Familjetrubbel, "pappor"
Då var det dags. Nu är jag så förbannad och ledsen. Folk börjar blandar sig i bröllopet pga att jag inte bjuder min pappa. Två stycken i min familj har nu talat om för mig att pappa är jätteledsen över att hans dotter ska gifta sig och att han inte är bjuden. Självklart är dessa två på pappas sida då pappa fått dem att förstå att han har gjort sååå mycket för att få kontakt med mig igen. Det har han inte, ett massutskick med en inbjudan till kalas för min lillebror via sms räknas inte som en ursäkt eller ett sätt att få kontakt igen. Det som gör mig så ledsen är att de tycker så synd om pappa, men de tycker inte synd om mig som förlorat sin pappa. Det var han som skickade ett brev där det stod ”du är ett avslutat kapitel och nu fortsätter jag med mitt liv”. Inte jag. Det var han som bestämde sig för att jag inte längre fanns i hans liv. Hur F A N kan man skriva så till sin dotter och sen tycka att man är förtjänt av en inbjudan till bröllopet.
Detta hände för 3 år sen och jag har inte haft någon kontakt med min kära pappa sen dess. Har vi varit ute och stött på varandra har han gått förbi utan att vrida på huvudet och titta på mig. Jag har bara varit luft.
Nu tror folk att jag i framtiden kommer ångra att jag inte bjöd honom. Men varför är det så viktigt för honom just NU att få kontakt med mig. Även om vi skulle träffas så skulle det ju inte hinna bli bra mellan oss, så bra att jag skulle vilja ha honom på mitt bröllop. Om han verkligen menar att han vill ha kontakt med mig, då kan han vänta tills efter bröllopet. Jag vet inte hur många kvällar jag har gråtit mig igenom, och det kommer bli många fler, men min familj förstår tydligen inte hur ledsen jag är över allt detta, även om jag berättat det för dem. Det kan ju inte vara synd om mig, bara pappa. Jag är så arg och så ledsen. Klarar inte ens av att skriva detta utan att gråta.
Förlåt för långt inlägg, måste bara skriva av mig lite!!
Jag har själv en biologisk pappa som aldrig brytt sig om mig. Jag slutade kontakta honom som ett test när jag var tretton. Tänkte kolla hur länge han väntade innan HAN hörde av sig då jag kände att kontakten var lite väl ensidig. Det är väl 14 år sen nu och jag har inte hört ett ord från honom sen dess.
Min lillasyster som jag har på hans sida klandrar mig för det här. Anser att det är helt och hållet mitt fel att han och jag / hon och jag / hon och han inte har någon kontakt. Hon hälsar väl på ungefär en gång om året och hon är bjuden, mest för att jag känner att jag måste. Hon var här för inte så länge sen och vi bråkade i vanlig ordning, den här gången om bröllopet. Hon kunde inte förstå att jag inte bjuder Micke ("pappa") och mina kusiner (som jag aldrig träffat) och HENNES mamma. Nu vet hon inte om hon kommer eller inte.
Länge, länge hade jag dåligt samvete för att hon skyllde på mig. inte nu längre. Jag har insett att vard HAN har gjort är inte mitt fel det minsta. Så nu är jag stenhård. Börjar hon prata om det säger jag bara "Vi har pratat och gått igenom det här flera gånger, jag tycker samma som alltid. Vill du älta saker kan du ta upp det med din psykolog. Vill din psykolog prata med mig är han/hon mer än välkommen att ringa mig. Men du och jag själva kommer ingenvart och vi mår båda sämre av det."