Rädd att min blivande inte ska vara romantisk på vår dag

Jag tycker inte att det är något fel att prata om vad man förväntar sig. Det är skillnad på att säga "så här och så här måste du vara för att jag ska vara nöjd", men det finns ju bättre sätt att prata om det. Jag hade ett ex som var precis som din sambo, kunde sitta och titta upp i taket när man var ute och åt middag. I efterhand när jag nämnde att han inte verkade tycka att det var så kul att gå på restaurang så visade det sig att han gillat det massor, men att det var hans sätt slappna av och det yttersta beviset på att han trivdes med mig, att han bara kunde stänga av. Det gjorde ju inte att det var trevligare för mig... Vissa killar (och tjejer) är inte lika bra på att visa känslor, och jag tror att man ofta börjar en diskussion där man utgår från sig själv och vad man själv vill istället på att först lyssna på vad som försegår i den andras huvud. Jag tror det är stor skillnad på hur man öppnar ett samtal, tex:
"Bara så du vet så är det jätteviktigt att det ska vara på det här sättet på bröllopsnatten, jag blir jättebesviken om du är sådär frånvarande som du brukar" 
eller:
"Har du några speciella förväntningar på bröllopsnatten? Har du tänkt på hur det kommer vara? Jag skulle tycka det var så härligt om vi verkligen kunde försöka göra det till en speciell natt, när vi verkligen tar vara på  att det bara är vi, få tid att prata om kvällen som var, inte knäppa på tvn, verkligen bara ge varandra all uppmärksamhet efter en lång dag med massa folk runtomkring"

På samma sätt kanske man försöka prata lite om middagen. T.ex säga att du hoppas att ni kan vara kärleksfulla och ha fokus på varandra trots att det händer så mycket . Återigen så är det stor skillnad på att säga "kan du inte fokusera lite på mig" och att säga"Kan inte vi bestämma att vi försöker fokusera på varandra under dagen, allt kommer gå så fort och det kommer vara så mycket som händer men jag tycker det viktiga är att det är vår dag och att vi faktiskt ägnar oss åt varandra, inte glömmer att se på varann och pussas och håller varandra i händerna" Så att det blir fokus på att VI ska göra såhär, inte "jag kräver av dig".
 

Förlåt, men du missförstod mig nog helt och hållet! Du frågade i TS om du tänkte fel och om du kräver för mycket, och jag försökte bara svara att jag inte alls tycker att du tänker fel ELLER kräver för mycket. Däremot verkade ju vissa tycka att man inte kan säga åt någon hur dom ska vara och bete sig medan jag tycker att man visst ska kunna prata om sådant, bara att det beror på hur man pratar om det. Mina exempel på bra och dåliga sätt att kommunicera har inget med dig personligen att göra, jag vet ju inte alls hur du och din partner fungerar. Men jag får en uppfattning om att folk ibland tror att bara för att man ber om något, eller har förhoppningar så måste man trampa någon på tårna. Tyvärr känner jag folk som aldrig skulle kunna prata om sina drömmar eller förhoppningar, för sen om partnern kommer med den där blombuketten t.ex så var det ju inte spontant. Suck!
Men, tillbaka till ämnet: Jag tycker absolut du ska prata med honom, och mina, kanske lite överpedagogiska exempel var menat som ett allmänt inlägg i debatten mest för att visa att man faktiskt kan prata om saker på ett vettigt sätt utan att för den sakens skull försöka tvinga någon att vara på ett sätt som inte känns naturligt eller bra. 

Jag känner dessutom igen mig till viss del i att oroa mig över den känslomässiga biten. Jag struntar fullkomligt i om dukningen är perfekt eller inte. Att jag och min m2b kommer få en romantiskt dag är jag iof inte orolig för, han är för det mesta väldigt "öppet" kärleksfull mot mig, men jag är istället så rädd för att det kommer bli jobbig och stel stämning på festen. Vi har många vänner som är väldigt roliga och spexiga personer, medan våra familjer är lite mer tillbakadragna. Jag känner att det kan gå åt två håll, antingen att vännerna drar upp stämningen och det blir en glad och uppsluppen middag ELLER att våra familjer dämpar allting och det blir tråkigt och stelt. För mig är det så viktigt att det ska bli en trevlig dag för våra gäster och att ingen ska känna sig utanför eller förbisedd. Jag vet att det viktigaste är att vi blir gifta, men vi vill dela den här dagen med våra vänner och familjer, och om det bara blir en lång tråkig middag så är jag rädd för att bli sååå besviken. Jag är rädd för att inte kunna slappna av och bara njuta av VÅR dag. Men den romantiska biten är jag inte så orolig för, vi är väldigt känslomässiga personer båda två. Det jag kanske är rädd för är att jag kommer bli alldeles för rörd och stå och gråta i kyrkan, och om inte han fäller en enda tår så kommer jag kanske känna mig lite ensam i mina stora känsloyttringar. En "prins-Daniel"-tår skulle göra mig överlycklig.