Rädd att min blivande inte ska vara romantisk på vår dag

Ok, jag känner inte honom, men jag tror inte du behöver oroa dig, det är den viktigaste stunden i hans liv, det kommer han nog inse :)

Jag tror du får släppa dina krav och bara lita på att han förstår att det är en viktig stund, och jag tror att om han ens inser en liten procent av vilket åtagande ett äktenskap är så kommer han nog vara fullt närvarande... om inte så beror det nog på nervositet och inte på likgiltighet.

Däremot så tror jag att du ska fundera över vad du har för krav på din bröllopsnatt. Som man förstått på väldigt många här så stupar många i säng utan en tanke på romantik eller någonting efter sitt bröllop. Kanske ska ni ha en romantisk natt innan eller dagen efter bröllopet om det är extremt viktigt för dig med romantik? Kanske där du förberett så du får det som du vill, och som kanske ger honom en vink om vad du förväntar dig.

Jag tror du har för lite höga förväntningar på din man och riskerar att bli besviken om han inte uppfyller allt som du har i ditt huvud, särskilt om han inte är den mest romantiska annars. Han kommer vara den han är, och ett bröllop är en stor grej, men det är fortfarande HONOM du gifter dig med, inte en tillfälligt inhoppad romantiker som är på tillfälligt besök. Framförallt tycker jag du ska berätta om dina förhoppningar för honom, för om han inte vet vad du förväntar dig av honom så kommer han ju göra dig besviken utan att veta vad han ska göra för att göra dig nöjd.

Jag tycker inte att det är något fel att prata om vad man förväntar sig. Det är skillnad på att säga "så här och så här måste du vara för att jag ska vara nöjd", men det finns ju bättre sätt att prata om det. Jag hade ett ex som var precis som din sambo, kunde sitta och titta upp i taket när man var ute och åt middag. I efterhand när jag nämnde att han inte verkade tycka att det var så kul att gå på restaurang så visade det sig att han gillat det massor, men att det var hans sätt slappna av och det yttersta beviset på att han trivdes med mig, att han bara kunde stänga av. Det gjorde ju inte att det var trevligare för mig... Vissa killar (och tjejer) är inte lika bra på att visa känslor, och jag tror att man ofta börjar en diskussion där man utgår från sig själv och vad man själv vill istället på att först lyssna på vad som försegår i den andras huvud. Jag tror det är stor skillnad på hur man öppnar ett samtal, tex:
"Bara så du vet så är det jätteviktigt att det ska vara på det här sättet på bröllopsnatten, jag blir jättebesviken om du är sådär frånvarande som du brukar" 
eller:
"Har du några speciella förväntningar på bröllopsnatten? Har du tänkt på hur det kommer vara? Jag skulle tycka det var så härligt om vi verkligen kunde försöka göra det till en speciell natt, när vi verkligen tar vara på  att det bara är vi, få tid att prata om kvällen som var, inte knäppa på tvn, verkligen bara ge varandra all uppmärksamhet efter en lång dag med massa folk runtomkring"

På samma sätt kanske man försöka prata lite om middagen. T.ex säga att du hoppas att ni kan vara kärleksfulla och ha fokus på varandra trots att det händer så mycket . Återigen så är det stor skillnad på att säga "kan du inte fokusera lite på mig" och att säga"Kan inte vi bestämma att vi försöker fokusera på varandra under dagen, allt kommer gå så fort och det kommer vara så mycket som händer men jag tycker det viktiga är att det är vår dag och att vi faktiskt ägnar oss åt varandra, inte glömmer att se på varann och pussas och håller varandra i händerna" Så att det blir fokus på att VI ska göra såhär, inte "jag kräver av dig".
 

Du är alltså rädd för att din blivande kommer att vara sig själv på er bröllopsdag och inte denna 'sopa dig av mattan -romantikern' som många vill se som brudgum?

OJ! Jag har aldrig för avsikt att hoppa på honom... utkräva att allt ska vara på mina villkor... anklaga honom. Jag har inte pratat med honom alls om detta .... än... men om jag tänker prata med honom är det väl en självklarhet att man lägger fram det på ett bra och inte anklagande sätt...

Hmmm jo det är klart att jag vill att han ska vara sig själv... men jag kanske vill att han ska vara den "bästa versionen" av sig själv.

Vi har väl alla bra och dåliga sidor inom olika områden. Ibland är man dålig på ngt men man kan om man vill.... jag är tex inte bra på att laga mat... men om jag vet att min älskade verkligen skulle uppskatta att få serverat en fin hemmalagad middag så lägger jag väl manken till för att jag älskar honom och vill att han ska bli glad osv... det betyder väl inte att jag inte är mig själv??? jag har bara tagit fram en egenskap av mig som jag vet att han uppskattar...

han är lite kass på att verbalt, fysiskt, känslomässigt visa kärlek, omtänksamhet och uppskattning... men det betyder ju inte att han inte älskar mig. Man skulle kunna säga att han istället visar sin kärlek och omtanke och uppskattning genom att göra praktiska saker för mig som att hämta/lämna barn, städa, handla, fixa med hus och bilar. Vi pratar väl lite olika språk när det kommer till kärleksyttringar. HAN: 90 % praktiska saker 10% verbal/fysisk bekräftelse... JAG: 80% verbal/fysisk bekräftelse 20% praktisk... så vad jag menar är bara att jag helst ser att han just denna dag utnyttjar sina 10 % verbal/fysisk bekräftelse :)

Berätta för honom hur viktigt det här är för dig.
Om du inte säger något så finns chansen att han kanske sluter sig ännu mer pga nervrositet.
Han kanske tycker att det är romantiskt nog att gifta sig. Och om du då inte har berättat vad du har för förhoppningar så kan han ju inte leva upp till dom heller...

Jag förstår vad ni menar med nervositet och att det händer så mycket omkring... men vi pratar inte om ett stort pampigt bröllop med 100 gäster... vi pratar om max 12 gäster (våra föräldrar och syskon med respektive)....

Jag tycker att de flesta blivande brudar här på bröllopstorget verkar fokusera mer på hur bröllopet upplevs av alla andra omkring än hur det upplevs av dem själva... det är bordsplaceringar, oro för att ngt ska gå fel... värder vind, blommor, ska jag få skavsår osv... det verkar inte vara så många som reflekterar över själva känslan, vad man egentligen lovar varandra, att just den stunden där och då ska vara speciell utan svarare att det på ett foto ska ha sett underbart romantiskt ut....

Man behöver inte vara nervös för att det är många där eller att det är pampigt.
Man kan vara nervös för att det är en stor stund i ens liv. En milstolpe liksom.

Och jag tycker nog att det är bra saker att fråga om råd om, det du säger nu att folk är nervösa om.
För då kan man ju släppa det sen och slippa vara nervös

jag menar mer att det verkar vara en för många märklig fråga jag ställer... de flesta säger att jag ska prata med honom och försöka få honom på ett fint sätt att förtå vad jag vill... men många verkar tycka att det är en orimlig tanke att jag skulle vara mån om stunden och att det rent känslomässigt klickar.. för då är han inte "sig själv".

Jag förstår att många försöker att detaljplanera sina bröllop för att det ska bli så perfekt och att man ska slippa oroa sig för ngt... men är det någon annan är jag som reflekterar över det känslomässiga och romantiken under dagen???

Be honom att se dig i ögonen så mycket som möjligt under hela vigseln (han gifter ju sig med dig och inte med vigselförrättaren eller gästerna, vilket man ibland kan tro med en del som bara stirrar ut på 'publiken' eller blint tittar på prästen) så kommer det nog att lösa sig.

:) mycket bra tips !

Alla reflekterar över det känslomässiga. Men eftersom det inte är så mycket man kan påverka.
Man kan försöka prata med sin partner om vad man förväntar sig. Men risken är ju att det blir spelat om personen inte är sån normalt sett, och det vill man ju oftast inte heller.
Så det man pratar om här är ju sånt man kan påverka, eller oron för vädret eller liknande.

Men det betyder inte att du är ensam om att tänka dom tankarna. Långt ifrån

Oniq's råd var bra.

Förlåt, men du missförstod mig nog helt och hållet! Du frågade i TS om du tänkte fel och om du kräver för mycket, och jag försökte bara svara att jag inte alls tycker att du tänker fel ELLER kräver för mycket. Däremot verkade ju vissa tycka att man inte kan säga åt någon hur dom ska vara och bete sig medan jag tycker att man visst ska kunna prata om sådant, bara att det beror på hur man pratar om det. Mina exempel på bra och dåliga sätt att kommunicera har inget med dig personligen att göra, jag vet ju inte alls hur du och din partner fungerar. Men jag får en uppfattning om att folk ibland tror att bara för att man ber om något, eller har förhoppningar så måste man trampa någon på tårna. Tyvärr känner jag folk som aldrig skulle kunna prata om sina drömmar eller förhoppningar, för sen om partnern kommer med den där blombuketten t.ex så var det ju inte spontant. Suck!
Men, tillbaka till ämnet: Jag tycker absolut du ska prata med honom, och mina, kanske lite överpedagogiska exempel var menat som ett allmänt inlägg i debatten mest för att visa att man faktiskt kan prata om saker på ett vettigt sätt utan att för den sakens skull försöka tvinga någon att vara på ett sätt som inte känns naturligt eller bra. 

Jag känner dessutom igen mig till viss del i att oroa mig över den känslomässiga biten. Jag struntar fullkomligt i om dukningen är perfekt eller inte. Att jag och min m2b kommer få en romantiskt dag är jag iof inte orolig för, han är för det mesta väldigt "öppet" kärleksfull mot mig, men jag är istället så rädd för att det kommer bli jobbig och stel stämning på festen. Vi har många vänner som är väldigt roliga och spexiga personer, medan våra familjer är lite mer tillbakadragna. Jag känner att det kan gå åt två håll, antingen att vännerna drar upp stämningen och det blir en glad och uppsluppen middag ELLER att våra familjer dämpar allting och det blir tråkigt och stelt. För mig är det så viktigt att det ska bli en trevlig dag för våra gäster och att ingen ska känna sig utanför eller förbisedd. Jag vet att det viktigaste är att vi blir gifta, men vi vill dela den här dagen med våra vänner och familjer, och om det bara blir en lång tråkig middag så är jag rädd för att bli sååå besviken. Jag är rädd för att inte kunna slappna av och bara njuta av VÅR dag. Men den romantiska biten är jag inte så orolig för, vi är väldigt känslomässiga personer båda två. Det jag kanske är rädd för är att jag kommer bli alldeles för rörd och stå och gråta i kyrkan, och om inte han fäller en enda tår så kommer jag kanske känna mig lite ensam i mina stora känsloyttringar. En "prins-Daniel"-tår skulle göra mig överlycklig.

Jag förstår ärligt talat inte vad du menar? "Känslomässigt klickar"? Förklara gärna! 

Vad jag har kunnat utläsa av svaren som givits dig, är att det absolut inte är en orimlig tanke att ni ska ägna uppmärksamhet och visa kärlek mot varandra. Det vill väl alla ha på sitt bröllop! Jag tror att det kommer väldigt naturligt - det ska ju trots allt vara två vuxna människor som älskar varandra otroligt djupt och innerligt, och då blir det ju självklart att några (förhoppningsvis många!) sådana stunder kommer under ens bröllopsdag, när man lovar varandra evig trohet!

Jag tycker att du fått många bra tips på hur du kan ta upp detta med din blivande, på ett fint och icke-anklagande sätt, och samtidigt utan att det ska bli för krystat och pålagt. Man är ju fortfarande sig själv, även på sin bröllopsdag. Som Dannedo skriver så bra, så tror jag också att man oftare än man tror måste prata om sina förväntningar och inte bara hoppas på själsfrändens tankeläsningsförmåga. Så jag instämmer i alla fina tips och hoppas att det ska lösa sig bra och att du blir lycklig över er bröllopsdag.

Däremot vad gäller de sakerna du skriver upprepade gånger om att nästan alla här bara är intresserade av att diskutera rent praktiska saker, att det bara verkar handla om att få en bild som ser romantisk ut och att ingen annan än du skulle reflektera över det känslomässiga - självklart stämmer inte det. Det inser du nog själv också.
Men som Chicita säger, så är det så gott som omöjligt att planera det känslomässiga och därför diskuteras det praktiska saker. Jag är för min del inte det minsta oroad över det känslomässiga - därmed inte sagt att det är oviktigt! Men jag har en fästman som visar mig så otroligt mycket kärlek och uppskattning på alla möjliga sätt dagligen, och som liksom jag gläds otroligt mycket över bröllopet och har stor respekt inför det stora och allvarsamma i att lova varandra evig trohet. Så jag behöver inte fundera så mycket på om han kommer att visa mig kärlek eller ha mig i fokus.

Jo jag förstår vad du menar. antagligen kommer allt att fixa sig naturligt men det kan vara bra att på något sätt ta upp det med honom.

angående att "känslomässigt klicka" menar jag att det finns stunder med vissa personer som man känner att man inte behöver säga ngt för att man ska känna vad den andra känner. En blick, en smekning, ett leende får en att käna att han käner vad jag känner och att man upplever samma sak. Man ser i hans ögon att han är lycklig och att vi är ett i den stunden. Ett exempel: man berättar för sin man att man är gravid. Hans leende, han kysser dig på pannan och drar dig närmare sig och suckar förnöjt... ELLER han säger inget och fortsätter snegla på mobilen och börjar snart att prata om fönsterputsning... (extremt exempel... men jag menar bara att en tystnad kan upplevas på så olika sätt... det är de små gesterna som gör att man känner att han känner vad jag känner).

 

så vad jag menar med att man klickar är att man inte bara båda är lyckliga på varsitt håll i huvudet utan att man genom små gester som att ge en kyss, lägga armen om den andre, fläta ihop fingrarna när man går hand i hand, att ge den där blicken med det där lilla leendet, att kanske tom säga "det är du och jag nu" "jag älskar dig" "jag är så lycklig för jag fick dig" . genom dessa gester visar man för varandra att man upplever denna lyckan tillsammans....

 

Tyvärr så måste jag vara lite av en dreambreaker och meddela att livet sällan utspelar sig som en romantisk film hur gärna man än vill eller hur hårt man drömt det.

Jag är visserligen ingen romantiker, men nog hade jag haft vissa önskemål om hur t.ex. scenariot 'Älskling, vi ska få barn' skulle utspela sig.
Eftersom vi planerat det ett tag så ville man ju ha den fina stunden då man berättar nyheten för sin partner, man skulle se lyckan i hans ögon och få en stor kram och några fina ord så skulle vi sitta och drömma och planera för det kommande lilla livet...
Inte var det då ett telefonsamtal från en galleria med orden ' - shit, jag plussade precis.' Med svarsorden: -'Coolt'.
Men nu ville visst stunden ingen annat. :)

Förvänta dig inte saker av din blivande som han inte brukar göra i vanliga fall. OM han något speciellt så kommer det bara att bli mer speciellt och du inte är förberedd på det och OM det inte blir av så blir du inte besviken.

Men som jag sa tidigare - se på varandra så blir ord och andra handlingar överflödiga och ni kommer utan konstlade filmklyschor att visa alla vittnen exakt hur mycket ni tycker om varandra. -och se/känna det själva.

Jag känner faktiskt igen mig lite i TS situation. Min blivande har förvisso inga problem med att visa sina känslor, men han glömmer bort det ibland. Det är inget jag stör mig på för det funkar i vårt förhållande med att jag påminner honom =) Men han är inte särskilt romantiskt,  inga blommor här inte. Lyckligtvis gör det mig inget för han är ändå romantisk på sitt sätt, som jag uppskattar mycket mer.

Vad gäller vår vigsel är jag inte orolig, men till festen kommer många av min blivandes kompisar från alla hörn i Sverige och han träffar dem väldigt sällan, jag blir därmed orolig att han ska bli så exalterad över att få träffa sina vänner (ska väl tillägga att de varit i Afghanistan och varit med om väldigt mycket tillsammans som svetsat dem samman enormt) att han glömmer bort mig och att det är vår bröllopsdag. Jag ser framför mig att han sitter i någon djup diskussion med sina vänner och att det känns som att jag stör om jag vill umgås med min man på vår bröllopsdag och att han aldrig ska vilja gå till vårt hotell och att vi blir sist kvar av alla gäster, fast jag drömmer om att vi ska dra oss tillbaka innan vi blir allt för trötta.

Jag kommer naturligtvis att prata med honom om detta på ett väldigt snällt sätt, så att han vet vad jag drömmer om och oroar mig för, så jag tror inte det kommer att bli några problem egentligen men det är ju lite svårt att släppa oron när det gäller en så extremt viktig dag. 

Jag tror inte heller Skrollan att du får några problem med den känslomässiga biten på ditt bröllop, om du bara pratar med din man. Som många andra säger kan nervositet osv spela in, men är han känslomässig kommer du att märka det oavsett om ni är nervösa eller inte. Nervositeten kan ju också vara positiv om den för er närmare varandra. När jag blir nervös söker jag i alla fall stöd och stabilitet i mina nära och kära och vid altaret kan jag tänka mig att ögonkontakt med min blivande lugnar nerverna. Han är trots allt det mest välkända jag har där i kyrkan. Så är det förhoppningsvis för dig och din blivande också! 

Jag hoppas att er dag blir precis så som du önskar! Lycka till!