Bröllopsångest...
Får klura lite hur man ska få till det. Sambon blev helt anti allt i går och hävde ur sig "jag blir illamående bara jag hör orden gifta sig".
Så just nu går jag hemma och gråter typ hela tiden från och till och tycker livet är skit. Vi har knappt pratat med varandra sen han sa det på em i går. Jag kan inget säga utan att bryta i hop. Är ett vrak.
Jag brukar alltid vara den som kommer krypande då jag inte fixar att vara osams. Mår fruktansvärt dåligt och tycker det är lindrigare att krypa. Men inte den här gången. Hur som helst så är det han som hävt ur sig ngt och inte jag. Och varför är det alltid jag som ska "be om ursäkt" ? Visserligen blir jag ett vrak på kuppen men han måste väll också lära sig reda upp sånt han startat...
Får gå med en klump i magen i väntan på vad som komma skall.
Jag är ingen expert men jag tror att det viktigaste är att komma ihåg varför man vill "ingå äktenskap" med varandra. Sätter det inom citationstecken eftersom "gifta sig" för vissa ofta handlar mer om att ha ett kul bröllop under dag av sitt liv, inte även om resten av livet. Om han verkligen inte fixar ett stort bröllop av olika anledningar får du nog acceptera ett litet och göra det så härligt och fint som det bara går. Keep your eye on the prize, liksom, dvs att faktiskt få vara gifta med varandra.
Det mesta brukar lösa sig fint om man ger det lite tid. Strunta i alla konkreta saker runt själva bröllopet och prata förutsättningslöst. Hur ser han på det/du på det? Om ALLT var möjligt hur skulle er drömvigsel se ut då? Om ni var ekonomiskt oberoende och allsmäktiga skulle ni kanske komma fram till en helt annan typ av vigsel som faktiskt går att genomföra i verkligheten också bara det att ni ännu inte har tänkt i de banorna. Flummigt? Säkert, men det funkar!
Kram och lycka till!