Ung och dum?

Hej!

Jag fyllde nyligen 20 och min blivande är 24. Vi har vart tillsammans i snart tre år och förlovade i en månad. Vi kommer gifta oss i oktober. Och min pappa, ja, han är inte överlycklig över nyheten. Vårt äktenskap kommer att göra att jag kan bo på min blivandes arbetsvisum i usa och vi kan då äntligen få bo tillsammans. Vi har haft distans från och till under hela vårt förhållande. Just nu bor jag i NY och han i Florida (jag jobbar som au pair och han har fått arbetsvisum som project manager). Han är min bästa vän, och vi är otroligt bra för varandra.
Vi tänker inte skaffa barn än på många år men vi känner oss redo att lova varandra trohet, det har vi redan gjort i tre år och min dröm är att leva hela mitt liv med honom vid min sida.

Men som sagt, jag känner mig besviken över min fars reaktion. Jag förstår honom på ett sätt, då han säkerligen känner en oro över att jag inte gör vad jag själv vill utan "åker snålsjukts" på min blivandes framgång men jag blir väldigt frusterad. Jag ser mig själv som en tämligen självständig kvinna. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 till en stad jag aldrig vart i och jag flyttade till Usa när jag var 19, jag är en ledartyp med höga ambitioner. Men ändå, tycks min pappa bli stoppad av min unga ålder. Ja, jag känner mig sårad. Som att han inte riktigt tar mig seriöst. Jag vet inte om han inte förstår hur långt jag redan kommit och hur otroligt seriöst jag och min blivande ser på vår relation, men nu undrar jag om någon känner igen sig? Visst, jag känner mig ung och hade inte omständigheterna vart som de är hade vi kanske väntat (men max två år, tycker inte om när man förlovar sig och det sedan tar en massa år innan man gifter sig). 

Det jag är ute efter är nog lite tankar och åsikter. Vad känner ni? Det känns som att många ser på äktenskapet som tiden att slå sig ner och skaffa barn, men vi gifter oss för att kunna upptäcka världen tillsammans! Var ni unga? Hur tog folk ikring er det? Osv.

Tack på förhand!
Jennie Oleana