Så jobbigt att jag nästan spricker!!!

Hej
Jag är något år äldre än dig, och var under våren och sommaren i samma situation. Jag är student och blev sjuk. Eftersom jag studerat och bara haft ströjobb/inga fasta anställningar i minst 6 månader som man måste ha haft, så hade jag ingen rätt till sjukpenning och det var upp till min sambo att försörja mig. Jag hade jättesvårt att acceptera detta, samtidigt som jag inte kunde studera eller arbeta eftersom jag var sjuk. Dessutom hade vi precis flyttat ihop när detta hände, och hade bara varit tillsammans i 1 år innan dess.

Jag försökte tänka mig in i en omvänd situation, hade det varit jag som varit tvungen att försörja oss båda då min sambo var sjuk, så hade jag givetvis gjort det utan att överhuvudtaget ifrågasätta det. Den tanken hjälpte lite. Sen tänkte jag även att om vi lever tillsammans hela livet, så kommer det antagligen att jämna ut sig... Någon gång kommer kanske han att var sjuk/arbetslös och jag får betala allt. Däremot så var det givetvis väldigt svårt för oss båda. Jag har blivit uppfostrad till att klara mig själv ekonomiskt, och kände mig misslyckad, ekonomin var dålig och vi fick ta av sparade pengar. Jag vet också att det slet väldigt på min sambo.
 
Men. Att vi tog oss igenom denna svåra tid (det var även dödsfall samt en del andra svåra saker som hände), gjorde också att vi insåg att vi kommer att klara av det mesta tillsammans, och vill leva med varandra resten av livet. Det är viktigt att göra det tillsammans, och inte låta det gå ut över relationen, så att det kan stärka er i slutändan.

Till er ettårsdag så tycker jag att du kan skriva ett långt brev till din sambo, och beskriva allt. Hur jobbigt du tycker att situationen nu är, att du är medveten om att han får göra allt, hur tråkigt det är med hans pappas sjukdom, hur mycket du älskar honom, hur du kände när ni träffades, och hur du känner nu etc. Skriv verkligen från hjärtat. Det finns många fina saker du kan säga och göra som inte kostar något, och som betyder väldigt mycket. Jag lät min sambo läsa vad jag skrivit i min dagbok den dagen då jag insåg att jag älskade honom (vi hade varit kompisar i flera år innan dess). Jag trodde att han skulle bli jätteglad över att få dela något så personligt, och det blev han, men inte alls på det sätt jag hade förväntat mig. Istället var han ganska tyst i en vecka, och sen helt plötsligt, ifrån ingenstans så friade han till mig. Han hade gått omkring och varit nervös över hur han skulle säga det i en vecka.. Och detta var under den period då vi hade det som allra värst både ekonomiskt och på flera andra sätt... Så även om du inte vill höra det från din mamma, eller någon annan, så löser det sig faktiskt. Det trodde inte jag heller under 2011, men det gör det. På ett eller annat sätt. Det viktiga är att ni har varandra och tar hand om varandra så att det inte sliter allt för mycket på er. 

Berätta för din sambo hur mycket han betyder, och att du är medveten om hur jobbigt det är för honom både ekonomiskt och med hans pappa. Om du vill/behöver så prata även med andra utanför din familj, jag tror att dom visst skulle bry sig. Kanske behöver din sambo också prata av sig?

Var snälla mot  varandra i denna svåra tid, och försöka hitta en tröst i att det inte kommer att vara såhär för alltid!

Kramar!