Så jobbigt att jag nästan spricker!!!

vad hemskt och jobbigt allt verkar vara just nu! :( jag vet inte om ajg kan hjälpa.. men försök ha trevligt på er förlovningsdag i allaf all, trots att han får betala det mesta. är lite i samma situation då jag är student och inget jobb har, medan min fästman har rätt så bra lön.. så han får betala det mesta.. 

men som sagt. försök ha det trevligt och försök tänk på annat under dagen, att bara få tråkiga saker omkring sig gör att man inte orkar till slut. hoppas allt ordnar sig!

kramar 

Låter inte kul alls, Hoppas du får ett positivt svar från intervjun!!
Ang årsdagen..

Om du /ni vill hålla nere kostnaderna..
- Istället för att köpa en fin present kan du ge honom egna presentkort, antingen att använda direkt ellr vid senare tillfälle.. Att du ska ge honom massage tex..

- Istället för att gå ut o äta på restaurang kan ni laga en god middag hemma istället.. Hemma äter man ju var dag men man kan göra det lilla extra för mindre pengar hemma än va d kostar på restaurang.. Laga en god middag tillsammans..tänd ljus och dela en flaska billigt bubbel

-Jag och min sambo tycker om att göra saker tillsammans, vara lite barnsliga.. pulka är alltid kul! om ni har snö då.. Så några timmar i pulkabacken, kanske grilla korv :) Inget lyx alls med det och minimal kostnad. men det leder till många härliga skratt och det behövs som mest när livet är tungt..

Lycka till med allt och ta vara på varandra!

När jag läser ditt inlägg ser jag något helt annat än någon som bara gnäller.
Jag ser en ung kvinna som faktiskt vill ta ansvar för sitt eget liv och stå på egna ben.
Det är en oerhört bra grund för att bygga en egen hållbar framtid!
Både vad gäller ekonomi och allt annat som livet rymmer. Du har fattat-till skillnad från många andra människor-att ansvaret för dig är ditt eget. Kanon! Så himla många i din åler "orkar inte" söka jobb, eller "står fan inte ut med det där tråkiga" och allt vad man hör. Heder åt dig, som tar de arbeten du kan få och försöker bygga därifrån.

Eftersom du har den inställningen, så skulle jag faktiskt hålla med din mamma: det löser sig! Jo, för det kommer inte att vara så här för alltid, utan förr eller senare kommer det mer jobb, fler timmar, a-kassegrundande inkomst och en helt annan trygghet för dig. Kämpa på!
Det är förbaskat tufft därute på arbetsmarknaden idag, intet tu tal om saken. Och jag vet precis hur det du beskriver känns. Bättre än du anar. Jag är mycket äldre än du, och i olika faser i livet har jag fått uppleva precis den där ovissheten och magknipet över ekonomin. Just nu är en sådan tid. Jag har varit arbetslös rätt länge nu och det tär något enormt. men jag bara måste tro på möjligheter och en ljus frmtid. Det är ett medvetet val jag gör, för att inte gå under.
Hang in there och kom ihåg att det är många som är i samma sits som du-vi duger ändå och det gäller att inte tappa självförtroendet och bara fortsätta borra ner skallen och kämpa vidare.

Hejja hejja och kram till dig!

Hej
Jag är något år äldre än dig, och var under våren och sommaren i samma situation. Jag är student och blev sjuk. Eftersom jag studerat och bara haft ströjobb/inga fasta anställningar i minst 6 månader som man måste ha haft, så hade jag ingen rätt till sjukpenning och det var upp till min sambo att försörja mig. Jag hade jättesvårt att acceptera detta, samtidigt som jag inte kunde studera eller arbeta eftersom jag var sjuk. Dessutom hade vi precis flyttat ihop när detta hände, och hade bara varit tillsammans i 1 år innan dess.

Jag försökte tänka mig in i en omvänd situation, hade det varit jag som varit tvungen att försörja oss båda då min sambo var sjuk, så hade jag givetvis gjort det utan att överhuvudtaget ifrågasätta det. Den tanken hjälpte lite. Sen tänkte jag även att om vi lever tillsammans hela livet, så kommer det antagligen att jämna ut sig... Någon gång kommer kanske han att var sjuk/arbetslös och jag får betala allt. Däremot så var det givetvis väldigt svårt för oss båda. Jag har blivit uppfostrad till att klara mig själv ekonomiskt, och kände mig misslyckad, ekonomin var dålig och vi fick ta av sparade pengar. Jag vet också att det slet väldigt på min sambo.
 
Men. Att vi tog oss igenom denna svåra tid (det var även dödsfall samt en del andra svåra saker som hände), gjorde också att vi insåg att vi kommer att klara av det mesta tillsammans, och vill leva med varandra resten av livet. Det är viktigt att göra det tillsammans, och inte låta det gå ut över relationen, så att det kan stärka er i slutändan.

Till er ettårsdag så tycker jag att du kan skriva ett långt brev till din sambo, och beskriva allt. Hur jobbigt du tycker att situationen nu är, att du är medveten om att han får göra allt, hur tråkigt det är med hans pappas sjukdom, hur mycket du älskar honom, hur du kände när ni träffades, och hur du känner nu etc. Skriv verkligen från hjärtat. Det finns många fina saker du kan säga och göra som inte kostar något, och som betyder väldigt mycket. Jag lät min sambo läsa vad jag skrivit i min dagbok den dagen då jag insåg att jag älskade honom (vi hade varit kompisar i flera år innan dess). Jag trodde att han skulle bli jätteglad över att få dela något så personligt, och det blev han, men inte alls på det sätt jag hade förväntat mig. Istället var han ganska tyst i en vecka, och sen helt plötsligt, ifrån ingenstans så friade han till mig. Han hade gått omkring och varit nervös över hur han skulle säga det i en vecka.. Och detta var under den period då vi hade det som allra värst både ekonomiskt och på flera andra sätt... Så även om du inte vill höra det från din mamma, eller någon annan, så löser det sig faktiskt. Det trodde inte jag heller under 2011, men det gör det. På ett eller annat sätt. Det viktiga är att ni har varandra och tar hand om varandra så att det inte sliter allt för mycket på er. 

Berätta för din sambo hur mycket han betyder, och att du är medveten om hur jobbigt det är för honom både ekonomiskt och med hans pappa. Om du vill/behöver så prata även med andra utanför din familj, jag tror att dom visst skulle bry sig. Kanske behöver din sambo också prata av sig?

Var snälla mot  varandra i denna svåra tid, och försöka hitta en tröst i att det inte kommer att vara såhär för alltid!

Kramar! 

Jag kan börja med att säga att jag vet hur det är...
Jag har också varit där och det känns fördjävligt.

Men även om det känns som att allt går en emot så finns det ljusglimtar om man försöker leta efter dom.
Skulle det vara ett alternativ att plugga för dig? Arbetsförmedlingen kan ibland hjälpa till med kompetensstärkande utbildningar för att göra dig mer attraktiv på arbetsmarknaden. Eller kunde du tänka dig att plugga på distans utan att ta lån, bara få studiebidraget och kanske jobba vid sidan av på det här bemanningsföretaget?
Var finns lösningarna för din situation?
Ok bara studiebidrag är inte mycket pengar, men det kan kanske leda till ett bättre betalt fast jobb i framtiden istället och om ni klarar av att leva på en lön så är ju studiebidraget ändå ett positivt tillskott tillsammans med eventuellt extrajobb...

Att din sambos pappa är så sjuk och att han ändå jobbar kan vara en del av hans sätt att hantera känslorna också. Vissa bryter ihop totalt, andra söker distraktioner i form av mer arbete eller liknande, andra reagerar genom att utmana ödet - typ börja hoppa fallskärm...
Att du finns där för din sambo som ett stöd, oavsett om du har dina egna problem kommer att svetsa ihop er ännu mer.

Jag håller med ovanstående om att alla saker inte behöver kosta pengar.
Hitta på en aktivitet som ni kan göra tillsammans men som inte kostar massor.
Gå och bowla, åk pulka/skidor, gå till simhallen... Åk och hälsa på några vänner/släktingar...

Men kom ihåg att när det känns som att botten är nådd så finns det bara ett håll kvar som det kan gå åt. Och det är uppåt...