Hur ordnar man en fest när man inte har några vänner?

Saken är den att jag är helt utan vänner. De vi fortfarande umgås med ibland är makens gamla barndoms/skolkompisar. Det skulle kännas lite lustigt att bjuda in dom på fika på min födelsedag. De "vänner" jag har, var för upptagna för en tjejfest förra året på min födelsedag, trots att jag ändrade datumet 3 gånger. Samma "vänner" var alldeles för upptagna för att hinna dra ihop en möhippa före bröllopet. Även samma "vänner" som när vi senast hade fest var så säkra två veckor innan att de skulle vara sjuka (trots att de inte var sjuka) dagen för festen att det var lika bra att tacka nej. Behöver jag ens säga att de var ute den kvällen iallafall. De "vännerna" räknar jag alltså inte med alls längre.

Vi prövade att bjuda in till fest nu, när det var Halloween, just för att vi ändå ville umgås med folk och tänkte att de kommer nog, för att det är fest. Vi valde då att hyra en lokal i utkanten av stan. Vi ordnade festen tillsammans med två andra personer, just för att då kanske vi kunde lära känna deras vänner och vice versa. Jag tror det blev ca 40 personer allt som allt och ungefär 3 av dom var våra vänner. Våra vännerbehagade inte ens höra av sig innan och tala om ifall de tänkte komma eller inte. Förmodligen valde de bort festen för att den var för långt ifrån centrum och att vara med oss lockade inte tillräckligt. Den kvällen slutade med att jag åkte hem vid 22-tiden efter en fruktansvärd kväll.

Jag vill så gärna att allt ska vara som förut, då vi hade vänner att umgås med flera gånger i månaden. Att vi hade folk att bjuda hem på middag, ha spelkväll med, bara se en film och att vi hade de som kom på våra fester för att faktiskt umgås med oss. Jag saknar den tiden. Jag känner mig så isolerad nu. Jag har alltid haft gott om vänner. Att skaffa nya vänner är inte direkt enkelt heller, vi försöker, men hur gör man sådant i vuxen ålder egentligen? Ja, det är väl via arbetsplats eller gemensamma vänner.

Tack för att ni orkade läsa och även om jag tycker det är tråkigt att fler är i liknande situation, och saknar vänner, så känns det lite skönt att någon förstår.

Ingen av oss har direkt någon släkt, kusiner och liknande. De vi har vill vi inte umgås med, mycket pga åldersskillnaden. De går fortfarande i grundskolan

Jag jobbar inte, så har ju därför inga jobbarkompisar heller. Just därför känns det ännu jobbigare att inte ha vänner, för nu träffar jag ju bara min familj. Familjen är underbar, men lite less blir man när man ska dras med dom dag ut och dag in

Maken har jobbat på samma ställe i många år och det är inte någon där som umgås privat. De har inte riktigt den sammanhållningen. De trivs bra med varandra på jobbet, men har valt att dra gränsen där.

Nya vänner hade vi gärna haft, men vi vill inte annonsera i tidningen efter såna hehe

Tack för att det är så många som skriver.

Makens vänner har vi ju umgåtts med sedan vi träffades, för ca 7år sedan, så hade de kunnat bli mina vänner också, så hade de nog redan varit det. Tror jag. De accepterar mig och vi umgås allihop, men det är mest på fester. Annars är det maken som åker iväg och träffar dom, lika bra det, för jag vill inte prata bilar och se på skräckfilm.

Att mina "vänner" börjar vara ett minne blott har jag accepterat, för jag håller med om det ni skrivit att man uppför sig inte sådär. Jag är en andra, eller fjärde, hans vän för dom. Finns det ingen annan som gör något roligare, så kanske dom kan ta sig tid.

Vi är inte gamla, men inte heller tonåringar. Vi är mellan 25-30år och fick barn tidigt. Där började det hela, när vi i gymnasiet berättade det, så försvann första omgången vänner. Sedan har vi haft en jobbig resa sedan dess med långa och måga sjukhusvistelser och då har fler vänner försvunnit.

Att vi är i en sådan mellanålder och har familj gör nog mycket. Våra vänner är någon helst annanstans i livet, de bor i andra städer och pluggar, lever studentliv eller så bor de kvar här, men lever tonårsliv (som jag kallar det). De kan inte planera en sak mer än 2 timmar i förväg, vilket vi måste ibland genom barnvakt osv, de har nya flick- och pojkvänner var och varannan månad, de åker på resor hipp som happ (som vi ju självklart aldrig blir tillfrågade om att åka med på, för vi har ju barn och dålig ekonomi), de ränner på krogen 2-3 kvällar i veckan osv. Inget liv som vi levt sedan vi var 18år.

De som har barn vill inte heller umgås med oss, för de är så pass mycket äldre. De som har barn som är jämgamla med våra är kring 40år och de har redan sin vänkrets och tycker nog att vi är.. ja, unga helt enkelt.

Vi hade ett par med barn som vi umgicks med, men de delade på sig för snart 1år sedan och allt blev konsigt efter det. Tyvärr, för vi trivdes väldigt bra med dom.

Pga dessa sjukhusvistelser som jag skrev om ovan, så gör det att jag måste plugga på distans, för jag måste vara tillgänglig hemma. Samma sak på fritiden, vi kan inte åka iväg kvällstid på gym och kurser. Det är inte något vi orkar heller efter dagens alla bravader. Jag tror annars att det skulle vara ett bra sätt att träffa folk på, speciellt kvällskurser kanske. På gymmet skulle jag nog inte vilja börja prata med någon, där vill jag bara att alla ska lämna mig ifred

Jag kommer inte ge upp, men ibland känns det bara så hopplöst.

Jag älskar min make och han är min bästa vän, men ibland hade det varit skönt att kunna få prata ut ordentligt med någon annan. Ta en fika med någon annan, gå på bio, på stan, se en film med någon som också uppskattar filmen osv osv.

En sådan vän har jag aldrig haft, inte sedan jag gick i 7an i grundskolan. Efter det har det varit många och ganska ytliga vänner. Jag kräver inte en jättestor umgängeskrets, men två-tre (eller åtminstone en!) vänner skulle vara trevligt att ha. Gärna par med barn som är i lite liknande situation och kanske vill göra lite mer samma saker. Som inte måste supa sig knökfull på lördagkväll och vars enda tanke på semester är barer hela natten och sedan ligga bakis på stranden hela dagen.

Men som sagt, jag kommer inte ge upp, en dag så..

Jo, jag har ett tjejgäng som jag brukar skriva med på internet. Alla bor dock i andra landsänden, så de umgås ju med varandra, medan de bara pratar med mig över nätet. Det är självklart skönt att ha någon att kunna skriva av sig till, men jag tycker inte riktigt att det blir samma sak ändå. Speciellt inte när de umgås, jag blir som lite utanför, fast jag vet ju att det absolut inte är deras mening.

Det kan säkert vara ett bra alternativ :) Men jag skulle nog vilja ha lite mer kött på benen om vilka som hakar på, samt att det där funkar nog bättre i storstäderna, kanske därför nästan alla aktiviteter är i storstäderna också :P Samt i södra sverige.

Jag håller med. Min man har inte direkt några vänner heller. De jag skrivit om tidigare är hans vänner, men de hörs mer och mer sällan. Nu går det väl kanske 6 månader mellan gångerna de träffas och då är det oftast på någon fest.

Jag skulle inte kunna tänka mig att umgås med någon "bara för att" heller. Jag minns i gymnasiet, i en av klasserna jag gick, där var det jag och en annan tjej som var väldit utstötta. Hela klassen, samt lärarna, resonerade som så att om ingen annan ville vara med oss, så kunde ju vi umgås med varandra. Vad är det som säger att bara för att ingen annan ville vara med oss, så skulle vi vilja vara med varandra? Jag tycker man behöver lite mer än så gemensamt för att utveckla en vänskap.

Tack så mycket, jag blir väldigt glad för erbjudandet  Jag bor dock långt därifrån, långt upp i Norrland

Bor längre upp än så, en fika i Umeå skulle bli en hiskeligt dyr fika för min del, men jag skulle å andra sidan vara sysselsatt minst en hel dag