Känner mig inte alls förlovad
Jaha, så var man äntligen förlovad då... Eller? Efter att ha drömt och längtat efter detta i ett år (har varit ett par i 1½) så blev inget riktigt som jag tänkt mig, och säkert inte som han hade tänkt sig heller. Vi har haft ett jobbigt halvår som nyblivna sambos, med knackig ekonomi och sjunkande självförtroende (för hans del) pga arbetslöshet. Vi har kämpat på men jag vet att han inte känner sig tillräckligt "bra" eftersom jag får försörja oss till 100%. Pga detta har han skjutit upp frieriet, som vi dock båda sett fram emot var för sig. Även om vi båda redan visste att vi vill förlova och gifta oss så ville han ändå få vara den som överraskar och ställer frågan. Som så många andra män kände han dock en press på sig att göra rätt, samtidigt som han nog inte visste riktigt hur man gör med ringar osv och vad vi flickor egentligen vill ha (jag borde helt enkelt delat med mig lite mer av min BT-info! men ville ju samtidigt inte stressa stackarn).
Så nu i veckan började vi prata lite om förlovning igen och jag försökte få fram att det inte behöver vara så svårt, att man t ex kan fixa ringar tillsammans i efterhand (gå och välja ut tillsammans, åh så romantiskt och mysigt!). Han tyckte dock att "Ja men vi kan ju inte förlova oss NU, när vi ligger som trötta/mätta sälar på soffan", och det höll jag ju med om. Började i alla fall hoppas på att han skulle kunna hosta upp ett litet romantiskt frieri den närmaste månaden kanske, och var väldigt upprymd av detta. Men så igår, när jag var hemma sjuk från jobbet och låg och vilade i sängen, så snuddade vi återigen vid ämnet och då hasplade han plötsligt ur sig "Men vill du gifta dig med mig då?", varpå jag försiktigt undrade "Frågar du mig NU?" och sedan blev det ju ett stort JA som svar. Visst, det var jättemysigt, men det var definitivt inte planerat eller förberett på något sätt. Det blev kramar och kyssar men vi hade ju inga speciella planer den kvällen utan det blev en relativt medioker middag och tv-tittande. Ingen symbolisk ring eller någonting. Vill inte visa att jag är besviken, för han har dåligt självförtroende som det är, men jag känner verkligen att jag vill att vi skaffar ringar rätt snart, annars känns det inte riktigt på riktigt för mig!
Självklart förstår jag att han tycker det är jobbigt att jag själv får betala min (och hans) ring, men jag har verkligen inga problem med det. Jag vill så gärna ha en ring på mitt finger som visar att jag tillhör mannen jag älskar. Jag har frågat om vi ska ta och titta på ringar ihop men han är så bortkommen och vet inte mycket om olika metaller och vilken sorts ring han vill ha, mer än att han oroar sig för priset.
Snälla tjejer, vet ni hur jag ska kunna hjälpa min sambo/m2b att känna sig som "riddaren på den vita springaren" igen, trots att det är jag om har koll på grejerna just nu? Jag önskar att vi kunde gå ner på stan ihop någon dag (gick tyvärr inte idag pga min jobbiga förkylning, och imorgon är guldsmedsaffärerna stängda, buhu, bara Guldfynd har öppet) och titta runt, och göra det till en sån där mysig "grej" som jag har drömt om, kanske fika efteråt och unna oss något trots vår ekonomi. Vi HAR råd att köpa fina ringar, bara det att han inte känner att han bidrar med något just nu och jag förstår att det måste kännas jobbigt. Men så länge vi inte skaffar ringar känns det inte riktigt verkligt för mig, det här med förlovningen - inte efter DET frieriet, i fulaste t-shirten och med tafatta ord. Nej, just nu känns det mer som att vi gemensamt bestämt oss för att förlova oss, men att det inte blivit av än.
Några åsikter/funderingar/råd och tips? Vad gör man för att känna sig lite mindre besviken efter ett sånt antiklimax, och hur kan vi göra vår "förlovning #2" till något fint när det väl blir dags för ringpåsättning?
