MÅSTE man banta bara för att man ska gifta sig?!

Hetsbanta inför bröllopet tycker jag är stenkorkat! Man hinner inte bli så väldigt mycket smalare, däremot hinner man bli matt och svag och grinig lagom till sitt livs "lyckligaste" dag.

På ett sätt kan jag förstå det, för man vill ju vara snyggare än nånsin just den dan när alla tittar på en, man blir fotograferad osv. Men det ordnar man ju med en smickrande klänning, noggrann sminkning och en fin frisyr. Men det verkar finnas en utbredd uppfattning om att smalare=snyggare. De lite större brudar som visat sina bilderna här har visat felaktigheten i det påståendet. Och hade jag själv inte varit så mån om min integritet hade ni fått se en skitsnygg, våldsamt kurvig brud i storlek 48!

Jag är defintivt en plus size brud, stl 48 alltså - minst, eftersom jag gick upp 15 kilo efter bröllopet när jag kraschade av all stress, men det är en annan historia. Och visst jag försökte gå ner i vikt innan bröllopet, men då hade jag börjat tre år tidigare genom att äta LCHF, vilket får mig att må bättre och dessutom till en början hade fått mig att gå ner 20 kilo på alla de rätta ställena. Efter det första året hade jag stått stilla eller gått ner väldigt väldigt sakra, men det var sekundärt eftersom jag fortfarande var nöjd med att inte väga 110+ och dessutom slapp många av mina hälsoproblem. Så visst, jag önskade såklart att det skulle ta fart igen det sista halvåret så att jag skulle känna mig ännu lite smalare och snyggare, och klänningen skulle sitta ännu lite bättre, men det var ju inget som jag blev hysterisk eller fixerad över.  Man måste ju leva även månaderna före bröllopet.

Och nu när min postmaritala urspårning på kolhydrater är över fortsätter jag tålmodigt att försöka hålla mig till den kost som är bra för mig och förhoppningsvis ska göra att jag är smalare om ett år än jag är nu. Jag har inga planer på att gifta mig fler gånger, däremot skulle jag föredra att leva mitt liv i en enklare storlek. Det är ju inte så att jag gillar mig övervikt, däremot gillar jag mig själv och min man verkar också göra det!

Jag har lyckligtvis aldrig blivit illa bemött i någon brudbutik (men jag undvek också de snobbigaste, men jag tyckte också servicen på Lillys (i Stockholm) var ett snäpp vassare, och jag fick en helt underbar klänning sen de övertalat mig att prova en storlek mindre. (!) Jag lät nog som en gnällig närking när jag sa att "det går aaaaaaldrig" )

Sen glömde jag säga en sak! Att oombedd kommentera någon annans vikt är aldrig ok, att säga att någon borde banta inför bröllopet borde vara straffbart! Lämpliga svar kanske kan vara "hurså, tycker du inte att jag duger som jag är?", "tur att min man vill ha mig fast jag är så tjock då" eller nåt liknande?

Suck. Nu blir det så här igen. Ok, låt mig reda ut begreppet.

Övervikt i sig är EN diskussion. Som för all del kan vara intressant - själv är jag rätt less, men det kan ju finnas andra som tycker det är roligt att diskutera huruvida det är bra eller dåligt att vara överviktig, vad det beror på och vad man ska göra åt det.

Men nu handlade den här tråden faktiskt inte om det, utan huruvida man har rätt att gifta sig i storlek 50 eller om det är nödvändigt att först gå ner till storlek 38 innan man har stilpolisens tillåtelse att sätta på sig en brudklänning.

Det faktum att det existerar brudklänningar i storlekar över 50 tycker jag besvarar den frågan.

Sen vet jag också att det kan vara svårt att känna sig sådär strålande vacker som man vill när man inte känner sig bekväm med sin kropp, men det är just den känslan man måste försöka komma över när man ska gifta sig. Det är ju faktiskt så att bröllopsdagen handlar om att man älskar och är älskad, och där borde fokus ligga, tycker jag. Dessutom har man lagt ner en massa möda (de flesta i alla fall) på att hitta den klänning som passar en bäst, vara fin i håret och sminkad som man kanske aldrig varit förr i hela sitt liv - så var det för mig i alla fall, jäklar vad vacker proffset hade gjort mig!

Som överviktig bombarderas man hela tiden med mer eller mindre subtila budskap som säger att man är lat och äcklig. Allt från sneda blickar, oförskämda kommentarer från främlingar på stan (ni som aldrig har varit riktigt stora har ingen aning!), till det enkla faktum att kläderna i de flesta affärer inte passar utan man får gå till den särskilda "skamvrå" som ett fåtal affärer har och där kläderna är murriga, tältliknande och oerhört fula.

Om man trots allt detta dristar sig till att inte känna ett klädsamt självförakt och gömma sig i garderoben för att skona omvärlden från åsynen av ens kroppshydda, då vaknar genast några till liv och tar i extra mycket för att få en att fatta hur äcklig man är och hur fel det är att gilla sig själv när man ser ut som man gör.

Seriöst. Det är uppenbarligen rätt många brudar som oroar sig för att de ska se för tjocka ut på sin bröllopsdag - oavsett deras faktiska storlek. Det är skittråkigt att det ska uppta så stor del av tankarna, som istället borde vara lika delar lycka och förväntan, och snurrande tankar på den praktiska planeringen.

Det SISTA man behöver är anonyma uppläxningar som syftar till att öka på självföraktet ännu mer och göra en ännu mer ledsen och obekväm. Är det någon som på allvar tror att man då reagerar med att tänka "Jahaaaa, men "anonym" tycker inte att jag duger som jag är, då ska jag genast sätta igång och banta, för den tanken hade jag aldrig kommit att tänka på annars"? Eller är det mer sannolikt att man mår ännu sämre, tycker att allt känns ännu hopplösare, och därför tröstäter ännu värre än man skulle gjort annars?

Starkt jobbat, P-G.