Jag klarar inte pressen! :(

Jag trodde inte att jag skulle hinna klart. Jag var rädd för att vara utan klänning till och med eftersom jag sydde min själv och inte var klar när jag trodde att jag skulle vara det. 
Jag var så stressad att det kändes som om hela världen skulle rämna.

Men så kom vår dag...
Början av dagen var jobbig. Jag trodde att jag skulle kräkas av stress. Tårtan (som jag också gjorde själv) blev inte som jag ville. Cateringfirman körde fel och behövde nya instruktioner osv osv.
Och så kom våra fotografer och vi började fotografera - min mardröm... Jag hatar att vara med på bild, men visste att det här kommer jag inte undan...
Medans vi fotograferar så kommer ett annat brudpar som ska gifta sig efter oss... jag har skrivit en hel tråd om det och ska inte dra upp det igen. Men dom blockerade så våra gäster inte kom in i kyrkan och lite sånt. Så när det var dags för mig och tärnorna (och pappa) att gå in så var jag så uppretad att jag kokade och trodde att "jaha det var det, nu kan vi stänga ner skiten och åka hem"...

Men när portarna slogs upp och jag såg blivande maken längst fram så släppte allt.
Och dagen blev helt underbar. Precis som vi hade önskat oss. Ett lyckorus fyllde mig och jag bara flöt fram på små rosa moln från att jag hörde tonerna för ingångsmusiken och resten av kvällen.
När jag tänker tillbaka på dagen så minns jag den med glädje. Även det som inte blev bra och all stress hör liksom till. Det är ett kärt minne det också, för utan det så kanske jag inte hade njutit så mycket av resten - det som gick bra kändes ju ännu bättre pga att det inte var perfekt innan.