Tvekan...

Mina tankar när det började närma sig var först:
- Om jag hade vetat att det var så här mycket jobb så hade jag aldrig gått med på att gifta mig...

Sen dog mamma inte fullt 2 månader före bröllopet. Och det var för hennes skull som vi valde detta datum istället för att vänta längre och få det datumet vi helst ville ha...
Så då kom tankarna:
- Jaha nu kan vi lika gärna blåsa av allt då... Orkar inte stå där och flina och se glad ut.
och
- Vill han fortfarande gifta sig nu? Eller vill han blåsa av det när han inte har någon anledning att gifta sig längre?

Men självklart var det här bara tankar.
Jag tror att alla får kalla fötter av någon anledning.
För stor fest.
För liten fest
Vi skulle ha rymt
Vi skulle ha firat med familjen istället
osv...  

Men när jag läser dina rader Chicita, ser jag att de olika exemplen på kalla fötter som du beskriver rör sig om omständigheter såsom festens storlek, gästerna, tragiska händelser etc. Men om de kalla föttern/tankarna rör själva vi:et, eller den man ska gifta sig med ex. "går det verkligen att vara ihop i längden om man har så olika grundliga värderingar?" etc.. är det ändå "bara" "kalla fötter" då eller bör man oroa sig ? Det fastnar jag i att fundera kring.

Jag vet vilken känsla du pratar om, den där... ilande känslan i magen av att man liksom inte hör ihop med den här personen eftersom man får nästan obehag av något dom säger... typ man pratar om barnuppfostran och så tycker man olika saker och så är det så gravt olika att det är helt oacceptabelt - för båda!
Eller?

Jag måste säga att jag haft den nångång med min nuvarande, men mest tidigt i relationen innan jag intuitivt visste vad hon menade, mer vem hon var (och då var vi ändå bästa vänner innan - det tar TID att lära känna någon). Att jag haft det några gånger påverkar inte mig så mycket... däremot, med tidigare förhållanden, hade jag de känslorna då och då i bråk, för ofta... Det handlar nog om att kunna känna att skillnaden handlar om en sakfråga, som man kan klara av att kompromissa i trots att man tycker olika. Om det handlar mer om.. vem partnern egentligen ÄR, hens essens så att säga, så är det ju sjukt mycket obehagligare.

Däremot, ibland har man ju bråk som i stunden känns som att det ALDRIG kommer bli bra igen. Det är ju inte så konstigt, en egen osäkerhet, som jag tycker försvunnit med åren, eftersom man vis av erfarenhet vet att det blir det visst det, om 20 minuter är jag förälskad igen även om jag skulle kunna strypa henne nu! ;)

Jag har nog bara en sån grej kvar som ger mig obehaget, och det är mest ett hjärnspöke jag odlar själv i stil med "tänk om hon egentligen är ett stort jävla svin eftersom hon tycker så här i en fråga och det kanske betyder att hon egentligen tycker SÅ HÄR i en annan fråga och och och" ... och så har jag målat upp värsta monstret. Nåt mönster jag har för att "skydda" mig själv, som jag får hantera bäst det går och det händer som sagt väldigt sällan. Jag är ganska hård på så vis, kräver rätt mkt av min omgivning när det gäller att göra rätt, vara rätt osv. Måste ibland lära mig tolerera människors tillkortakommanden i sin person.

Vad tror du om det här, känns det som att det kan vara lite så att det kanske är mer uppmålande av ännu vidare meningsskiljaktigheter, att du kanske inte är så tolerant mot andras fel... eller finns det sidor hos din partner som är "dealbreakers" ? 

Ibland...kanske jag tänker som du..
Fast inte att vi har så olika värderingar..
Utan, jag kommer faktiskt spendera resten av mitt liv med denna man.. Och där blir jag ibland lite fundersam. Men inte mer än så, jag vill ju det här :)

Sånt poppar upp i mitt huvud lite då och då, tror det är vanligt och helt normalt att fundera lite extra innan man binder sig.

Det som gör mig säker är när det händer något roligt/tråkigt så är han den första jag vill ringa och berätta det för. Eller bara för mig att känna efter hur det skulle kännas att inte somna brevid honom varje kväll.

Vi är inte lika någonstans men vi har samma stora värderingar i livet (familj/boende/...etc) och han är mitt stöd i tillvaron, han är den jag kan gråta hos på kvällen när jag mår dåligt och han är den jag skrattar mest med.

Han hjälper mig att inte ta mig själv på så stort allvar, han får mig att bli en bättre människa och han får mig att känna mig trygg.

Vad jag har förstått så är det naturligt att tveka inför bröllop. Helt plötsligt bli framtiden så stor och obegriplig. Det är lätt att glömma bort att framtiden egentligen bara är dagar precis som den här.  Ett förhållande är inte gratis oavsett om man är gift eller inte. Det är en ständig dans av ge och ta. Man måste kämpa för att hålla relationen levande.

Jag ska också gifta mig med en man som är väldigt olik mig. Vi är som natt och dag på de flesta områden. Men vi kämpar ständigt för att hitta de där sakerna som gör att vi ändå hör ihop. Vi träffades inte igår. Det finns uppenbarligen en anledning till att vi varit tillsammans såhär länge. Det finns en anledning till att vi bestämde oss för att gifta oss. Mina råd till dig är:

1. Försök att fokusera på de saker ni faktiskt har gemensamt och lyft upp dem.
2. Slappna av! Kalla fötter är naturligt! Det är ett bevis på att man faktiskt tar äktenskapet seriöst. Du går ju uppenbarligen inte in i det här med tanken "om det inte fungerar är det bara att skilja sig".
3. Försök att sätta er ner och reda ut allt som du funderar på. Hur ni ska göra med barn och ekonomi och alla de här sakerna. Var kan ni ge och var kan ni ta? Många gånger pratar man bara om sådana saker när man grälar. Försök att bestämma en planeringskväll istället där ni äter god mat, dricker lite vin och pratar om olika lösningar. Acceptera varandras olika känslor och åsikter och försök hitta vägar runt.

Hoppas jag kunde vara till någon hjälp i alla fall!

Jag tror alla par har sina likheter och olikheter! Alla människor är individer. Även om man efter att ha levt med någon i flera år liksom smälter samman lite smått så är man ju fortfarande en egen individ - och det är ju bra! För hur skulle det se ut om folk bara kunde bli kära i de som är exakt som en själv? Ensamt.

Och jag tror inte alls att det är ovanligt att såna här funderingar dyker upp.. inte alls! Tvärtom kan det ju vara nyttigt att man tänker efter. En del gör nog saker av bara farten för att det förväntas att två som lever ihop att förr eller senare gifter man sig, och efter det skaffar barn... Det finns ju ibland en outtalad "mall" att gå efter i vårt samhälle. Om kör man på utan att tänka efter så kanske man står där en dag och undrar vad som hände eller inser att man inte alls vill vara där man är!

Men om tankarna dyker upp och man blir frustrerad över att inte veta vad man egentligen känner och det är svårt att sortera ut hjärnspöken från det som man är en varnande magkänsla så tycker jag att man kan försöka lita lite på sig själv. "Jag har valt den här mannen/kvinnan av en anledning. Vi bestämde att gifta oss av en anledning. Inte därför att det förväntades av oss, utan för att vi ville. För i grund och botten, om det verkligen var så fel, hade jag verkligen gått med på det då? Hade vi genomfört det om vi egentligen kände att det inte funkade?"

Sedan kanske det är så svårt att tyda sina känslor att man inte kan, och då tycker jag man kör på med det som för stunden känns rätt och hoppas på att känslorna rätar ut sig så småning om. För man måste allt vara bra envis och förtrycka sina känslor om man lyckas gå hela livet med fel partner. Sånt brukar visa sig. Så man får lita på sina känslor.