Har inte råd med alla dessa bröllop!

Jag är inte född i Sverige och har därmed en lite annorlunda inställning till presenter, än vad många här verkar ha.
Många av mina släktingar som kommer till våran bröllop kommer ha lagt deras "sista" slantar på flygbiljetten hit. Ändå vet jag att ingen av de kommer komma med en present under 200 kronor och med blommor, trots att jag tjatar och säger att det är absolut inte nödvändigt. (Vi har skaffat boende, hämtning från flygpatsen, mat i 3-4 dagar för de alla - så jag hoppas att ni förstår hur gärna vi vill ha de här med eller utan presenter)
De flesta av de lever på mycket mindre än en student (med studiebidrag och lån) lever på.

Sen om man jämför med "svensk" syn på saken. De flesta kan ge för 500-1000 utan större problem, om de avstår från något extra, men det är i de flestas ögon inte "värt" det. Det är inte det att jag vill ha dyra presenter, det är bara det att jag är uppvuxen så - jag tycker om att ge presenter som kommer göra mottagen väldigt glad - även om det är för mina sista slantar (efter att jag sett till att ekonomin går runt och alla räkningar är betalda).
De flesta i Sverige när det handlar om presenter tänker i banor - hur kommer jag undan billigast. Det är få som reflekterar att de oftast blir bjudna för mer än de där 200-300 som de kände att de kunde spendera. Jag förstår vissa som har kuvertavgift - man får mer igen då! (Vi valde att inte ha kuvertavgift, för vi har väldigt många som vi vet inte tänker så och som vi bryr oss om - annars hade vi nog haft det)
Alla är inte så, men alldelles för många!

Nu är det inte så jag upplever trådstartaren - utan till dig kan jag bara säga - unna barnen resan. För barnen kommer alltid först, och dina vänner borde verkligen förstå det! Passa också på att berätta att ni faktiskt har dåligt ekonomi, ibland kan lite konkreta siffror få folk att tappa hakan och undra hur man får det att gå ihop. Så är det för oss och vissa av min m2b släktingar. Ibland känns det som att de tycker att vi är väldigt snåla, trots att det är bara han som jobbar, jag är student på bara studiebidrag. Vi ska dock ha en bröllopsresa för ca 70 000 och själva bröllopet med boende för alla, mat, transport m.m. kommer gå på ca 110 000. Det har vi dock slitit för med en väldigt tajt budget. En del av pengar är bidrag från vissa av våra förädrar och så har vi blivit lovade en väldigt generös bröllopspresent från min moster - 20 000, som ska gå till bröllopsresan.

Vi hade ingen annan val än ha ett så dyrt(för oss) bröllop ifall vi vill att alla våra nära och kära ska ha möjlighet att komma.

Jag stal ditt tråd lite, men jag kände att jag behövde också skriva av mig lite.

Min erfarenhet (när man försökt fixa saker till någons 50-årsdag, bröllop m.m.) att många försöker slingra sig ur det där med presenter. Försöker man göra något fint/stort så vill folk sällan bidra med tid ELLER pengar, även när de tycker det är en bra idé och vill stå med på kortet! Jag tycker att båda är lika värdefulla (tid vs pengar), och vill man inte lägga ner tid ELLER pengar - då är det ju att försöka komma billigt undan.

Ja, klart finns det de som inte kan lägga 500-1000, men de flesta kan faktiskt. (jag kanske har fel om det... det är iofs inte det den här disskussionen handlar om)
Och om man inte kan det , så kan man ju lägga ner tid på presenten!

Det jag inte får ihop är ändå hur man inte får ihop det som student. Jag kan förstå i sthlm där kostnaden för rum/lägenhet är enorma. Men på andra orter?

Jag tycker att man ska känna sig pressad när man gett för att ge och komma undan och inte för att verkligen glädja någon.
Jag har gett presenter för under 100 ibland utan att känna mig pressad vad någon skulle tycka - för då la jag ner tid istället. När jag har råd att ge, så ger jag, när jag inte har, så ger jag något som kräver tid istället. Om de omkring en vet att man är den som vill glädja de och inte bara "komma undan" då känner man sig aldrig pressad.

Jag tycker dock som sagt ur egen erfarenhet, när man försökt få med andra på presenter att allt för många ger för att man ska ge, inte för att de egentligen vill genuint glädja personen.