Nej, nu är jag så trött på detta.
Det har hänt sååå mycket sen sist jag skrev. De har ringt till övriga släkten så att alla tackade nej till vårt bröllop. Efter ca en vecka ringde släkten tillbaka och ångrade sig och sa att vi inte gjort dem något och att de gärna ville gå på bröllopet om de fortfarande fick. Jaha nu så har vi bjudit in gäster från "reserv" listan för att de tackade nej. Men vi kan ju inte heller säga nej nu får ni inte komma, blir bara fel när det är med släkten. Så det ligger vi minus 10.000 på bröllopsbudgetten. Vi har haft en kort men sporadisk kontakt med hans föräldrar och de ser sig bara själv som offer, "tyck synd om oss" etc. De ser inte vad de har gjort mot oss och ställt till med. Vi sa att nu får det vara nog antingen så glömmer vi allt och löser detta eller så får det vara. Efter TRE veckor hör de av sig och säger att de mår så dåligt för allt och gråter och de tror inte de vi kan lösa detta så de väljer att tacka nej för andra gången. De avslutar samtalet med att säga: ring om ni villoss någon nån gång".
Nej, jag mår så dåligt. Vill bara ställa in allt, orkar inte gråta mer. Varför ska de förstöra vår största dag? Varför beter de sig så omoget? De förlorar inte bara oss utan även alla släktträffar, kalas och barnbarn. Hur kan man säga att detta går inte att lösa utan att ens ha försökt? Vi har bett om att träffas för att lösa allt. De har sagt så elaka saker till oss och behandlat oss som skit. Vi har svalt gång på gång och ändå försökt tänka att "vi ska vara mogna, vi ska inte sjunka till deras nivå, vi ger inte igen" men vad får man för det?
Jag är såå ledsen. Vill inte planera något mer, vill bara fly utomlands och gifta oss i ensamhet. Men min släkt att blivit så ledsna för det, dessutom är det mer eller mindre för sent att ställa in allt. Visst man ska se det positiva att massor är glada och planerar inför vårt bröllop och ser det som en jätte grej. Men föräldrar är alltid föräldrar. Vill inte bo kvar här längre, vill flytta dit min familj bor. Men det är inte heller så enkelt med tanke på jobb. Vänner och min familj försöker peppa oss, de är guld värda. Men det svider så mycket ändå. Detta är inte som att förlora en vän, detta är kött och blod.
Om nu föräldarna gråter, inte kan sova etc på flera månader då kan ju inte detta kännas rätt för dem? De måste ju sakna sin son, sakna det vi hade och önska att allt blev som innan? Men de gör inte ett dugg för att förbättra. De beklagar att de gjort massa fel, att de aldrig hälsat på oss, att de aldrig ringt. Men hur kan de då göra så här?
Har börjat äta lyckopiller och sömntabletter för att orka allt. Jag trodde som barn att bröllop var det finaste som fanns. Ja de är det finaste att jag får min prins. Men att det skulle vara såhär tufft trodde jag aldriig. Jag trodde svärmor och jag skulle pröva klänning ihop, smaka middagen ihop, välja blommor ihop.
Känner mig så ensam i en stad utan vänner och familj. Har bara arbetskollegor och min fästman här. =(
Förlåt för långt inlägg, men jag mår skit just nu!
