Släkten är värst

Usch vilken jobbig situation, jag lider med dig. Mina föräldrar skiljde sig när jag var sex år gammal, och har i princip inte pratat med varandra på snart trettio år(!). Hela min uppväxt (vad gäller födelsedagar, skolavslutningar, jul, etc) handlade för mig om att pussla så att både mamma och pappa blev nöjda och slapp träffa varandra. Det säger sig självt att det inte går- det är exempelvis bara julafton en gång per år. Jag kan nästan känna mig lite bitter i efterhand eftersom de överlät till en unge att hantera deras problem. Så, när jag tog studenten kände jag att jag hade fått nog av deras barnsligheter, och sa till pappa att han var välkommen på mottagningen hos min mamma (och att jag inte tänkte gå med på ett separat firande med honom på nån restaurang som alla år tidigare) och om det inte passade så var det hans förlust. Jag trodde aldrig han skulle komma, men det gjorde han. Från det tillfället så har jag aldrig anpassat mig efter deras problem och det känns så skönt!

För dig är det förstås lite annorlunda eftersom så kort tid har passerat (även om omständigheterna kring mina föräldrars skiljsmässa är liknande dina föräldrars). Men mitt råd är ändå att försöka att inte hamna emellan, utan låta föräldrarna ta ansvar för och hantera situationen, hur svårt det än känns (och hur hjärtlöst mot din mamma det låter, men du kan ändå prata med henne och visa att du förstår och stödjer henne). Lycka till!