Släkten är värst

Jag har tyvärr inga egna goda råd, men lite inspiration och hopp kan du hitta här:

www.brollopstorget.se/Forum-1-71/m1636146-3.html

Eftersom du har en relativt god relation med din pappa och hans nya sambo, så kanske du kan prata med dem om er oro inför bröllopet. 
Om du på ett fint sätt, utan att anklaga dem på något sätt, kan förklara att du så gärna vill ha båda dina föräldrar på plats på bröllopet. Sedan förklarar att du är rädd för att din mamma inte kommer om pappas sambo kommer. Och fråga lite fint om pappa och sambon skulle ta illa upp om bara pappan kommer på bröllopet.

Jag hoppas verkligen att ni kan lösa den situationen genom att prata med varandra!!!

Sen till din sambos familj. Inte lätt att hitta en lösning där heller. Det enda tips jag kan ge är prata med föräldrarna (det är väl kanske din sambo som får prata med dem, förstås). Försök att även här förklara hur ni känner och hur ni skulle vilja ha det. Anklaga ingen och var noga med att poängtera varför ni inte vill ha systern med.

Jag tycker verkligen synd om er, för såna här situationer är inte roliga! 

Instämmer med Darling Daisy! Hennes tips var klockrena!

Ville bara tillägga att jag känner med er, och vill säga att tänk på att det är ER stora dag. Försök skita i vad alla andra säger och fokusera på vad ni vill och jobba på relationerna utifrån det.

De kanske låter okänsligt men jag tycker du ska prata med din mamma och tala om att du vill ha både henne å din pappa på ditt bröllop . Att hon för din skull på din dag tar och lägger undan sina egna känslor gentemot din pappa så att du kan få dela din dag med dem båda.
Livet är för kort å ovisst för att man inte ska ta vara på dom stunder man vill dela med sina nära. Det är inte rätt att din pappa ( å hans nya)inte ska få komma bara för din mamma tycker si å så.
Det är din dag och  din glädje och dina känslor är vad som ska spela roll den dan inte vad andra tycker å känner.

Jag kanske blir sågad vid fotknölarna men jag tycker att som vuxen människa så får man ibland utsätta sej för saker som man kanske helst undvikit.

Jag tror det blir enormt svårt för mamman att lägga undan sina känslor, särskilt om hans nya ska komma. Jag tror nog det bästa är att få dit mamma och pappa sen får den nya stanna hemma för att din mamma ska kunna njuta något under dagen.

Jag tänker alltid på när jag var enormt deprimerad och hamnade på psykakuten, då sa läkaren till mig att "ditt problem är att du inte är glad, var glad så löser sig allt". Å fan det visste jag inte, men hur ska jag göra för att tränga undan känslorna. Min KBT har lärt mig att det inte går att styra sina tankar oavsett hur du gör. Du kan lära dig och leva med dem och försöka hantera dem när de dyker upp, men du kan aldrig bestämma vad du ska tänka. Därav menar jag att det inte går och säga till mamman att lägga undan sina känslor. De kommer finnas där oavsett tills den dagen hon har genomarbetat dem.

Tack för era svar... Skönt att få "ventilera" lite...

Tror också att det  är svårt för mamma att lägga bort sina känslor. Tror att hon kan fixa det om det bara gäller min pappa, men jag tycker ju att hon har större rätt än vara där än pappas nya, så ultimat för mig vore ju såklart om pappa kom själv.

Är däremot inte alls säker på att pappa ser det på samma sätt, så jag riskerar ju att han väljer att inte komma alls, om vi väljer att be honom komma själv. Samtidigt så känner jag någonstans att jag kommer ta mammas parti i detta, även om det vore väldigt sorgligt om det gick så långt. Det hade varit skillnad om jag själv hade känt att jag hade den typen av förhållande till pappas nya att jag själv kände att det var en person som var viktigt för mig att ha med, men nu är det ju inte så.

Jag har fått för mig att det bästa är att göra som ni i föreslagit, sätta oss ner och tala med både mina och sambons föräldrar. Dessutom har jag en idé om att det kanske ska göras ganska så snart, så att alla har gott om tid att fundera på saken... Jag tänker mig att det kan bli ganska mycket affekt inblandad, om sambons föäldrar får reda på att vi uteslutit hans syster så sent som när inbjudningarna skickas ut, men att om vi däremot sätter oss ner nu så kanske de hinner smälta och fundera mer över våra åsikter och känslor...

Suck, vet inte rikitigt, rörigt det här...

Detta låter riktigt svårt. Plötsligt blir mina orosmoment mycket mindre.

Jag kan bara relatera till en kollega till min mamma. Hon blev lämnad av sin man sedan ca 40 år tillbaka för en mycket yngre kvinna. Vid bröllopsplaneringen så fick mamman hjälpa till att placera denna kvinna. Detta blev i ett hörn vänd bort från honörsbordet och där det var mycket spring. På det sättet kan ju din mamma få markera detta. Men enligt mig borde den nya kvinna ha tillräckligt med vett i skallen och inse att hon inte borde närvara om det blir obekvämt för din mamma. 

När det gäller systern blir det nog ännu svårare. Men jag tycker att det är bra med idén att sätta sig och informera långt innan inbjudningarna skickas. Och det känns som att det inte borde bli någon överraskning för sambons föräldrar då ni tidigare tagit avstånd...

Jag hoppas innerligt att allt löser sig för er! 

Tack så mycket...

Alltså, jag vet att det här låter som ett skämt men för nån vecka sen talar sambons föräldrar om att de ska skiljas...

Snacka om rörigt. Vi har nu bokat lokal och vigselförrättare till 1 juni nästa år, och helt ärligt så orkar jag inte ens tänka på våra skruvade familjeförhållanden för då börjar jag hyperventilera...

Dessutom gick tydligen min käre far och förlovade sig här i somras. Lite osmakligt att han valde att köpa likadana ringar som vi har... Tyckte att han var lite väl intresserad av modellen, kostnaden osv... Men nu är det väl bara inse att de planerar att hålla ihop, så som det känns just nu så får vi väl bjuda min mamma + pappa och hans nya, så får de lösa sina problem själva. Jag orkar inte medla, och känner egentligen mer och mer att de borde kunna stå över sina problem för vår skull... Men vi får se...

Fy vilken jobbig situation! Förstår att det är svårt att lista ut hur ni ska göra för man vill ju ändå ha sina närmaste med men man vill inte att de ska blänga surt på varandra hela kvällen och sprida en negativ stämning runt sig.

Med tanke på den senaste nyheten om förlovningen så blir det nog, som du säger, lite svårare att utesluta pappans sambo. Det jag funderar på är om det finns någon på bröllopet som din mamma står väldigt nära...förutom dig. I så fall kanske de kan få sitta tillsammans på ett ställe och din pappa plus sambo/fästmö på ett annat så att de inte ser varandra under middagen. Den personen som din mamma står nära kan ju sättas in i situationen och vara ett aktivt stöd under kvällen för att få henne att må bätte/slappna av lite. Och det viktigaste sätt dem inte så nära dig att du hör dem! Annars kommer du undermedvetet lyssa efter eventuellt snack om den andra föräldern och du kommer inte kunna njuta fullt ut av er dag.

Huruvida detta fungerar beror ju såklart också på hur många ni blir. Om ni blir 10-15 stycken blir det ju riktigt svårt att placera ut dem lite spritt.

Detta är ju kvällen dock. Under vigseln så kanske det går att lösa genom att ha en fri placering...istället för brudens släkt till vänster (??) och brudgummens på höger (??). Då kommer de troligtvis sätta sig lång ifrån varandra per automatik.

Systern är på sätt och vis lite svårare att hantera. Har hon förstått själv att hon har ett problem? Vet ni om hon tycker att det är jobbigt att inte ha kontakt med din sambo? Om det skulle vara så kanske bröllopet kan vara en morot för henne om ni skulle säga att hon blir bjuden mot att hon skaffar hjälp och försöker bli av med sitt beroende. Det jobbiga kan ju såklart bli om det sen finns alkohol på bröllopet men det är ju en senare fråga.

Hoppas verkligen att det löser sig på något sätt! Hur man än vrider och vänder på sig så är de ju ändå ens släkt  

Om du bortser från vad andra tycker och känner, hur känner du och din m2b?
Vilka vill ni ha med?

Försök sedan få andra att acceptera ert val och säg att det är era känslor som styrt men att ni är ledsna om de blivit sårade.

Usch vilken jobbig situation, jag lider med dig. Mina föräldrar skiljde sig när jag var sex år gammal, och har i princip inte pratat med varandra på snart trettio år(!). Hela min uppväxt (vad gäller födelsedagar, skolavslutningar, jul, etc) handlade för mig om att pussla så att både mamma och pappa blev nöjda och slapp träffa varandra. Det säger sig självt att det inte går- det är exempelvis bara julafton en gång per år. Jag kan nästan känna mig lite bitter i efterhand eftersom de överlät till en unge att hantera deras problem. Så, när jag tog studenten kände jag att jag hade fått nog av deras barnsligheter, och sa till pappa att han var välkommen på mottagningen hos min mamma (och att jag inte tänkte gå med på ett separat firande med honom på nån restaurang som alla år tidigare) och om det inte passade så var det hans förlust. Jag trodde aldrig han skulle komma, men det gjorde han. Från det tillfället så har jag aldrig anpassat mig efter deras problem och det känns så skönt!

För dig är det förstås lite annorlunda eftersom så kort tid har passerat (även om omständigheterna kring mina föräldrars skiljsmässa är liknande dina föräldrars). Men mitt råd är ändå att försöka att inte hamna emellan, utan låta föräldrarna ta ansvar för och hantera situationen, hur svårt det än känns (och hur hjärtlöst mot din mamma det låter, men du kan ändå prata med henne och visa att du förstår och stödjer henne). Lycka till!

Jag måste få sticka ut hakan här och säga: Har man valt att få barn med en person så tycker jag att man är skyldig att komma överens med barnets andra förälder livet ut. Det gäller såväl födelsedagar, barnets student, högtider och barnets bröllopsdag. Det är en del av ens skyldighet som förälder, tycker jag.

Jag lider med er som hamnat i den här situationen. Jag förstår att en skilsmässa kan vara jobbig för era föräldrar att gå igenom, och kanske framför allt om den ena parten lämnat den andra, men en enda dag tycker jag att man som förälder kan lägga undan allt grubb och hålla god min för sitt barns skull. Faktiskt.

Jag är själv uppväxt i en familj med bonusföräldrar, bonusbarn och halvsyskon och jag har varken som barn eller vuxen upplevt något bråk överhuvudtaget. Vi har firat student, jul, födelsedagar och bröllop ihop, alla tillsammans.

Som Paris 111202 skriver är det ju en omöjlighet för ett barn att hantera föräldrars problem ... Det är liksom upp till dem att komma överens, tycker jag.

Hoppas att det löser sig!

Tack alla ni som kommit med råd och synpunkter...

Helt otroligt nog så verkar det som att jag oroat mig i onödan. Vi var över hos min käre mor och fikade häromdagen, och min mamma tog själv upp ämnet genom att säga att hon inte ville ha pappas nya där. Jag drog efter andan och kände att det var lika bra att ta tag i saken. Men så fort jag började öppna munnen sa hon helt självmant att hon själv skulle upp saken med min pappa, om att hon ville att han skulle komma själv. Det var ju hennes önskan, inte vår, som hon sa, så då var det upp till henne att det med honom.

Vi häpnade! Det är det mest vuxna hon sagt gällande saken sen det hände för 1,5 år sen. Jag vet att hon avskyr min pappa (hennes ord, inte mina), men hon har tydligen bestämt sig för att stå över det, trots tidigare hot.

Sambons syster är det svårare med. Hon anser själv inte att hon har något problem, men det har hon. Hon kan inte låta bli att dricka för då får hon abstinensbesvär, hon har börjar missköta jobbet, och dricker kopiösa mängder... Sambon har hintat för sina föräldrar om hur han känner, och det verkar som att de räknar med att hon är bjuden, men att de förstår problematiken, och att de kommer hålla ett öga på henne...

Och sambons föräldrar är väl inte direkt bästa kompisar just nu men de kan i alla fall umgås, och försäkrat att det inte är nåt problem inför bröllopet...

Vad skönt att det verkar lite ljusare! 

Din mamma beter sig verkligen vuxet just nu. Förstår att det inte kan vara lätt för henne, men hon verkar ju ha förstått precis hur viktigt det är för dig att ha båda dina föräldrar på plats.

Nu håller jag tummarna för att din pappa kan förstå detta också och att han inte är dum/elak mot henne när hon tar upp ämnet med honom. Han vill säkerligen ha med sin nya fästmö. "Risken" finns ju att han vill visa upp henne inför hela släkten. Om han säger detta, så skulle jag nog vilja säga något i stil med
"Om du vill visa upp XX för släkten, så får du välja något annat tillfälle än mitt bröllop. Den dagen är vi i centrum, och vi vill inte ha några konstiga uppträdanden från någon av er. Vi vill inte heller att vår nogrannt planerade dag används som en tillfälle att presentera XX för övrig släkt. Du får själv bjuda på släktkalas för det!"

Nåja, hittills har ju allt gått mycket smidigare än du trott, så nu håller jag tummarna för att allt ska lösa sig till det bästa fram till nästa sommar. Vem vet, dina föräldrar kanske hanterar situationen alldeles ypperligt! Svärfamiljen verkar ju också medveten om syster-problemet, förhoppningsvis räcker detta för att er dag ska bli så bra som ni önskar!

Stort lycka till! 

Hej

Jag har läst några av svaren här i tråden men inte allt, så ni får ursäkta om jag upprepar vad nån annan sagt.

Vad gäller sambons syster har jag inga råd eller tips för jag har själv inte varit i situationen, men om ni är rädda att föräldrarna inte ska komma kanske det går att bjuda henne men be föräldrarna hålla koll på henne vad gäller alkoholen? De är ju några av hennes närmsta som faktiskt vet om problemet och kanske kan ha den uppgiften utan att någon tar illa vid sig. Man kanske också kan säga till systern innan att ni är oroliga att hon ska dricka för mycket? Det sista kan ju vara svårt beroende på relationen.

När det gäller din pappa vet jag precis hur det känns. Jag är i nästan samma situation, fast pappa var chefen, vilket egentligen inte förändrar nåt. Till saken hör att pappa själv aldrig har berättat sanningen om hur han träffade henne (alltså innan mina föräldrars skilsmässa). Det har jag fått berättat av mamma. De är nu gifta och lever ett liv tillsammans. Alla relationer har varit lite fram och tillbaka sen skilsmässan men jag har iaf inte gett upp hoppet om någon. Till saken hör också att det gått nästan 10 år och mina föräldrar kan iaf träffa varandra i officiella sammanhang nuför tiden. De gör det inte gärna, men kan stå ut med varandra. Just det tycker jag att man ska kunna kräva av sina föräldrar, speciellt en sån här dag! Det är din och din blivandes dag och det är väl självklart att man vill ha sina båda föräldrar där!

För att komma till hans fru/sambo/nya har jag lite ont i magen också. Vi har ännu inte berättat att vi planerar bröllop till nästa sommar, men jag har i över ett år smidigt och osmidigt sagt åt mina föräldrar att de måste prata med varandra och bestämma tillsammans vad som gäller vid såna här tillfällen. Inte för att oroa dig mer, men det kommer sen kanske barn och det blir julaftnar och födelsedagar som blir otroligt viktiga för hela familjen igen. Jag vet i förväg att pappa tycker det är självklart att hans nya ska komma till allt sånt och jag vet att mamma inte står ut med tanken.
Jag har bestämt mig för att kräva av mina föräldrar att sätta sig och diskutera. De ska komma fram till ett beslut LÅNGT innan det är dags att genomföra sådan här tillfällen. Jag tänker inte närvara (jag vet att det kommer bli bråk och tårar) utan det är helt deras sak att lösa. OM det absolut inte går tänker jag prata med pappa när hans nya är med och säga precis vad jag tycker om att sanningen aldrig kommit från dem. Jag har en bra relation till hans nya nu, men om det står mellan henne och mamma så är det väl ganska självklart vem jag väljer? Till saken hör också att min relation med min pappa blivit avsevärt bättre de senaste 5-6 åren, men det är en risk jag är beredd att ta. Han kanske blir skitsur (mycket möjligt!) men det är han som inte sagt nåt, JAG har inte nån skuld i detta.
Det låter kanske hårt och som om jag är smidd i sten, men jag har funderat länge på detta och jag vägrar att min dag ska bli förstörd för att problemet inte lösts i förväg och att en dålig stämning ska spridan över hela lokalen pga oeniga föräldrar! Jag har också haft smått ont i magen av det i flertalet år, men har bara bestämt mig. Jag är trots allt deras dotter och det är mitt bröllop. 

Jag hoppas verkligen inte jag trampar nån på tårna här i forumet, det vill jag verkligen inte. Såna här situationer är jättejobbiga och svåra, och allt är ju olika från situation till situation...

Det är ett helvete att ha alkoholism i släkten och jag förstår er oro och vilja att inte bjuda din sambos syster. Jag tycker dessutom ni ska gå på er magkänsla och strunta i att svärföräldrana hotar med att inte komma ( känns väldigt barnsligt förevigt) Det är ER dag och ni ska inte behöva oroa er eller behöva kolla så hon sköter sig. 
Berätta det lugnt och sansat för svärföräldrarna att " så här är det, det är vår dag och vi bestämmer" och även om dem misstycker i början ska ni se att dem ger med sig. Dem kommer inte vilja missa ert bröllop.