Ni som gift er, jag känner panik!

Jag har inte gift mig än, men jag vet hur jag var när jag tog studenten. Jag längtade och längtade i flera år efter att få ta studenten. Man planerade, funderade, hoppades på vädret och så kom sista månaden och det var allt vad det heter mösspåtagning, skivor och studentdagen och vips så var allt över, efter så lång väntan var det över så fort.
Jag grät när jag vaknade dagen efter, av tomhet, längtan, jag ville göra om allt. Det hade varit en helt fantastisk dag på alla sätt som det bara gick. Den var över och skulle aldrig mer komma tillbaka. Varje år i juni fäller jag en tår när jag tänker tillbaka på min studentdag och känner lite tomhet.

Jag kände alltid en enorm lycka inför den dagen men med tiden så byttes känslan av tomhet och saknad ut mot en stor värmade känsla av framgång och lycka.

Jag tror, att om man längtar efter något riktigt rejält känns vägen dit och öändlig men när man väl tagit sig fram är det över på ett ögonblick, så fort att man inte riktigt kan koppla att det har skett. När kroppen har fått bearbeta klart den euforin man befinner sig i så tror jag inte längre att man känner tomhet utan enbart glädje.

Vad det gäller vad du ska göra med all tid, det finns alltid något att fylla tiden med =) Bröllopsplanering eller inte, jag tycker aldrig att tiden räcker till..

TS- hoppas ert bröllop blir helt otroligt och att du alltid tittar tillbaka på dagen med massor av kärlek och värme!