Ni som gift er, jag känner panik!

Alltså, jag har inte gift  mig än, jag har 10 dagar kvar men jag känner igen mig! Jag har jobbat mitt första år som lärare detta året (innebär nästan 50 h planerad arbetsvecka plus tidvis en hel del extra) plus planera bröllopet med en massa pyssel.. året innan så jobbade jag 75% samtidigt som jag pluggade på heltid.
   För att inte få det tråkigt till hösten ska jag jobba heltid och plugga på halvfart för att komplettera min behörighet, nu när jag har "kommit in i jobbet" liksom
Halva mig vill ha bröllopet undanstökat, halva mig vill ha kvar "projektet". Jag vet faktiskt inte vad man gör åt arbetsknarkande.... Några tips?

Vi gifte oss 26 e maj. På måndagen åkte vi iväg på en fyra dagars bröllopsresa. Därefter så har jag verkligen haft svårt att komma tillbaka till vardagen. Nu börjar det bli bättre dock. Ärligt så kunde jag spendera flera timmar att titta på fotona, att titta på bröllopsvideon. Folk är nog ganska trötta på att höra om mitt "sagolika" bröllop :) Just för att jag ville ha kvar den känslan.Det är nog en av orsakerna att jag hänger kvar här på BT, att få behålla lite av känslan. Att se och dela andras glädje. I en del fall ge råd.

Det hjälper nog inte dig i din oro när jag bekräftar att det kan bli så. Det jag har gjort det är dels att vi planerar inför sommarsemestern, vi har en större fest vi ska på i oktober med klädsel frack, har även planer på att samla ett gäng vänner för fest i september..

Jag tror att det är viktigt att du hittar något annat att fokusera på efter bröllopet, jag är likadan att jag behöver ha saker att göra. Vet ej om du har några vänner där du bor, kanske ta upp kontakten med dom lite mer. Eller något intresse som du kan fokusera på, något som får dig att må bra. Förstår känslan av panik, har vid flera tillfällen själv undrat .. vad ska jag nu använda tiden till.. vad ska jag nu prata om.. nu kommer jag inte att vara i centrum längre.. ingen som frågar mig hur det går med planering osv.. men jag tror att känslan av tomhet kan komma oavsett om man som du mått dåligt tidigare eller ej.. Frågan är bara vad man gör åt den...

Som sagt var, kontakt med vänner, ta upp intressen, fokusera på saker som ligger en bit fram i tiden.Om du känner att du kanske inte kommer att fixa det efter bröllopet så kan det kanske vara en ide att ta kontakt med en terapeut kanske tom redan nu som arbetar med KBT som jag personligen tycker är en oerhört bra form av terapi. Eller något annat sätt där man arbetar problemfokuserat, inte älter massa gamla saker. Utan ger dig verktyg att hantera vardagen, att kunna förstå varför du aggerar som du gör och vad du ska göra för att ta dig ur det beteendet.

Lycka till

Vi gifte oss också den 26 maj :) Jag fick lite så ledsna känslor efteråt. Inte så mycker för planeringen men just för att det var en underbar dag som aldrig kommer igen liksom. Men att titta en del på bilder etc funkade, plus att vi har kvar vår resa nu i juli, jag har supermycket på mitt jobb och jobbar mer eller mindre dygnet runt just nu, så ska bli skönt,v Men det tog kanske 2-3veckor sedan trillade polletten ner och jag insåg liksom att nu är jag fru, och kommer vara det liksom! Då släppte de ledsna känslorna och jag kom in i ett mys-tillstånd som fortfarande håller i sig :)

Vi hetsade ingenting eller kände stress. När bröllopet var klart så var det klart för helt ärligt så var det inget jättespeciellt ;) haha Jag jobbade dag och natt förra sommaren när vi gifte oss så jag var trött på kvällen men annars så fanns det väl ingen stress.

Jag har inte gift mig än, men jag vet hur jag var när jag tog studenten. Jag längtade och längtade i flera år efter att få ta studenten. Man planerade, funderade, hoppades på vädret och så kom sista månaden och det var allt vad det heter mösspåtagning, skivor och studentdagen och vips så var allt över, efter så lång väntan var det över så fort.
Jag grät när jag vaknade dagen efter, av tomhet, längtan, jag ville göra om allt. Det hade varit en helt fantastisk dag på alla sätt som det bara gick. Den var över och skulle aldrig mer komma tillbaka. Varje år i juni fäller jag en tår när jag tänker tillbaka på min studentdag och känner lite tomhet.

Jag kände alltid en enorm lycka inför den dagen men med tiden så byttes känslan av tomhet och saknad ut mot en stor värmade känsla av framgång och lycka.

Jag tror, att om man längtar efter något riktigt rejält känns vägen dit och öändlig men när man väl tagit sig fram är det över på ett ögonblick, så fort att man inte riktigt kan koppla att det har skett. När kroppen har fått bearbeta klart den euforin man befinner sig i så tror jag inte längre att man känner tomhet utan enbart glädje.

Vad det gäller vad du ska göra med all tid, det finns alltid något att fylla tiden med =) Bröllopsplanering eller inte, jag tycker aldrig att tiden räcker till..

TS- hoppas ert bröllop blir helt otroligt och att du alltid tittar tillbaka på dagen med massor av kärlek och värme!

Jag brukar få små post-event-depressioner efter alla större tillställningar (Halloween, jul, större fester mm) men just med bröllopet var det lugnt. Vi hade planerat i ungefär 1½år och efteråt gick det nog en hel månad som jag bara var glad över att alla hade varit så glada under hela dagen.
Det enda jag ångrar i efterhand var att vi inte tog ledigt tillsammans (fanns inte möjlighet till det) så att vi kunde pusta ut efter alltihop.

Nu, såhär ett år senare är vi i full färd med att arrangera levande rollspel som ska gå av stapeln i höst. Gillar man att planera och grotta ner sig i arrangemang så finns det tusen saker att sätta tänderna i :) 

Många gifta hänger fortfarande här på BT - det säger väl en del?

Tips - åk på bröllopsresa! Vi tog ledigt 2 veckor och det var lagom. Då hinner man smälta allt. Sen när man är tillbaka så är det fortfarande väldigt många som frågar om bröllopet och då kan man ändå hålla det vid liv ett tag till.

Sen kan man ju försöka lägga bröllopet bakom sej mer gradvis. Exempelvis kan man pyssla tackkort själv, man kan göra en trash the dress osv. Vi planerar en smekmånad i vinter, det tar också lite tid. Vi har några filmer som är på klippning/redigering så vi väntar på att få tillbaka dem med spänning. 

Vår fördel är att vi har en ny lägenhet som ska inredas och fixas med - så det är nästa projekt. Du kanske också har något sådant att fixa med? 

Efter bröllopet skulle det väljas ut bilder, fixas tackkort, åka på bröllopsresa mm. Och sen drog jobb och allt sånt igång igen.
Och om du känner att det liksom "tar slut" så planera en middag för bara dom närmaste kanske där ni visar bilder och lite sånt. Som ett tack till dom som ställt upp...
Då kan du få använda saker som blivit över från bröllopet eller andra idéer som du inte kunde få in där i dukning mm.

Se det som lite "avvänjning"  

Sen kommer ju födelsedagar, jul, nyår och till slut första årsdagen som gifta  

Det kändes faktiskt inget speciellt när bröllopet var över. (Vi gifte oss 5 maj i år) Vi har haft det som ett gemensamt projekt jag och min man - kändes mest trist att det var över för vi hade så roligt när vi planerade. Men nu har vi dragit igång nya projekt och funderar inte så mycket på bröllopet längre.

Jag har gått till en kbt i 1½ år pga av andra saker. Jag lider nämligen av GAD.
Men jag har nu ringt till min läkare för att prata samt medicinera om. Men kanske man skulle boka in en träff med min KBT igen, då jag avslutade min behandling i april.

Vi har 3 veckors gemensam semester efteråt och skulle så gärna vilja åka en vecka utomlands, men jag tror tyvärr inte vi har råd med det. Får se om vi kanske kan ta en sista minuten till ett bra pris. Tror faktiskt det hade hjälp mig mycket.

Jag ska vara toastmadame på en 40års fest i september, så det känns faktiskt skönt att kunna fokusera på den festen och göra något bra av den.

Sen så funderar vi på att skaffa barn, men vi vill vänta till att börja försöka till nästa sommar. Vi vill varva ner, börja leta hus, spara pengar och åka på smekmånadsresan i vår först.

Så vi har ju att göra, är mest rädd att första veckorna, dagarna, kommer bli tuffa. Samtidigt kanske man bara är så lycklig och glad och ser det som en av de finaste minnena i livet. Jag tror man vill uppleva dagon om och om igen som ni säger, men då får man göra det vis foton och filmer. Jag ångrar inte alls att jag ska gifta mig. Tänk om jag hade funderat i dessa banor innan och valt att inte gifta mig på grund av denna rädsla. Jag gifter mig hellre med fina och underbara minnen än att inte få uppleva detta alls.
Men man har ju planerat detta så länge och vips så är dagen bara över, men självklart lever minnena alltid kvar.
 

Tack för alla svar och ert stöd.

Jag känner igen mig, vi låter väldigt lika som personer.  :)

Jag tänker att det finns två vägar att gå.

 Antingen bejakar man sin önskan att hela tiden hålla sig sysselsatt, fyller sin tid med arbete och studier på mer än 100%, hittar på olika projekt på fritiden och ser till att aldrig behöva landa i den där tomhetskänslan.

Eller så tittar man lite närmare på sig själv och funderar över varför man har det behovet och vad det är man undviker. Och kanske övar lite på att sitta stilla och se vad som kommer, och på att stå ut med sina känslor.

Jag tycker också KBT är jättebra för såna här saker, gärna med inslag av ACT (acceptance and committment therapy) och Mindfulness. Om man upplever det som ett problem alltså!

Jag har inte känt tomhet sedan vi gifte oss i juni 2011.
Livet flyter ju på med bröllopet som ett underbart minne!

För oss var bröllopsdagen verkligen precis så underbar som vi drömt om fast ÄNNU bättre!
Vi "visste" att det skulle bli en underbar dag med härliga känslor och fantastisk lycka och det blev det fast lyckokänslorna och kärleken och glädjen var ännu större än vi någonsin kunnat tänka oss
Vi var lediga 3 dagar innan bröllopet och hela veckan efter.
De 3 dagarna innan gjorde vi i stort sett ingenting, vi sov och slappade och det enda ansträngande vi gjorde var att packa väskorna för övernattning och åkte till hotellet vi bodde på (det tar 20 min att åka dit) så vi hade verkligen tid att komma ner i varv och ta in att vi skulle gifta oss, ingen stress utan bara lugn och ro innan och det tror jag var bland det bästa och klokaste vi gjort faktiskt.
Dagen efter bröllopet åt vi frukost ihop med de gästerna som valde att sova över på hotellet och det var härligt att bara äta frukost i lugn och ro, inget att städa, återigen ingen stress och vi åkte hem och packade upp alla presenter och åt det sista av tårtan i lugn och ro.
Veckan efter bröllopet var vi iväg på en slottweekend och blev uppassade och åt gott och drack gott och bara njöt, vi var verkligen kvar i bröllopsbubblan Jag tror att ledigheten innan och efter bröllopet bidrog väldigt mycket till att vi var kvar i bröllopsbubblan lääänge, vi var som nykära hela sommaren och vi får den där härliga känslan bara av att prata om bröllopet och titta på bilderna
Jag skulle råda alla blivande brudpar att inte ha för mycket kvar att göra sista veckan innan och att försöka ha i alla fall kvällen innan till att komma ner i varv och hinna och orka ta in och reflektera över vad som händer, varför man gör allt och vad som kommer hända...att man faktiskt ska gifta sig med sin stora kärlek och hur härligt det är! Samma sak med veckan eller i alla fall några dagar efter åt: ta er tid att känna in allt! Kanske kan man inte få ledigt en hel vecka efteråt men i alla fall några dagar!
Hinna känna glädjen och kärleken!

Jag har  inte gift mig ännu men ville bara säga att jag också har GAD och jag känner igen mig i det där att gilla att planera... Det kommer nya saker att planera tror jag.  Som du själv sa så kan du ju fokusera på den där 40-årsfesten där du ska bara toastmadam.  Stor kram!

Jag vet, det är verkligen något jag måste träna på.

Styrkekram till dig också. Skönt och veta att man inte är ensam!

Jag förstår vad du menar, och det är nog ganska lätt att man drar den slutsatsen, att bara för att man alltid har fullt upp så är det för att man "flyr" från något. Imitt fall så är det inte direkt så att jag undviker något, jag är en rätt introspektiv person och det mesta av mina problem har jag funderat över och är ganska på det klara med, både varför jag jag känner som jag känner och hur jag kan hantera att känna så. KBT har jag också gått i men jag tyckte inte att det direkt hjälpte mig då jag behövde det, utan jag har kommit vidare på egen hand.
   Jag vet inte om det bara är att jag har hög arbetskapacitet och en viss rastlöshet som ofta tar sig uttryck i att jag vill göra saker som jag kan se konkreta resultat av eller om det är att jag är en sån person som "går upp i saker", jag har alltid varit oerhört engagerad i allt jag har gjort, har jag varit med i någon förening så sitter jag snart i styrelsen, och ska jag göra något så som då till exempel gifta mig, så ser jag till att ha koll på alla olika klänningsmodeller som finns och olika alternativ för bordsplacering och så vidare...

Vi gifte oss den 26 maj....vi hade ett litet bröllop utan formelliteter såsom tal, bordsplaseringar eller toastmasters osv, så vår planering va rätt lätt och smärtfri. Men nu efteråt kan jag ändå känna nån slags seperationsångest från både planering och själva bröllopsdagen. Jag vill uppleva det igen (dels för att jag kom på en massa saker som jag hade velat göra, pyssla, fixa....man fick liksom fler ideér efteråt)  och har redan börjat tänka på att om man kanske ska ställa till med ett kalas på vår 1 årsdag!?  

"Om man upplever det som ett problem" sa jag också, det måste ju inte vara det. Jag ville bara vrida lite på det faktum att de flesta före mig hade kommit med förslag som gick ut på att om man känner tomhet kan man fylla på med nya saker. Och det måste ju inte vara dåligt. När jag skrev att det finns två sätt att hantera det menade jag inte att det bara var det ena sättet som var bra, även om det kanske kunde uppfattas så. Jag gick själv från att planera bröllop till att tänka på bröllopsresan (som skedde lite senare) och som Chicita skrev, hålla på med foton och tackkort och sånt. Men om man inte klarar av att det blir lite stiltje i livet utan att få panik (OM det finns någon som läser detta som känner så alltså) kanske det ändå är vettigt att fundera över om det finns något annat sätt att förhålla sig till det.

Det viktiga tycker jag är att man kan vara här och nu och uppleva det som sker nu. Många av oss tenderar att antingen vara i våra planer för framtiden eller i det förflutna - älta något dåligt eller klamra oss fast vid något bra.