Ni som gift er, jag känner panik!

Jag tänker att det finns två vägar att gå.

 Antingen bejakar man sin önskan att hela tiden hålla sig sysselsatt, fyller sin tid med arbete och studier på mer än 100%, hittar på olika projekt på fritiden och ser till att aldrig behöva landa i den där tomhetskänslan.

Eller så tittar man lite närmare på sig själv och funderar över varför man har det behovet och vad det är man undviker. Och kanske övar lite på att sitta stilla och se vad som kommer, och på att stå ut med sina känslor.

Jag tycker också KBT är jättebra för såna här saker, gärna med inslag av ACT (acceptance and committment therapy) och Mindfulness. Om man upplever det som ett problem alltså!

"Om man upplever det som ett problem" sa jag också, det måste ju inte vara det. Jag ville bara vrida lite på det faktum att de flesta före mig hade kommit med förslag som gick ut på att om man känner tomhet kan man fylla på med nya saker. Och det måste ju inte vara dåligt. När jag skrev att det finns två sätt att hantera det menade jag inte att det bara var det ena sättet som var bra, även om det kanske kunde uppfattas så. Jag gick själv från att planera bröllop till att tänka på bröllopsresan (som skedde lite senare) och som Chicita skrev, hålla på med foton och tackkort och sånt. Men om man inte klarar av att det blir lite stiltje i livet utan att få panik (OM det finns någon som läser detta som känner så alltså) kanske det ändå är vettigt att fundera över om det finns något annat sätt att förhålla sig till det.

Det viktiga tycker jag är att man kan vara här och nu och uppleva det som sker nu. Många av oss tenderar att antingen vara i våra planer för framtiden eller i det förflutna - älta något dåligt eller klamra oss fast vid något bra.