Ni som gift er, jag känner panik!

Jag gifter mig 21/7 och har planerat bröllopet sen ett år tillbaka. Jag har varit så glad för detta bröllop och jag har drömt om att få gifta mig sen jag var liten flicka. Min fästman har inte gjort så jätte mycket i planeringen utan mer varit ett bollplank vilket också varit helt ok för mig. Ju närmre bröllopet vi kommer desto mer inser även han att det är mycket att göra och tar ett stort ansvar nu. Min kille jobbar mycket kvällar och helger vilket gör att jag har mycket egentid. Jag har dessutom familj och vänner 50 mil bort. Jag har haft en depression i två år nyss och under den tiden satte jag en enorm press på mig. Jag jobbade 100% med ca 140 timmar övertid på 4 månader samtidigt som jag pluggade juridik på halvfart för skoj skull. Jag har redan en utbildning. Jag ville känna mig duktig och hela tiden sysselsätta mig för att fly undan allt jobbigt. Nu har jag tagit "paus" i studierna för att lägga krutet på bröllopet. Men nu är jag så rädd att det kommer kännas ensamt och tomt efteråt. Jag vill nästan skjuta på bröllopet för att jag är så rädd. Hur var det för er? Var det skönt när det var över eller saknade ni det? Vad ersatte ni all tid ni lagt på planeringen med? Usch är så nervös samtidigt som jag ibland kan känna att det ska bli skönt att äntligen få gifta mig. Snälla hjälp mig och berätta hur ni kände efteråt.