Chicita skrev 2012-07-12 20:30:13 följande:
Jag som farit in och ut på OP sen -96 och utreds för än det ena än det andra, stått i vårdköer med garanterad 4-månaderstid och inte fått tid 11 månader senare osv... Jag har bara blivit arg på en sjuksköterska 2 ggr.
Första gången var när sjuksköterskan som ringde mig kl 3 på natten när mamma hade en panikångestattack och ville att jag skulle komma in "ifall hon dog", när dom vet att mamma hade såna attacker 5-6 ggr per dag.
När jag sa att jag var tvungen att gå till jobbet om 3 timmar och frågade om det var en av hennes vanliga ångestattacker (och hon sagt ja till det) och jag då sa att jag kommer in efter jobbet och att dom kan hälsa mamma det. Så fick jag höra att jag inte brydde mig om ifall min mamma dog utan att få säga hejdå.
Andra gången var när maken kommer upprusande med telefonen till mig (han hade gått upp för att gå till jobbet och jag hade ledig dag) och samma sköterska säger: Vi har försökt ringa hela natten varför har du inte svarat? eeeh för att vi av någon anledning inte har hört telefonen... Varför har dom inte ringt på mobilen när det numret fins i mammas telefonbok?
Hon ville bara tala om att mamma hade avlidit under natten och undrade om jag ville berätta för min bror eller om dom skulle ringa dit.
Nästa sak var "vi har kö på rummen så det är bra om ni kan tömma det så fort som möjligt. Och det är varmt (1/6 förra året) så det är bra om ni kommer och tittar på henne så fort som möjligt så vi kan lägga henne i kylen sen innan hon börjar ruttna."
Inte en fråga om vi VILLE se henne eller inte. (vi ville inte, vi ville försöka minnas vår glada friska mamma som vi inte sett på 15 år. Även om vi givetvis inte kunde sudda bort dom här sista åren).
Om det inte hade varit för jobbigt och gjort för ont så skulle jag ringt upp henne så här i efterhand och förklara hur illa hon gjorde både mig och brorsan med sitt sätt.
Ni syrror gör ett helt suveränt jobb.
Jag beundrar er som tar hand om oss när vi har som ondast (och alltså är på vårt sämsta humör). Er kunskap och empati brukar vara enorm. Jag pratar hellre med en syrra än en läkare i många fall för även om ni inte får ställa diagnos så brukar ni ha mer förståelse för diffusa symptom och kunna hjälpa en att bena ut problemen.
Men den syrran borde få en fot så långt upp i röven att hon kan känna tåbiresmaken i munnen
Ja den syrran borde få en spark i arslet och från sitt jobb..... finns som sagt folk till allt. Antagligen var hon nervvös, ovan vid panikattacker och galet rädd. Oproffsigt oavsett. Tackar för de fina orden. Ja diffusa problem är vår vardag kan jag säga. Att inte ställa diagnosen gör att vi snarare fokuserar på symptomen och problemen istället för att hitta en diagnos. Vilket ibland underlättar när man har med patienten att göra, för många bryr sig i det korta loppet inte varför man har ont utan vill bara bli av med smärtan.
Kan dock själv säga att ja nog är en pain in the as patient eftersom jag veeet vad man har rätt till osv. Sjukvårdspersonal är verkligen de värsta patienterna...... lite offff topic sådär
