Bästa vännen och jag i "o-fas", vad ska jag göra för att inte förlora vänskapen?

Jag önskar att någon kan ge mig lite råd i detta. Jag och en av mina äldsta och viktigaste vänner är i så otroligt olika faser i livet, och det känns bara som att vi glider ifrån varandra. Jag har gift mig, det går ganska bra i karriären och jag har flyttat ifrån vår hemort för några år sedan. Hon är singel sedan ett par år, har ett väldigt påfrstande jobb men lever ett (i mina ögon) väldigt kul liv med mycket resor, festande och dejtande. Hon är väldigt rolig, charmig, snygg, har massor med vänner och killarna står i princip med kölapp för att få hänga med henne. Ändå känner jag mig så himla dålig varje gång vi pratat i telefon. Hon måste alltid påpeka att jag har mycket bättre arbetstider än henne, att jag lever ett tråkigt "par-liv" trots att jag inte fyllt trettio, att jag föredrar hemmakvällar framför att gå ut och festa osv. Samtidigt klagar hon massor på sitt eget liv, att hon alltid är så trött, antingen pga långa arbetsdagar eller för att hon festat hela helgen. Hon klagar på sin lön som inte är speciellt hög och att det är så tufft ekonomiskt att vara singel, men hon har ändå råd att gå ut varje helg och reser flera veckor om året. Jag kan helt enkelt inte komma på något positivt hon sagt på så himla länge.

Jag försöker verkligen vara positiv och stöttande när vi pratar, men det känns som att hon alltid vänder det till att "ja, det är ju lätt för dig att säga". Varje gång jag lägger på luren känner jag mig helt dränerad på energi. Det enkalste vore ju att bara låta bli att ha kontakt ett tag, men vi har varit vänner så länge och det skulle kännas så konstigt att "fasa ut" henne bara för att hon har en svacka. Men det jobbiga är att jag inte vet vad jag ska göra. Om jag skulle fråga henne rakt ut hur hon mår egentligen så tror jag bara att hon skulle ta det som att jag förolämpade henne och ifrågasatte hennes festande och att hon skulle tro att jag tycker att jag är bättre än henne. I höst har vi egentligen bestämt att hon ska komma och hälsa på, men jag funderar på att komma på en ursäkt för att slippa, jag har en väldigt viktig jobbrelaterad sak runt samma tid och jag är rädd att jag kommer känna mig helt knäckt efter några dagar med henne. Jag känner mig som världens sämsta kompis just nu, men jag vet faktiskt inte hur jag ska bete mig!

Vi har varit så otroligt tighta och haft en superöppen relation förut. Men de senaste året så känner jag att hon har förändrats och det känns mest som att det handlar om hur hon är mot mig. För kanske ett år sedan försökte jag prata med henne, men hon är väldigt bestämd av sig och tar inte direkt åt sig. Jag försökte förklara att jag tog illa upp när hon var så otroligt tvär och sur mot mig och att hon kanske inte märker det själv men att hon kan ha en väldigt hård ton. Inget av det gick in över huvudtaget, i princip så bara fnös hon åt mig och sa att hon aldrig fått höra att hon är otrevlig och att hon inte ämnar ändra på sig för någon annans skull. När jag då försökte säga att jag bara försökte berätta vad jag kände och tyckte så sa hon bara lite sarkastiskt "Jamen gör det du, säg du helt ärligt vad du tycker om du känner att det är dags för det"... Hur kommer man vidare med någon som reagerar så? Jag är extremt konflikträdd och det var ett enormt steg för mig att våga ta upp att jag tyckte det fanns ett problem, jag var beredd på att hon skulle försvara sig och tycka det var jobbigt, men att bara bli avsnäst på det där sättet, det vet jag inte hur man fortsätter ett samtal från.

Jag vill vara vännen som är där för henne, och jag har låtit väldigt mycket bara rinna av mig, men till slut så börjar jag bara känna mig irriterad. Jag skulle aldrig säga något negativt om hur hon lever sitt liv, jag tycker ju tvärtom att hon lever ett väldigt kul liv. Men det känns som att hon har rätt att pika mig om småsaker hela tiden. Jag vet ju att jag behöver säga något men jag vet bara inte vad. Hon är otroligt viktig för mig, men just nu gör hon mig bara trött och irriterad och jag vill inte känna så! Det här låter säkert hemskt, men det börjar bli svårt för mig att tycka om henne. Jag har själv varit deprimerad och vet att man bli en väldigt jobbig person. Jag skulle aldrig kunna lämna henne som vän, men just nu känns det bara som att jag är ett irritationsmoment för henne och inget jag säger blir rätt. Allt positivt och stöttande jag försöker säga lyckas hon vända så att det blir något negativt.

Bästa vännen och jag i "o-fas", vad ska jag göra för att inte förlora vänskapen?

INNEHÅLL