Bästa vännen och jag i "o-fas", vad ska jag göra för att inte förlora vänskapen?

Om det nu är så att hon har en tuff tid i sitt liv, så är det ju antagligen nu hon verkligen behöver en vän av just den sorten du beskriver. en riktig. Dvs en sådan som tar sig mod att ställa de jobbiga frågorna-och tid att lyssna på svaren. Och som vågar säga det kanske inga andra människor säger än just ens sanna vänner.

Precis den frågan du själv nämner-"hur är det egentligen? Hur mår du?" var vad jag hade tänkt föreslå, tills jag läste vad du tror att den skulle leda till. Jag tror ändå det är dit du behöver styra era samtal, och om hon attackerar, så bara avleda, att det inte handlar om dig och ditt liv, utan att du uppriktigt undrar hur hon har det och att det bekymrar dig att hon verkar hamnat i en sådan negativ spiral där det mesta låter jobbigt och svårt.
Men, ställ bara den frågan om du har lust att var vännen som är där när proppen går ur.

Dessutom finns det väl bara och enbart vinster att göra på att ni också pratar öppet om att ni ÄR i olika faser och låter varandra vara där ni är. Erkänn den avundsjuka ni båda kan känna när ni ser på varandras tillvaro och skratta åt att det ju är precis så-man sliter med sin egen vardag och lever med dess plus och minus, och det är ibland väldigt lätt att snegla på någon annans liv och önska att man hade lite mer av somligt för egen del. Vad det är man avundas, skiftar över tid.

Allt det här är egentligen inte så svårt eller komplicerat-det handlar om att ta sig tid för varandra och lägga undan försvar och förebråelser. Ta ett rejält snack-att hon kommer och hälsar på är väl ett utmärkt tillfälle!

Det allt står och faller med, är ju hur pass nära vän du faktiskt känner att du vill vara med den här kvinnan. Det däremot, kan ju vara en jobbig självrannsakan med många inslag.

Vi har varit så otroligt tighta och haft en superöppen relation förut. Men de senaste året så känner jag att hon har förändrats och det känns mest som att det handlar om hur hon är mot mig. För kanske ett år sedan försökte jag prata med henne, men hon är väldigt bestämd av sig och tar inte direkt åt sig. Jag försökte förklara att jag tog illa upp när hon var så otroligt tvär och sur mot mig och att hon kanske inte märker det själv men att hon kan ha en väldigt hård ton. Inget av det gick in över huvudtaget, i princip så bara fnös hon åt mig och sa att hon aldrig fått höra att hon är otrevlig och att hon inte ämnar ändra på sig för någon annans skull. När jag då försökte säga att jag bara försökte berätta vad jag kände och tyckte så sa hon bara lite sarkastiskt "Jamen gör det du, säg du helt ärligt vad du tycker om du känner att det är dags för det"... Hur kommer man vidare med någon som reagerar så? Jag är extremt konflikträdd och det var ett enormt steg för mig att våga ta upp att jag tyckte det fanns ett problem, jag var beredd på att hon skulle försvara sig och tycka det var jobbigt, men att bara bli avsnäst på det där sättet, det vet jag inte hur man fortsätter ett samtal från.

Jag vill vara vännen som är där för henne, och jag har låtit väldigt mycket bara rinna av mig, men till slut så börjar jag bara känna mig irriterad. Jag skulle aldrig säga något negativt om hur hon lever sitt liv, jag tycker ju tvärtom att hon lever ett väldigt kul liv. Men det känns som att hon har rätt att pika mig om småsaker hela tiden. Jag vet ju att jag behöver säga något men jag vet bara inte vad. Hon är otroligt viktig för mig, men just nu gör hon mig bara trött och irriterad och jag vill inte känna så! Det här låter säkert hemskt, men det börjar bli svårt för mig att tycka om henne. Jag har själv varit deprimerad och vet att man bli en väldigt jobbig person. Jag skulle aldrig kunna lämna henne som vän, men just nu känns det bara som att jag är ett irritationsmoment för henne och inget jag säger blir rätt. Allt positivt och stöttande jag försöker säga lyckas hon vända så att det blir något negativt. 

Jag är 25 år, bor i liten ort, är gift och har ett bra jobb. En av mina bästa vänner bor i Stockholm (flyttar fram och tillbaka mellan vänner, tredjehandskontrakt, vandrarhem osv) och festar både helger och vardagar. Hon har tillfälligt jobb och jobbar obekväma tider och långa dagar. Jag känner igen mej i situationen att man "växer ifrån" varandra och att det är väldigt mkt klagomål från hennes sida. Jag försöker alltid bemöta det med att säga åt henne att hon är intelligent och väldigt solcialt kompentent - hon kan ändra på sitt liv om hon vill det är bara upp till henne att fatta beslutet och göra det.

Jag känner dock inte igen mej i de negativa kommentarerna mot mej. Tvärtom försöker jag och min vän ge varandra råd från ett annat perspektiv. Hon kan använda sina erfarenheter från världen (hon har rest jäääättemkt) och ge mej råd när jag ska göra en affärsresa exempelvis. Jag kan ge henne råd om hur vi jobbar med konflikthantering på företaget jag jobbar på och hur hon kan använda det privat. 

Ibland har vi svårt att kommunicera för att vi har såå olika livssituationer. Vi har olika tolkningar på vad ett "problem" är. Det är svårt för mej att sätta mej in i hennes problem och livsbeslut och vice versa. Då brukar vi istället skriva till varandra - det kan vara ett mail eller ett sms. När man skriver så har man längre tid på sej att fundera. Jag har också upptäckt att ibland så behöver man inte säga så mkt överhuvudtaget - det räcker om man lyssnar och ställer frågor för att få sin vän att själv komma fram till ett bra beslut. 

Din vän verkar inte så nöjd med sitt liv - dock håller hon sej kvar där av någon anledning. Det kanske är avund som gör att hon är negativ mot dej. Det kanske är att hon tänker att du inte förstår henne för att du lever så annorlunda och inte alls har samma problem som henne. Jag tycker att det är viktigt att lyssna på henne, varför hon gör de val hon gör och varför hon är så missnöjd. 

Jag vet att min vän ser mej som en stabil punkt i hennes tillvaro och det ger henne trygghet. När alla hennes andra komipsar endast finns där periodvis (eftersom de lever som henne) så är jag alltid där. Hon finns alltid där för mej också (även om hon är ute i världen och festar) och det gör vår relation otroligt stark.