Bästa vännen och jag i "o-fas", vad ska jag göra för att inte förlora vänskapen?

Om det nu är så att hon har en tuff tid i sitt liv, så är det ju antagligen nu hon verkligen behöver en vän av just den sorten du beskriver. en riktig. Dvs en sådan som tar sig mod att ställa de jobbiga frågorna-och tid att lyssna på svaren. Och som vågar säga det kanske inga andra människor säger än just ens sanna vänner.

Precis den frågan du själv nämner-"hur är det egentligen? Hur mår du?" var vad jag hade tänkt föreslå, tills jag läste vad du tror att den skulle leda till. Jag tror ändå det är dit du behöver styra era samtal, och om hon attackerar, så bara avleda, att det inte handlar om dig och ditt liv, utan att du uppriktigt undrar hur hon har det och att det bekymrar dig att hon verkar hamnat i en sådan negativ spiral där det mesta låter jobbigt och svårt.
Men, ställ bara den frågan om du har lust att var vännen som är där när proppen går ur.

Dessutom finns det väl bara och enbart vinster att göra på att ni också pratar öppet om att ni ÄR i olika faser och låter varandra vara där ni är. Erkänn den avundsjuka ni båda kan känna när ni ser på varandras tillvaro och skratta åt att det ju är precis så-man sliter med sin egen vardag och lever med dess plus och minus, och det är ibland väldigt lätt att snegla på någon annans liv och önska att man hade lite mer av somligt för egen del. Vad det är man avundas, skiftar över tid.

Allt det här är egentligen inte så svårt eller komplicerat-det handlar om att ta sig tid för varandra och lägga undan försvar och förebråelser. Ta ett rejält snack-att hon kommer och hälsar på är väl ett utmärkt tillfälle!

Det allt står och faller med, är ju hur pass nära vän du faktiskt känner att du vill vara med den här kvinnan. Det däremot, kan ju vara en jobbig självrannsakan med många inslag.