så ledsen =(

Usch förstår att du är ledsen men tänker spontant - kan hon verkligen vägra en sådan sak? Jag menar din blivande har väl delad vårdnad och lika mkt rätt att bestämma som mamman, eller?

Om jag vore er skulle jag kolla upp vad ni har för rättigheter respektive skyldigheter i frågan... känns ju inte bra att behöva gå bakom ryggen på henne, kan inte din m2b prata med henne?

Om bonusen så gärna vill så känns det ju som hon straffar sin egen dotter pga sin bitterhet?

Hoppas hon tänker om, men kolla upp om det finns något ni kan göra, är det er dag att ha bonusen på bröllopet eller hennes?

Jag tycker att mamman agerar helt galet! Hon har ingen rätt att bestämma en sådan sak. Rätt att känna så, ja, man kan inte styra över sina känslor, men som förälder måste man kunna stå tillbaka från sina känslor och se till barnens bästa och det vore ju helt galet om inte ert gemensamma (ditt bonus) barn ska få vara med i brudföljet när ni gifter er!?!

Jag har varit i "samma" situation. Gifte mig i sommras med min man som sedan tidigare har 2 tjejer. Självklart fick de vara med i följet! Däremot hade jag respekt inför deras mamma i att inte prata för mycket om det, eller så. Det tycker jag man får ha, vara lite ödmjuk inför situationen.

Har din blivande och mamman fortfarande en okej relation rent pratmässigt? Skulle det vara möjligt för honom att åka över till henne och sitta ned i ett lungt samtal kring hela situationen? Förklara att det är förståeligt att det hela känns lite surrealistiskt för henne etc men att du förstås är en ny viktig och omtyckt vuxen för barnet och att ert bröllop förstås är en del av hennes liv och hon en del av ert bröllop, och att det är viktigt för er att få dela det med henne likt väl som det är för henne att få vara en del av det?

dom har delad vårdnad och sambon ska ringa och prata med henne när han komer hem.
då vi gifter oss så är det "våran" helg att ha henne och det var vi någa med när vi bestämde datumet så det inte skulle bli bråk.
jag vill ju absolut inte gå bakom ryggen på henne men jag vill inte heller neka bonusen...då hon så gärna vill och blev så glad när vi frågade henne. Det är sambon som frågade mig om den iden och jag nappade på den.

har pratat med en på familje rätten om detta och hon sa att även om dom har delad vårdnad så har den som barnet bor hos det sista ordet! om hon säger nej så är det nej tydligen..men även hon tyckte att detta var det löjligaste hon har hört och att det var elakt emot barnet att neka henne detta.
 
jag bröjar tror att det handlar om att mamman är bitter för att sambon har gått vidare och inte hon....hon ägnade det första året i vårat förhållande att sära på oss och sen när vi fick barn så förbjöd hon bonusen att närvara på dopet så det flyttade vi på så vi hade dopet under sambons semester och bonusens sommarlov då hon skulle vara hos oss hela lovet och så nu ska hon försöka förstöra igen  

Usch vad tråkigt:(
Vi har tänkt lika som er, att vi ska ha våran dotter som brudnäbb och min sambos son, alltså min bonusson som näbb. Men vi har ju turen att komma helt okej överens med hans mamma så hon är bara glad för att han ska vara det.
Måste vara jättejobbigt att hon reagerar på ett sådant sätt, hoppas verkligen det löser sig!

Usch vilken jobbig sits ni sitter i :(

Jag har inga barn själv.. än..
Men hade jag haft barn och jag och pappan hade särat på oss.. så hade jag ALDRIG bestämt en sådan sak!
Älskar man personen (pappan/mamman) fast det har tagit slut så vill man la ändå att personen i fråga ska vara lycklig? , så tänker jag iallafall!

Hoppas det löser sig kram

oj den kunnde ju ha varit bättre men dom pratar bara när det är lämning och hämtning och då är det max 10 min. sen så klart varje gång som hon ringer för att bråka.
Jag och hon har ingen relation alls för det är så hon vill ha det och hon har förbjudigt bonusen att nämna mig vid man heller äns berätta om skaer vi har gjort där jag är med.

känner mig helt maktlös.... 

Låt inte henne förstöra eran dag! , som sagt be din blivande prata med henne!

Håller tummarna åt er

Nu har jag inte hunnit läsa eftersom jag strax måste åka... men har ni dottern varannan helg? I om att du skriver att familjerätten säger att även om ni har delad vårdnad så är det den barnet bor hos (mestadels?) som har sista ordet? Borde det inte vara så att den tiden barnet är hos den föräldern är det den som bär ansvaret och bestämmer över barnet? Jag menar har ni bonusen den helgen som du skriver då ert bröllop är så är det väl pappan som bestämmer om barnet ska vara i brudföljet eller inte och inte mamman, detta är ju inget som påverkar barnet negativt eller något man ens borde behöva fråga den andra föräldern om, tycker jag?

Tråkigt med ex som ska förstöra men det är antagligen så som du beskriver att hon är bitter för att hennes ex har gått vidare men det ska ju verkligen inte behöva gå ut över ens barn... men så är det tyvärr i många fall...

Jag hade nog för att sätta ner foten låtit dottern (din bonus) får vara i brudföljet, hon är ju stor nog att veta om hon vill eller inte och hon ska ju inte behöva ta någons sida i den frågan... vare sig mamman vill eller inte. med risk för att det kan bli ännu mera bråk men jag hade inte velat att hon skulle få sin vilja i genom i detta fallet.

 

Ändå bra om din m2b kan försöka ringa och prata med henne så får vi se vart det leder... stå på ER!!!

 

Lycka till!

tyvärr så är det så att mamman har sista ordet bara för att bonusen bor där och är bara hos oss varanan helg och på loven!

jag tycker att det är så fel att hon nekar bonusen att få vara med i brudföljet pga hennes bitterhet.
sambon pratade med henne men hon vägrar att lyssna!
jag tycker att en 9 år kan bestämma själv om hon vill vara med i brudföljet eller inte....MEN vi kommer inte ge upp både bonusen vill och vi vill ha henne med i brudföljet och så tänker vi se till att det bli.

sambons mamma (som fortfarande umgås med mamman som innan dom gjorde slut) har lovat att hjälpa oss så även hon ska prata med henne.

 

Varför skulle det innebära att mamman har sista ordet?
Är det någon som ska ha det sista ordet gällnde det här så är det väl dottern?

bra fråga, tycker också att det är bonusen som ska ha sista ordet! 

Vi får hoppas att det hjälper att svärmor pratar med henne, sen är det ju hur långt ni vill dra det till sin spets... familjerätten är ju till för barnens bästa och föra deras talan gent emot föräldrarna så de borde ju kunna hjälpa till i den här frågan (tycker man?) vad skulle egentligen hända om ni gjorde det fastän att ni inte fick för mamman? bra att ni inte ger upp så lätt!

Nu har inte jag läst alla inlägg och det är lätt att snabbt säga "Men vad i h-vete är mammans problem?!"

Dock vet jag inget om hur separationen sett ut, hur er relation är osv.
Det kan vara en otroligt känslig fråga, eller den självklaraste saken i världen.
Beroende på vem man frågar.

Jag undrar hur det kommer sig att det här blev bestämt innan man pratade med mamman om det hela?
Om det blivit förankrat hos henne först så att hon känt att ni av respekt vill veta hur hon tänker och tycker,
då kanske det blivit ett annat svar.
Även om det är bådas barn så är det väldigt bra att prata med de närmast berörda innan man berättat något för barnet så att det inte behöver bli så väldigt ledsamt i slutendan.

Jag och min sambo gifter oss nästa sommar och min dotter ska naturligtvis vara med i brudföljet om hon vill även om det inte är bådas biologiska barn.
Det kommer jag naturligtvis att berätta för hennes pappa om han hör av sig någon gång under halvåret innan det händer.
Han visar noll intresse, träffade henne 4 januari i år och före det var det den 12 februari 2011, det trots att det står gemensam vårdnad,
Om han gifte om sig och plötligt skulle ha vårat barn som brudnäbb skulle jag faktiskt inte säga "Javisst!" utan tvekan.
Det skulle kännas oerhört konstigt om någon som aldrig brys sig annars ska ha med henne vid en sån tillställning, bara för att "visa upp" att han har ett barn eller ngt.

Om hennes pappa hade henne kontinuerligt och tog hand om henne som en pappa bör samt att jag vet att hon har det bra då hon är hos honom och hans nya.
Då skulle jag bli glad om jag fick höra att det skulle bli bröllop, att mitt barn räknades precis som det gemensamma och att någon tyckte att det var viktigt att höra min åsikt innan barnet blev inblandat.
Då skulle jag inte säga Nej.

Om er relation är dålig innan jag kan nog säkert säga att den inte kommer att bli bättre med den inställningen.

Det verkar som att ni tycker att ni gör det här av omtanke till tjejen.
Men om ni bryr er om henne borde ni se till att försöka få en bättre relation med mamman istället för att göra den värre.
Tösen får inte nämna sin pappas blivande eller säga något om vad hon gjort då hon varit hos sin pappa. all den tiden hon är med sin mamma.
Hur är det att vara i en sån tillvaro?
Ska hon behöva ha det så och kanske ännu värre bara för att ni tycker att ni har rätt att göra som ni vill?

Vad tror ni att hon skulle må bäst av?
Hur vill ni att hon ska ha det då hon är med mamman?
Kommer mamman börja strida om ensam vårdnad om vi kör erat race
eller kommer något annat att bli sämre?

Visst, i den bästa av världar så skulle det inte behöva vara såhär.
Men om nu mamman inte känner att hon tycker att det är fantastiskt att ni får leka familj med hennes dotter,
så är det ju så.
Hennes familjebild är krossad, det är inte så lätt för alla att bara gåvidare och tycka att det är fantastiskt då exet bildar ny familj.

Då det gäller biologiska föräldrar och bonusfamiljer så behöver man verkligen ha fingertoppskänsla och göra det så friktionsfritt som möjligt, för de inblandade barnens skull.

Kanske räcker det med att tjejen är med på bröllopskort tillsammans med er?
(som mamman inte behöver se)
Måste ni ha med barnen i brudföljet?

Då barn och andra föräldrar är inblandade kan man inte bara tänka på vad man själv vill.
Man får fundera på vilka som drabbas också.

Och för den som inte har barn eller inte har barn och separerat osv tror jag att det här är otroligt svårt att sätta sig in i.
Det finns så många olika sätt att separera på och även om man älskat en person är det inte säkert att det är lätt att vara helt överens om allt kring de gemensamma barnen efter en separation.
En del saker behöver mer tid, andra saker löser sig aldrig helt.

CoG: mamman och sambon har aldrig haft en bra relation och det tog slut pga att hon var otrogen.
Hon vill inte ha med mig att göra och jag får absolut aldrig följa med vid hämtning och lämning för hon vill inte se den som har förstört för henne...hon skyller helt enkelt på mig, att jag har förstört allt, smabon och hon hade varit separerade i 3 år innan jag och han blev ett par.

sambon hade berättat för henne om att vi ska gifta oss och att vi ville ha bonusen i brudföljet och då var det lugnt men sen när vi har berättat för bonusen och frågade om hon ville så händrade mamma sig direkt och "förbjöd"
det.

kan hålla med om att det kanske är fel inställning med att säga att  "MEN vi kommer inte ge upp både bonusen vill och vi vill ha henne med i brudföljet och så tänker vi se till att det bli."
men jag menar bara att vi kommer att försöka hitta en lösning så bonusen "får" vara med i brudföljet....för det är verkligen vad hon vill.

nu har det värskta lagt sig och jag kan se på detta ur en annan vinkel men hur jag än ser på det så är det mammans bitterhet och avensjuka det handlar om....

nu ska svärmor prata med henne så får vi se sen vad hon säger och så ska jag försöka prata med henne (vilket jag tror är omöjligt men ett försök kan jag ju ändå göra) och så ska sambon prata med henne igen.

hon hotar sambon med att dra igång en vårdadstvist så fort det är något som inte går som hon vill.....

men vi ger det tid och försöker prata med henne och vi har pratat med bonusen så vi får hoppas på det bästa helt enkelt. 
tur att vi har några månader på oss 
 

Å Herre du milde!

Det känns nästan som om vi är förlovade med samma man... Min bonussons mamma är precis lika dan. Just denna grejen hade hon nog bråkat om in i det oändliga om det inte vore så att hon är stammis hos soc för piller och alkoholmissbruk och är jävligt medveten om att vi sänkt henne hårt om hon ens försökte...

Mitt råd till dig är att gräva fram all skit ni kan på henne och slåss för att få ha tösen mer! Det är inte lätt, det är inte roligt, man vill skjuta sig i pannan när det stormar som mest men varje litet framsteg gör det värt det. Tänk även på att hon är såpass stor att hon förstår att det är hennes mamma som är knäpp. Soc håller inte speciellt hårt på att barnen måste vara 12 år innan de får välja vart de vill bo längre. I slutändan kommer ni stå som en stabil, trygg punkt fylld av kärlek. Och skulle det behövas så ljug! Gör allt ni behöver för att få ha med henne i följet.

LYCKA TILL!

vad tråkigt det blev så  :( hoppas det ordnar sig