så ledsen =(

Nu har inte jag läst alla inlägg och det är lätt att snabbt säga "Men vad i h-vete är mammans problem?!"

Dock vet jag inget om hur separationen sett ut, hur er relation är osv.
Det kan vara en otroligt känslig fråga, eller den självklaraste saken i världen.
Beroende på vem man frågar.

Jag undrar hur det kommer sig att det här blev bestämt innan man pratade med mamman om det hela?
Om det blivit förankrat hos henne först så att hon känt att ni av respekt vill veta hur hon tänker och tycker,
då kanske det blivit ett annat svar.
Även om det är bådas barn så är det väldigt bra att prata med de närmast berörda innan man berättat något för barnet så att det inte behöver bli så väldigt ledsamt i slutendan.

Jag och min sambo gifter oss nästa sommar och min dotter ska naturligtvis vara med i brudföljet om hon vill även om det inte är bådas biologiska barn.
Det kommer jag naturligtvis att berätta för hennes pappa om han hör av sig någon gång under halvåret innan det händer.
Han visar noll intresse, träffade henne 4 januari i år och före det var det den 12 februari 2011, det trots att det står gemensam vårdnad,
Om han gifte om sig och plötligt skulle ha vårat barn som brudnäbb skulle jag faktiskt inte säga "Javisst!" utan tvekan.
Det skulle kännas oerhört konstigt om någon som aldrig brys sig annars ska ha med henne vid en sån tillställning, bara för att "visa upp" att han har ett barn eller ngt.

Om hennes pappa hade henne kontinuerligt och tog hand om henne som en pappa bör samt att jag vet att hon har det bra då hon är hos honom och hans nya.
Då skulle jag bli glad om jag fick höra att det skulle bli bröllop, att mitt barn räknades precis som det gemensamma och att någon tyckte att det var viktigt att höra min åsikt innan barnet blev inblandat.
Då skulle jag inte säga Nej.

Om er relation är dålig innan jag kan nog säkert säga att den inte kommer att bli bättre med den inställningen.

Det verkar som att ni tycker att ni gör det här av omtanke till tjejen.
Men om ni bryr er om henne borde ni se till att försöka få en bättre relation med mamman istället för att göra den värre.
Tösen får inte nämna sin pappas blivande eller säga något om vad hon gjort då hon varit hos sin pappa. all den tiden hon är med sin mamma.
Hur är det att vara i en sån tillvaro?
Ska hon behöva ha det så och kanske ännu värre bara för att ni tycker att ni har rätt att göra som ni vill?

Vad tror ni att hon skulle må bäst av?
Hur vill ni att hon ska ha det då hon är med mamman?
Kommer mamman börja strida om ensam vårdnad om vi kör erat race
eller kommer något annat att bli sämre?

Visst, i den bästa av världar så skulle det inte behöva vara såhär.
Men om nu mamman inte känner att hon tycker att det är fantastiskt att ni får leka familj med hennes dotter,
så är det ju så.
Hennes familjebild är krossad, det är inte så lätt för alla att bara gåvidare och tycka att det är fantastiskt då exet bildar ny familj.

Då det gäller biologiska föräldrar och bonusfamiljer så behöver man verkligen ha fingertoppskänsla och göra det så friktionsfritt som möjligt, för de inblandade barnens skull.

Kanske räcker det med att tjejen är med på bröllopskort tillsammans med er?
(som mamman inte behöver se)
Måste ni ha med barnen i brudföljet?

Då barn och andra föräldrar är inblandade kan man inte bara tänka på vad man själv vill.
Man får fundera på vilka som drabbas också.

Och för den som inte har barn eller inte har barn och separerat osv tror jag att det här är otroligt svårt att sätta sig in i.
Det finns så många olika sätt att separera på och även om man älskat en person är det inte säkert att det är lätt att vara helt överens om allt kring de gemensamma barnen efter en separation.
En del saker behöver mer tid, andra saker löser sig aldrig helt.