Inlägg från: Anonym (Dotter) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Dotter)

    Och just DÄRFÖR är ni inte bjudna!!

    Jag är så arg. Ledsen och bitter. Samtidigt som jag är glad, förväntansfull och livet går vidare.

    Om ett par månader så gifter sig jag och fästmannen.
    Vi har varit ett par i många år och har barn, hus, ja hela det förbannade kittet!

    Vi kommer ha en liten borglig vigsel med bara våra bästa vänner som vittnen, min blivande mans syster och vårt barn med.
    Systern ska vara barnvakt på kvällen åt lillen medan vi och vännerna, bara vi 4, ska gå ut på restaurang. (Hon är helt med på det, gifte sig i superhemlighet själv så hon är bara glad för vår skull.) 

    Våra föräldrar är inte bjudna. De vet, men vi har bett om att få göra detta på vårt sätt i lugn och ro.
    Mina blivande svärisar är skilda, så de är nog mest tacksamma att de slipper springa på varandra.
    Men mina föräldarr lever ihop, och man kan säga att vi har en ganska knepig relation...
    De är ganska välbärgade, och jag har väl "flytt" allt det där med åren. När de fick veta att vi skulle gifta oss började pappa genast gasta om att han går in och betalar alltsammans.
    Jättefint, men jag vet hur det skulle bli. Vi skulle vara glada om vi ens fick välja färg på servetterna!

    Självklart kan de inte låta bli att läga sig i, fast de inte ska komma. Det kan låta gulligt som att de bryr sig, men mamma har sagt rakt ut att jag får tänka på vad jag sätter på mig, för de vill ju kunna ha BILDEN FRAMME UTAN ATT SKÄMMAS FÖR ANDRA!!!
    Min pappa har sagt att vi inte ska ha några DÖDSKALLAR ELLER ANNAT KONSTIGT SOM INTE ÄR TREVLIGT"  för så är det.
    Vad syftar han på här? Jo, att min M2B är hårdrockare och vad jag vet har vi inte en enda jävla dödskalle i hela huset, och om vi måste välja en stil så har vi sagt att våra kläder ska vara 50-tals rockabilly inspirerad, och OJ vad mycket dödskallar som finns att hämta där, absolut, men kom igen, jag blir bara så ledsen.

    De pratar till mig som om jag vore en jädra barnunge fast jag passerat 30 och lever mitt egna liv. Har jobb och inkomst, som självklart inte faller dem i smaken, men det är MITT liv.

    Offerkoftorna har de satt på sig. De berättar om att de sagt till allt och alla att deras enda dotter ska gifta sig och de får stanna hemma.
    Jag vet att de skulle få spader om de kom. Allt skulle vara fel och pappa sa igår till och med på allvar att han inte tar detta giftemål på allvar då min fästman aldrig frågade efter min hand. Jag fick ur mig ett, "Ja, han fick inte tag i någon get som gåva heller, som ska ges som betalning i samband med frågan!" och då blev han helt galen och började gasta om allt möjligt.

    De är gamla, äckligt tradionella (inget fel i det alla ni som vill ha klassiska bröllop, inte riktat mot er!!) och bara allmänt elaka.

    De har också gjort klart för oss att eftersom de inte får komma så får vi inga gåvor. (Min lillebror fick nära 100.000 kr i bröllopsgåva för smekmånadsresa), och vi sa att det är inget vi varken funderat över eller kräver. Då blev de arga för det, att jag är hjärntvättad av min arbetarmake, som kommer göra mig till en arbetarhustru som inte bryr mig om pengar,,,,,,,,,,,AAAAAH!!!!

    Ja så här är det. Var tvungen att få ur mig allt.

    Kom igen, ge mig lite glada tankar.... :)

  • Svar på tråden Och just DÄRFÖR är ni inte bjudna!!
  • Anonym (Dotter)

    Tack, tjejer, ni är så fina!
    Känns så mycket bättre att få spy ut alltsammans!

    Att prata med dem har jag försökt i hela mitt liv. De förstår ännu mindre för varje gång. Nästan imponerande.
    De ringde ikväll och ville höra om jag behövde pengar för att gå till TANDLÄKAREN nu innan vigseln!?

    Jag trodde jag skulle skratta ner mig när vi lagt på. Tandläkaren??!! :D
    Min M2B sa att de försöker väl hitta alla vägar för att få vara delaktiga och på så sätt försöka snäsla sig in på den stora dagen. Jag hoppas att de håller sig i styr. På köpet bor de väldigt många timmars bilfärd bort, så jag hoppas att de håller sig till det pappa sa, att de får väl gå och sätta sig på en biograf och se en mycket sorglig film så de får gråta den dagen.
    Hur sjutton tolkar man det ?

    Vi står på oss, men självklart är det frustrerande att bara sitta och lyssna. Jag vet mer än väl om man "säger emot". Då är man kaxig, stöddig och ska akta sig. Precis som när jag var barn. Några gånger har jag faktiskt exploderat och vrålat de där orden tillbaka, bara för att hoppas på en reaktion hur illa det faktiskt låter.

    Min klänning hänger i garderoben, skorna ligger i ask på hyllan.
    Jag bara längtar till den stora dagen =)

  • Anonym (Dotter)
    sweetsueswede skrev 2012-10-01 17:57:33 följande:
    Jag bara ÄLSKAR namnet på denna tråden och du gör baske mig helt rätt i allt du gör och känner! :) Stå på dig och jag hoppas ni får allt precis som ni vill ha det.

    Ps. Köp en döskallering i automat på ica (5 kronor), ta ett foto och mms:a bilden till dem. Säg att det är vigselringen. ;)
    Tack!! Ja, min M2B pratade också om det, att vi borde ta några skämtbilder. Vår kompis är fotograf, så det skulle inte kosta en spänn mer då fotografierna blir bröllopsgåva. "Ta på dig den där svart kläningen och ha någon ful svart scarf i håret eller nåt!" sa han =)

    Mina föräldrar har inte ringt på några dagar nu, sen jag nämde geten. Skönt att få några dagars paus. Annars har de inga problem att ringa var eller varannan dag.
  • Anonym (Dotter)
    Anonym (evelina) skrev 2012-10-04 10:36:50 följande:
    TS, att du ens orkar prata med föräldrarna så ofta som nästan varje dag? Mina föräldrar kan vara för mycket ibland (inte lika kontrollerande som dina) och jag har begränsat samtalen till 1-2 gånger per vecka. Skönt att du har lyckats bryta dig loss men jobbigt att de inte förstått det än.

    Eftersom dina föräldrar verkar ha svårt att förstå andra sätt än sitt eget, tror du att du skulle orka att: när de går över gränsen fasktiskt säga det till dem och att du inte tänker tolerara det och nu lägger på. Skulle de förstå nåt sånt eller bara vända det till att du är ett upproriskt barn?
    Jag är nog det upproriska barnet på livstid. Min pappa har alltid varit en mästare i att blanda ihop rädsla med respekt, och hatar väl att ha tappat det greppet ju äldre jag och lillebror blivit.

    Exempel: Han kräver att jag ska skicka en lönespec till honom för att han av ren nyfikenhet vill se hur den ser ut. När jag säger att det inte är nödvändigt, jag har koll, så blir han genast upprörd och undrar varför han inte får se den då. Han tar DET som en förolämpning, medan jag tycker att där går man över gränsen som vuxna människor emmelan och att han ser mitt arbete som ett sommarjobb.
    Jag säger återigen att det inte är nödvändigt, och då blir han, bokstavligt talat, ARG, skriker att jag får 10 minuter på mig att fundera ut vad och hur jag tilltalar honom och sen förväntar han sig att jag ringer och ber om ursäkt.
    Slutar alltid med att min mamma ringer och undrar varför pappa skriker. Jag förklarar, hon pratar med gubben och sen ringer han upp och berättar hur mycket han har omkring sig att att alla drar i honom från alla håll och han har det så tufft.

    Min sambo fattar inte att jag ärligt talat har kontakt med dem, och det gör väl inte jag heller egentligen. De är däremot fina morföräldrar till barnen som avgudar dem.

    Så är det. Puh! Tungan ute
Svar på tråden Och just DÄRFÖR är ni inte bjudna!!