Ensam med min sjukdom...

Du behover absolut inte "ga omkring med ett leende pa lapparna hela tiden". Det blir nog varre om du tror att det ar vad som kravs av dig. Ibland tror man att man inte ska gnalla eller "ta plats" for man blir orolig att det inte ska ga att sluta om man borjar. Men jag tror faktiskt det ar tvartom: Om du sager till / tillater dig sjalv att vara nere ibland nar du verkligen behover det, sa kommer du att fa ny kraft att vara stark resten av tiden. INGEN kan vara stark och positiv JAMT, speciellt inte nar man har en kronisk sjukdom. Vaga krava mera av din man. 

Detta kommer jag nog fa kritik for, men i min erfarenhet sa reagerar killar ganska bra pa nar dom far kanna sig kompetenta och att dom "tar hand om sin kvinna". Nar jag behover vila och bli omhandertagen sa brukar jag vinkla det som att jag ar liten och skor medan han ar stor och stark, och han brukar svara med att ta hand om mig med mycket entuseasm. Han tycker om att ta hand om mig. Men det kravs att du kan ta emot ocksa. Om man kanner att man inte "borde" slappna av, eller kanner sig skyldig pa nagot annat vis for att man inte ar glad jamt, eller vad det nu kan vara, sa blir man valdigt svar att hjalpa. (Nu sager jag inte att du ar san, men jag vet att jag kan vara san ibland sjalv, och det kan ju vara sa med dig ocksa. Jag har ledgangsreumatism och typ kronisk tandvark och nasselutslag, sa jag vet vad jag talar om!)