Utan dina andetag.. (lång ts)

Min mamma fick diagnosen KOL och MS för flera år sedan. Hon fick genomgå massa operationer, bland annat opererade dom bort en stor del av hennes ena lunga för att den var så skadad.

Dom sista 10 åren, i princip efter att jag och maken träffades, så började hon bli skruttig.Hon fick hemtjänst men vägrade inse att hon faktiskt hade dom här diagnoserna.
Hon tynade bort mer och mer och till slut var hon så dålig att hon mer eller mindre åkte skytteltrafik in till akuten.
Hon fick en plats på ett tillfälligt vårdhem och dom rekommenderade permanent boende på vårdhem då hon ju fick panikångest av att vara ensam hemma också, men hon vägrade. Hon ville bo hemma.

Så dom kallade till ett möte med mig och min bror och vi valde att be mammas barndomskompis att följa med eftersom hon kanske skulle lyssna på henne i alla fall.

Innan mötet (eller tja i ett par år) så hade maken och jag pratat lite på skoj om vi skulle gifta oss. Vi ville ha samma datum som vi förlovade oss, men det skulle inte inträffa på en lördag förrän 2012 så vi hade liksom bara pratat lite löst om det (det här var i slutet av 2009 eller i början på 2010). Bara på skoj så hade jag vänt på datumet och sett att det inträffade på en lördag 2011, ett halvår tidigare än "orginaldatumet" alltså. Och jag hade sagt till maken att jag kunde tänka mig det så var det större risk att mamma skulle hinna uppleva det... Men inget var ju bestämt...

Vi åkte på mötet och som vanligt var hon obstinat. Efter säkert 2 timmars diskussioner där hon flera gånger sagt att hon inte ens visste vilka sjukdomar hon hade (vilket hon ju har vetat i flera år då, men vägrat inse) så tröttnar jag. Jag säger till mamma att hon behöver mer hjälp än hon kan få hemma, och att med mer hjälp kanske hon kan leva lite längre och att det är viktigt för mig.
Jag ber min bror hålla för öronen, för han ska ju inte veta i alla fall  
Och sen säger jag att vi har funderat på att gifta oss (det tidigare datumet) men att det ju inte kommer vara något kul om inte hon håller sig vid liv till dess.

Hon tittar på mig ett tag och sen vänder hon sig till behovsbedömaren och doktorn och säger att hon går med på att flytta till ett vårdhem.

Trots all hjälp och trots att vi kunde hälsa på mer och ge henne mer tid med oss på alla sätt och vis, så orkade inte mamma ända fram.
2 månader innan bröllopet avled hon.
2 veckor efter det hade vi begravning...

Först kändes det värdelöst att ha bröllopet, men hon skulle inte önskat att vi ställde in det. Och hon flyttade ju faktiskt för bröllopets skull, för vår skull...
På bröllopet gjorde vi en minneshörna åt henne där hennes placeringskort ställdes tillsammans med tre blockljus som representerade mamma, min bror och mig, samt en miniversion av mammas kistdekoration och det kändes faktiskt bra i slutänden, mamma fanns med i tanken och anden även om hon rent fysiskt inte var där.

Att planera något stort när någon i ens närhet är på väg att försvinna på ett eller annat sätt är svårt.
Oavsett vad man planerar.
Men låt din mamma vara en del av dina planer. Kan hon hjälpa till med något, praktiskt, åsiktsmässigt eller ekonomiskt? 
Bara hon får känna att hon är delaktig och viktig så kan det också hjälpa henne under hennes svåra tid.
Det spelar ingen roll hur stort det är. Hon kanske kan få välja färg på servetterna (ni kan ge henne några alternativ bara)... Ja du förstår nog hur jag tänker.
Om hon försvinner innan så kan ni ändå gifta er. Att fira glädjen och lyckan är inte respektlöst och man kan behöva ett ljus i mörkret.
Om hon är för sjuk för att komma.... Jamen anpassa er... Kan ni komma till henne istället? Sjukhuskyrkan? Eller en fin plats i närheten?
Eller helt enkelt bara åk och visa er för henne i bröllopsstassen efter bröllopet och ta med en bit tårta.

Men ta inte ut sorgen i förskott.
Det som händer, det händer. Lev livet dag för dag. Du har ju en påminnelse om att det är kort och att saker händer. Gör det bästa av den situation ni är i och minns att det inte är en synd att skratta, ens mitt i sorgen.
Kram

 

Vad fint du skriver om din mamma. När jag började läsa trådstarten och såg att det fanns ett enda svar tänkte jag direkt att det måste vara du som svarat och scrollade ner - mycket riktigt.

 

Vet inte vad mer man kan säga egentligen. Men både era historier är så starka.

Tankarna du har är inte egoistiska utan helt och hållet mänskliga.
Man måste få tycka att livet är orättvist och vara arg för att det händer just er. Jag tror det är en viktig del av sorgearbetet. För även om hon fortfarande finns med er så har ändå sorgen börjat sätta in för att förbereda för vad som kan komma.

Angående era bröllopsplaner så håller jag med föregående. Kan din mamma på något vis vara med i planeringen och känna sig delaktig? Prata med henne om vad hon vill. Sedan ska såklart du och din blivande make prata igenom om ni tror att ni orkar med allt planerande eller om ni ska vänta tills känslorstormarna börjat avta.

Det är otroligt svårt det där. Vi har tyvärr ett par människor vi önskat vart i livet på vår bröllopsdag men som hunnit lämna oss. De är ändå med oss i våra hjärtan och i minnet även om den fysiska personen inte kan vara med. Jag förstår att den tanken är en otroligt klen tröst.

Jag tycker också att du bör prata med dina vänner om att du behöver deras stöd och att du just nu inte vill höra om deras "vardagsproblem" som för dig bara är en fis i rymden i jämförelse. Jag misstänker att de helt enkelt inte vet hur de ska hantera situationen.

En nära väns mamma gick bort för ett par år sedan och det var otroligt svårt att stå bredvid och veta när hon ville prata om det eller bara ha en rolig stund och tänka på annat. Man blir liksom handfallen som vän också och det enda jag kunde göra var att säga att jag fanns där när hon än behövde och på vilket sätt.
Det viktiga är att hela tiden vara ärlig mot dem. Är du ledsen - säg det. Vill du prata, be dem lyssna. Vill du inte prata, säg det också. Det skiljer ju från dag till dag vilket behov man har.

Tyvärr är det ju också i sådana här situationer som man lär sig vilka som är ens riktiga vänner eller inte.

<3

Tack.
Om jag kan ge lite tröst till någon genom det jag gått igenom så delar jag gärna med mig av min historia...
Det finns inte bara ett sätt att hantera sorgen. Mitt sätt är bara ett av många.

Personalen på vårdhemmet kunde se rätt chockade ut när vi kom och hälsade på och skojade med mamma som vi alltid gjort. På slutet när hon inte kom ur sängen och behövde matas så kunde vi säga att hon inte skulle vara uppe och springa på nätterna och flörta med farbröderna, för det var ju därför hon var så trött menade vi. Hon kunde skratta tills hon behövde mer syrgas. Och det kanske inte var så hälsosamt alla gånger.
Men man måste ju få skratta också. Annars är inte livet värt att leva.
 

Jag lider med dig och förstår att du har det svårt. 
Vet att min historia skiljer sig något men hoppas att du kan se att du inte är ensam. 

Förra hösten bestämde jag och min blivande att vi skulle gifta oss i februari 2012.
Detta skulla nästan bli ett år efter förlovning, trots att vi sagt till alla att vi skulle vänta med bröllopet. 

I takt med att vi plannerade så blerv jag mer taggat på att lyckas genomföra bröllopet vid den valda tidpunkten.
Men så efter knappt 1½ månads plannerande så kom beskedet, min pappa hade fått cancer.  

Jag blev helt ställd och min värd rasade. Jag velade fram och tillbaka hurvida vi skulle ha bröllopet då eller inte. 
Tillsaken hör att min biologiska mamma inte finns med i bilden och därför skulle pappas närvaro betyda extra mycket.

Pratade med läkare om både behandlingen, pappas möjligheter att vara med i februari samt hans framtidsutsikter om vi flyttade bröllopet frammåt. Svaren var luddiga och läkare ville inte lova saker, som det såg ut skulle han runt februari påbörja den duffare delen av behandingen. Men samtidigt verkade hans chanser att klara cancern vara ganksa goda. Efter mycket tårar och orro så jag valde att avvakata med bröllopet. 

Behandlingarna gick vägen och nu i augusti blev jag fru. Pappa var där och delade vår dag, frisk och glad.  

Sitter just nu på sjukhuset och väntar på att min mamma troligen kommer gå bort ganska snart. Till saken hör att vi inte ens berättat om bröllopet för att jag ville överraska henne med att ta henne till en butik och prova klänningar, vi skulle bara vänta på att hon skulle bli lite bättre...... Och nu är hon helt förvirrad och fattar inte ens att vi är med henne.. Har inte orkat berättat sen hon blev sämre heller för att jag själv hade inte pallat tänka på alla saker jag missar och inte kan få var en del av när jag ligger inför döden. Fan!

Tänk om hon gärna skulle vilja veta att hennes älskade dotter ska gifta sig och alltså har en stabil framtid?
Tänk att få gå in i evigheten med den vetskapen.
Och tänk att få göra din mamma glad och få hennes välsignelse...
Att undanhålla saker är inte alltid det bästa. Och det är ju något du kan ångra längre fram. Men det är sällan man ångrar att man berättat något positivt.

Min mamma var också borta av och till. Sista gången jag såg henne så låg hon och sov och ville inte vakna.
Gången innan hade hon pratat om bara gamla minnen och kunde inte alls ta åt sig av framtida saker.
Men däremellan kunde hon prata med personalen eller oss om bröllopet. Inbjudan låg i hennes nattygsbord och det var vältummat och läst många många gånger.
Det var hennes ljus i mörkret... 

Om hon redan nu är helt borta i huvudet ( för visst var det så du skrev?), är det då inte bättre att vänta med bröllopet tills allt lugnat sig, tills du inte har studier som tar upp all tid, till du inte är mitt i en kris och sorg. Om din mamma ändå inte kan vara med och verkligen ha ut något av bröllopet, är det inte bättre att vänta då för att låta dagen vara en dag för glädje och inte sorg över det som är helt oändligt sorgligt?

Berätta! Prata med din mamma-minst lika mycket för din egen skull somför hennes! Säg allt det där du vill att hon ska veta, och våga tro att något av det du förmedlar når fram,oavsett hur det verkar utifrån.
När man är en mamma och vet att man ska lämna sitt barn att klara sig vidare själv i livet, är det gott att veta att den man burit i sitt inre och i sin famn nu kan stå på egna ben. Så har livets gång alltid varit. Den som gått före får släppa taget och den som kommer efter får ta ett steg till i att vara verkligt vuxen. Det är dags för din mamma nu-hjälp henne att släppa taget i visshet om att hon fostrat en kvinna som tänker leva sitt liv och därmed hedra hennes minne.

Det gör ont att ta farväl och man känner både sådant man visste att man skulle känna, och sådant man blir överraskad av. Tillåt dig alla dina känslor och ge dig sjäv tid och plats att känna och reagera.

En varm kram till dig mitt i allt det svåra!

Har inte min pappa i livet var några år sedan han gick bort (då var jag 21 år, fyller snart 25år). Och då skulle jag inte ha orkat planera eller genomföra ett bröllop. Kan vara en bra tanke att vänta tills allt lugnat sig. Låta det som är vara här och nu, ta vara på den tiden du har med din mamma och tillåt dig att få sörga att hon är sjuk.

Och gå till en läkare och sjukskriv dig, man kan göra det även om man studerar. För de är något som du ska överväga, så att du inte också blir sjuk av att vara så ledsen.

För även om jag skulle vilja att min Pappa var med mig på min stora dag, mitt bröllop. Så är de inte lika viktigt idag, har inset att han finns med mig där ändå. Även om han inte är där fysiskt, att ens förälder blir sjuk/dör är oundvikligt tyvärr. Men jävligt orättvist att behöva vara med om det när man är ung! Att min pappa är död kan jag ju inte förändra.

Att din mamma inte är kontaktbar länge måste vara hemskt! Men även om hon inte känner igen er, så är jag övertygad om att hon känner av er när ni är där. Att hon nog finns där inne fortfarande, så kommer hon mår bra av er närhet.

Till sist vill jag bara skicka en STOR KRAM!
Och en tröst att livet kommer tillbaka efter sorg också, bara man tillåter sig att sörga ordentligt!