Utan dina andetag.. (lång ts)

Tankarna du har är inte egoistiska utan helt och hållet mänskliga.
Man måste få tycka att livet är orättvist och vara arg för att det händer just er. Jag tror det är en viktig del av sorgearbetet. För även om hon fortfarande finns med er så har ändå sorgen börjat sätta in för att förbereda för vad som kan komma.

Angående era bröllopsplaner så håller jag med föregående. Kan din mamma på något vis vara med i planeringen och känna sig delaktig? Prata med henne om vad hon vill. Sedan ska såklart du och din blivande make prata igenom om ni tror att ni orkar med allt planerande eller om ni ska vänta tills känslorstormarna börjat avta.

Det är otroligt svårt det där. Vi har tyvärr ett par människor vi önskat vart i livet på vår bröllopsdag men som hunnit lämna oss. De är ändå med oss i våra hjärtan och i minnet även om den fysiska personen inte kan vara med. Jag förstår att den tanken är en otroligt klen tröst.

Jag tycker också att du bör prata med dina vänner om att du behöver deras stöd och att du just nu inte vill höra om deras "vardagsproblem" som för dig bara är en fis i rymden i jämförelse. Jag misstänker att de helt enkelt inte vet hur de ska hantera situationen.

En nära väns mamma gick bort för ett par år sedan och det var otroligt svårt att stå bredvid och veta när hon ville prata om det eller bara ha en rolig stund och tänka på annat. Man blir liksom handfallen som vän också och det enda jag kunde göra var att säga att jag fanns där när hon än behövde och på vilket sätt.
Det viktiga är att hela tiden vara ärlig mot dem. Är du ledsen - säg det. Vill du prata, be dem lyssna. Vill du inte prata, säg det också. Det skiljer ju från dag till dag vilket behov man har.

Tyvärr är det ju också i sådana här situationer som man lär sig vilka som är ens riktiga vänner eller inte.

<3