• PiaB

    Villrådig ang. min fd bästa vän

    Jag är villrådig och har funderat fram och tillbaka. Nu undrar jag vad ni skulle gjort. Och jag vet att jag gör som jag vill, och det kommer jag göra också, men vill iallafall veta hur andra skulle tänkt.


     


    Jag hade en kompis som var väldigt nära. Vi gjorde allt tillsammans. Våra män och barn var goda vänner. Vi hade semester ihop, firade jul ihop, hade sommarstuga ihop o.s.v. Sedan skilde jag mig och vi tappade helt enkelt bort varandra. Jag blev jättebesviken på henne som slutade höra av sig samtidigt som jag borde hållt kontakten också. Men jag orkade helt enkelt inte. Orkade knappt med mig själv och att jag gjorde mina barn till skilsmässobarn o.s.v. Jag vet också att de fortsatt att umgås med min fd man, så de kände sig tydligen tvugna att välja sida.


     


    De vänner jag har idag är de som orkade hålla i mig och tvingade mig att ta mig ut och vara social. De tvingade mig att leva vidare helt enkelt och idag är jag dem evigt tacksam. En av dem ska vara vår toastmadame och en vår bröllopsfixare som hjälper till med lite av varje.


     


    Nu har jag funderat på den kompis som jag skrev om. Vi har inte brutit med varandra men har ingen kontakt. Jag kan sakna henne ibland men klarar mig utan henne. Men nu pratade jag med min blivande man om dem och sa att det känns jättekonstigt att jag ska gifta mig och de inte ska vara med på bröllopet. Hade det varit innan skilsmässan skulle hon definitivt varit min tärna.


     


    Han sa att jag skulle ta kontakt med henne och det gjorde jag. Vi pratade som om vi aldrig haft ett uppehåll och vi bestämde att träffas. Jag skulle höra av mig när jag fått mina tider på nya jobbet. Det gjorde jag och har inte hört ett ord från henne. Så nu vet jag inte. Kanske är hon en sådan vän som man inte har livet ut.


     


    Jag pratade med min kloka 16-åring som sa; men tänk om de skulle gifta sig och inte bjuda oss, skulle inte vi bli ledsna då?


     


    Så nu funderar jag på om jag ska bjuda dem, eftersom vi liksom inte brutit. Eller inte bjuda, och de kanske blir jättebesvikna. Men som sagt jag var väldigt besviken på henne när jag skilde mig, men det kan jag ställa mig över.


     


    Egentligen vill jag bjuda dem eftersom de var mina bästa vänner. Fast åandrasidan inte eftersom vi inte haft någon kontakt. Jag bor te.x. i min andra lägenhet nu efter skilsmässan och de har inte varit i någon av dem. De har inte träffat min blivande som jag känt i 2,5 år. De gånger vi haft kontakt är det jag som hört av mig.


     


    Ååhhh! Jag vet att jag gör som jag vill men jag vet ju inte vad jag vill... Hur skulle ni gjort?


  • Svar på tråden Villrådig ang. min fd bästa vän
  • PiaB

    Tack för dina tankar Det är lite så jag tänker också. Att det inte gör något om vi bjuder dem. Vi vill ha våra närmaste med oss den dagen och närmare än det vi varit går inte att vara.


     


    Jag kan förstå att det var svårt för dem att förhålla sig till oss när vi skilde oss, eftersom vi umgicks så nära som två par. Fast andra parkompisar har jag fortfarande kvar.


     


    Nåja, nu är det som det är och jag tror att vi bjuder dem. Som du säger så får vi se vart det leder. Och mina barn vill att deras barn kommer. Allas barn är vuxna så visst skulle vi kunna bjuda bara deras barn men det känns ännu konstigare och som en väldigt tydlig signal att vi inte vill umgås med dem.


  • PiaB

    Tack igen för era svar. Kloka ord och jag funderar fortfarande. Vill jag eller vill jag inte fortsätta/återuppta kontakten med dem? Det kan bara jag svara på så det var ingen fråga till er


     


    Jag har inte dåligt samvete för att jag eventuellt inte bjuder dem, och om jag bjuder dem blir det inte för deras skull utan för att jag/vi vill ha dem där. Vi har varit vänner sedan fjärde klass hon och jag. I slutet på tonåren träffade vi våra män. Jag och mitt ex och hon och hennes man. Sedan dess har vi följts åt och delat allt. Glädje och sorg, vardag och fest. Vi har följt våra barn in i vuxenvärlden.


     


    Och även om jag är besviken på henne så hade säkert jag kunnat göra annorlunda också. Det var inte så att jag ringde och frågade henne varför hon verkade ointresserad utan jag blev trotsig och tänkte att jag klarar mig utan henne. Jag anser att det aldrig är ens fel att två träter, som det så tjusigt heter. Men så tänker jag. Man kan alltid fundera på vad man själv gjort för "fel" och lära sig av det.


     


    Det lutar åt att vi bjuder dem så får de tacka ja eller nej. Det jag funderar mest på är om jag vill ha fortsatt kontakt med henne och isåfall ska bjuda och det kanske blir det sista vi gör ihop. Eller så tackar de nej och då är det så. Eller så bjuder vi inte eftersom vi helt enkelt inte verkar vara vänner längre.


     


    Om vi inte bjuder dem är det just därför, att jag inte anser dem vara mina vänner. Inte för att de varit "dumma".


  • PiaB

    Ja det är nog just så det är, att vi håller på att glida ur varandras liv. Det går ju inte över en natt när man funnits där i hela ens liv nästan. Men som sagt, så har hon inte visat något intresse. Jag kan kanske förstå att det blev jobbigt att vi som var deras bästa vänner skulle skiljas. Kanske svårt att veta hur de skulle bete sig mot oss. Men nu när de vet att både jag och exet mår bra och träffat nya så känns det som att vi skulle kunnat ta upp där vi slutade på något sätt. Men det rinner ut i sanden hela tiden. Jag har försökt några gånger men det blir aldrig någonting.


     


    Ska fundera ett varv till. Om vi bjuder dem så har jag en känsla av att vi inte ses innan bröllopet i augusti nästa år, och inte efter heller. Så det känns liksom meningslöst. Och ändå skulle jag vilja att de var där


     


    Jag tror att jag egentligen vill ha det vi hade en gång, fast med min nya partner. Och det kommer inte att hända. Kanske är det en sorts sorg jag går igenom när det blir så uppenbart hur det är när jag tänker på vilka jag ska bjuda. Lite så kunde jag känna som nyskild när jag började landa. Kände mig bestulen och hade lust att skrika GE MIG TILLBAKA MITT LIV! Inte för att jag saknade min man, jag saknade mitt liv.


     


    Nu har jag ett nytt underbart liv och där ingår de inte. Och nu svarade jag nog på min egen fråga


  • PiaB

    Nu har jag bestämt mig för att inte bjuda henne. I morse skrev vi de sista adresserna på spara-datumet-korten och då bestämde jag mig. Hon har gjort sitt i mitt liv.


     


    Min blivande hade ett liknande problem med en tjejkompis som han varit väldigt nära vän med men som han glidit mer och mer ifrån. Han visste inte hur han skulle göra, om han skulle bjuda henne och hennes man. Då var jag så klok så jag frågade om det var viktigt för honom att hon är med och delar denna viktiga dag med oss och om det känns som att hon på så sätt ska med in i våran framtid.


     


    Han svarade nej och frågade mig detsamma. Vad lätt det blev då


     


    Tack för allas tankar och åsikter. Ha en fin Allahelgona Blomma


Svar på tråden Villrådig ang. min fd bästa vän