Villrådig ang. min fd bästa vän

Jag skulle nog ha valt att bjuda henne och sedan se vart det tar vägen. Om ni då inte fortsätter att umgås efteråt (och ni båda tar initiativ till det) så får det väl vara så då. Då har du ändå inte förlorat något extra. Genom att bjuda henne visar du att du vill ha henne i ditt liv i alla fall. Det kan ju knappast vara fel!

Tack för dina tankar Det är lite så jag tänker också. Att det inte gör något om vi bjuder dem. Vi vill ha våra närmaste med oss den dagen och närmare än det vi varit går inte att vara.

Jag kan förstå att det var svårt för dem att förhålla sig till oss när vi skilde oss, eftersom vi umgicks så nära som två par. Fast andra parkompisar har jag fortfarande kvar.

Nåja, nu är det som det är och jag tror att vi bjuder dem. Som du säger så får vi se vart det leder. Och mina barn vill att deras barn kommer. Allas barn är vuxna så visst skulle vi kunna bjuda bara deras barn men det känns ännu konstigare och som en väldigt tydlig signal att vi inte vill umgås med dem.

Jag hade först och främst funderat och beslutat om detta är en vän du vill ha kvar i ditt liv. Är svaret JA från din sida så bjud dem, men var beredd på att hon kanske tackar nej och vid det laget hade jag slutat försöka nå personen fler gånger.

Kan säga så här jag och min sambo lärde känna ett gift par och hann bara träffa dem enstaka gånger innan de valde att skilja sig (vi visste inte att äktenskapet var dåligt). Bara kort tid efter så har hon träffa en ny och ville att vi skulle träffas. Kan ärligt säga att i början var det en jobbig situation men tillslut tänkte vi att varför ska det vara vårt problem. Så idag är vi vänner med henne och hennes nya. Var ändå jag som från början lärde känna henne.

Alltså vad jag vill komma fram till är hon kanske inte riktigt vet hur hon ska ställa sig till situationen så hon kanske behöver lite tid. Men om du bjuder henne till bröllopet så kanske hon känner att du vill vara tillbaka i hennes liv och det blir lättare för henne och få en vänskap med dig och din nya.

Det kan ju ta ett tag att börja umgås i nya konstellationer. Man förändras och får hitta varandra under andra omständigheter, men ett säkert kort borde ändå vara att bjuda och sedan får det blir som det blir. Livet är ju inte spikrakt. Ibland missar man varandra och andra gånger möts man.

IMO..Jag skulle aldrig bjudit henne, hon fanns inte där för dig när du hade det som svårast och verkar inte heller ansträngt sig något nämnvärt för dig därefter heller. Om hon blir besviken för att inte bli bjuden SO what!? Det är ditt liv och bröllopsdagen delar man med nära och kära, varför i hela friden skall ni bjuda någon för deras skull?
Nöden prövar vännen och i din nöd fanns hon inte, så för mig är det solklart....tyvärr är det när det blåser som folk bekänner färg. Du verkar ha en hel del fina vänner som stått upp för dig och stöttat dig, håll fast vid dem och släpp de andra....å du ha för guds skull inte dåligt samvete

Tack igen för era svar. Kloka ord och jag funderar fortfarande. Vill jag eller vill jag inte fortsätta/återuppta kontakten med dem? Det kan bara jag svara på så det var ingen fråga till er

Jag har inte dåligt samvete för att jag eventuellt inte bjuder dem, och om jag bjuder dem blir det inte för deras skull utan för att jag/vi vill ha dem där. Vi har varit vänner sedan fjärde klass hon och jag. I slutet på tonåren träffade vi våra män. Jag och mitt ex och hon och hennes man. Sedan dess har vi följts åt och delat allt. Glädje och sorg, vardag och fest. Vi har följt våra barn in i vuxenvärlden.

Och även om jag är besviken på henne så hade säkert jag kunnat göra annorlunda också. Det var inte så att jag ringde och frågade henne varför hon verkade ointresserad utan jag blev trotsig och tänkte att jag klarar mig utan henne. Jag anser att det aldrig är ens fel att två träter, som det så tjusigt heter. Men så tänker jag. Man kan alltid fundera på vad man själv gjort för "fel" och lära sig av det.

Det lutar åt att vi bjuder dem så får de tacka ja eller nej. Det jag funderar mest på är om jag vill ha fortsatt kontakt med henne och isåfall ska bjuda och det kanske blir det sista vi gör ihop. Eller så tackar de nej och då är det så. Eller så bjuder vi inte eftersom vi helt enkelt inte verkar vara vänner längre.

Om vi inte bjuder dem är det just därför, att jag inte anser dem vara mina vänner. Inte för att de varit "dumma".

Det är verkligen inte lätt. Vi har en liknande situation där vi till slut valt att bjuda. Sen får vi väl se vad som händer. Precis som du säger, det kan bli det sista vi gör tillsammans, men då får det väl vara så då...

Vissa vänner som man har umgås man ju mer i med i olika perioder i livet. De betyder ju inte att man är mindre vänner när man inte ses?

Jag har många vänner som jag inte bjudit på bröllopet just för att vi inte kan bjuda hur många som helst. Utan har fått välja ut de som är allra närmast.

De som jag inte har bjudit får tycka vad de vill helt enkelt. Sitter de och undrar varför de inte blivit bjudna på bröllopet så kan de väl höra av sig? Har man inte hörts innan dess så får man väl räkna med att inte få nån inbjudan.

SÅ gör de du  känner för! Känns de som att du vill ha dem där så bjud dem, känns de inte så viktigt. Nä då kanske de inte är så viktigt att bjuda dem.
Om du vill bjuda dem och de tackar ja så kan de väl bara bli trevligt?

Jag håller med tidigare inlägg: Om du vill ha henne där så bjud in henne. Om hon tackar nej så vet du ju vart hon står i alla fall.

Jag bjöd min allra närmaste vän, först skulle hon få vara tärna. Men det gick käpprätt åt skogen som jag berättat om i flera trådar.
Det har slutat med att jag nu håller på att fasa ut henne ur mitt liv.
Inte så svårt eftersom hon inte har intresserat sig för mitt liv på flera år  Men ändå...

Ja det är nog just så det är, att vi håller på att glida ur varandras liv. Det går ju inte över en natt när man funnits där i hela ens liv nästan. Men som sagt, så har hon inte visat något intresse. Jag kan kanske förstå att det blev jobbigt att vi som var deras bästa vänner skulle skiljas. Kanske svårt att veta hur de skulle bete sig mot oss. Men nu när de vet att både jag och exet mår bra och träffat nya så känns det som att vi skulle kunnat ta upp där vi slutade på något sätt. Men det rinner ut i sanden hela tiden. Jag har försökt några gånger men det blir aldrig någonting.

Ska fundera ett varv till. Om vi bjuder dem så har jag en känsla av att vi inte ses innan bröllopet i augusti nästa år, och inte efter heller. Så det känns liksom meningslöst. Och ändå skulle jag vilja att de var där

Jag tror att jag egentligen vill ha det vi hade en gång, fast med min nya partner. Och det kommer inte att hända. Kanske är det en sorts sorg jag går igenom när det blir så uppenbart hur det är när jag tänker på vilka jag ska bjuda. Lite så kunde jag känna som nyskild när jag började landa. Kände mig bestulen och hade lust att skrika GE MIG TILLBAKA MITT LIV! Inte för att jag saknade min man, jag saknade mitt liv.

Nu har jag ett nytt underbart liv och där ingår de inte. Och nu svarade jag nog på min egen fråga

....det hjälper ibland att skriva ner sina tankar och känslor och läsa dem...blir lite som att spegla sig själv..å så vips hade du svaret på din fråga..härligt oavsett vad svaret blev hade du det inom dig, det behövde bara lite hjälp att hitta ut....

Det är ju en stor sorg att förlora en vän. Just i och med skilsmässa som är nog så jobbigt ändå.

De allra flesta av mina vänner har jag kvar, framförallt mina "egna vänner", sedan efter skilsmässan med mitt ex. Något jag däremot kan känna ett stygn av sorg över, inte så att jag är utom mig och helt förkrossad, men ja sorgsen över. Det är en vän som jag fick sista halvåret/året innan vi separerade. Och vi klaffade verkligen hur bra som helst. Jag kände att den här människan vill jag känna resten av mitt liv. 
Men sen separerade jag och min man och hon råkade vara väninna med den tjej som min fd man sedan blev tillsammans med. Och där kände väl hon sig tvungen att välja sida. Inte för att jag tyckte att hon skulle det, men min fd mans svartmålningskampanj var ju rätt omfattande.

Och det är bara synd, för jag tror faktsikt att denna människa hade verkligen varit en underbar väninna att ha i sitt liv. Jag gjorde några försök att ha en kontakt med henne, men det blev inte samma sak efter det. Hon verkade dessutom få dåligt samvete mot sin andra väninna. Och så blev det inget mer.

Trist men jaja, sånt är livet.
 

Det där med vänskap är svårt. Jag är av den åsikten att människors vägar möts av en orsak, att det finns ett syfte. En del personer stannar hela livet, andra korta perioder. När detta syfte är till ända så skils vägarna åt.... Ibland förstår man inte riktigt varför. Har själv några vänner som jag "sörjer" då våra vägar har helt enkelt skilts åt utan att vi varit ovänner eller liknande.

Det kan ju även vara så att din vän numera är god vän med ditt x nya kvinna, och kanske inte vet hur hon ska hantera den situationen?

Om du vill ha svar så tror jag du ska skicka en inbjudan, om dom hör av sig och vill komma, ja då tror jag dom har ett intresse av dig och din lycka. Om inte ja, då vet du iaf vart dom står och får kanske nöja dig med det.Och sörja er vänskap, för jag anser att det är ett sorgearbete att förlora en vän som stått en nära (även om dom lever i högsta välmån)

Min make gjorde det med någon släkting, deras reaktion på inbjudan visade hur dom tänker.

Lycka till

Nu har jag bestämt mig för att inte bjuda henne. I morse skrev vi de sista adresserna på spara-datumet-korten och då bestämde jag mig. Hon har gjort sitt i mitt liv.

Min blivande hade ett liknande problem med en tjejkompis som han varit väldigt nära vän med men som han glidit mer och mer ifrån. Han visste inte hur han skulle göra, om han skulle bjuda henne och hennes man. Då var jag så klok så jag frågade om det var viktigt för honom att hon är med och delar denna viktiga dag med oss och om det känns som att hon på så sätt ska med in i våran framtid.

Han svarade nej och frågade mig detsamma. Vad lätt det blev då

Tack för allas tankar och åsikter. Ha en fin Allahelgona