Vad bråkar ni om?

Vi bråkar otroligt sällan. Däremot har vi ofta meningsskiljaktigheter 

Jag har ett hetsigt temperament och maken blir sällan arg, så han låter mig "skälla" lite och sen säger han sitt helt lugnt och oftast räcker det för att vi ska bli överens igen och lägga ner eller börja skratta.
Han vet att jag sällan är arg på honom utan mer på situationen så han tar inte något personlig och jag använder aldrig uttryck som "du är korkad" "varför fattar du inte, är du dum eller?" osv. Att jag blir irriterad på att han inte hör, eller att han svarade på vad han trodde att han hörde och så blir det fel och missförstånd (han hör lite dåligt men är inte hörselskadad) är liksom vardag. 
Men när vi reder ut det så slutar det oftast med asgarv i slutänden  

Vi har varit tillsammans i snart 10 år och vi har aldrig haft ett gräl, och med gräl tänker jag höga röster mot varandra, elaka kommentarer, objekt som börjar flyga...typ så. Och dom gånger vi haft olika åsikter och en diskution ang detta har uppstått går att räkna på en hand. Det finns en del saker vi vet att vi tycker olika om, men det är inget som skapar friktioner i vår relation. Vi är inte grälsjuka nån av oss.

Vi bråkar bara när vi är hungriga. Dessvärre yttrar sig våra hungerhumör så att min man blir elak och jag blir överkänslig, så det är en väldigt dålig kombination. Om bara han är hungrig och grinig men jag är ok så kan jag oftast hålla distansen och småle lite och säga "såja gnällskling, ta och ät lite nu" (vilket sällan tas emot så väl), men om jag redan är övertygad om att världen är orättvis och alla är dumma, så.... ja.

Men oftast lyckas vi båda behålla ett mått av självdistans även när vi blir sura och kan kommentera att "haha, kolla på min underläpp". Vi har också ett stående uttryck som han myntade helt seriöst från början: "Jag är inte alls hungrig, det är du som är dum."

Sen blir vi ibland osams när vi städar. Jag vill helst småplocka lite hela tiden, men han kör en större insats då och då när han diskar och röjer järnet i flera timmar, och då har han hörlurar på sig och lyssnar på något radioprogram och vill absolut inte bli störd, särskilt inte av förslag på andra sätt att göra saker. Så om jag känner mig tvungen att knacka honom på axeln och påpeka att jag skulle föredra att han ställde disken på ett annat ställe brukar jag inte få något trevligt svar. Delvis beror det på att jag i början hade väldgt mycket synpunkter och tyckte att allt skulle göras på mitt sätt, så även om jag har lärt mig att tagga ner och låta honom hållas så är de fortfarande en öm tå.

I början bråkade vi mycket mer om städningen, men det har blivit en enorm skillnad sen vi anlitade en städfirma som kommer varannan vecka. Det är fortfarande mycket att göra, vi måste ju röja undan så att hon kommer åt att damma och torka, och det brukar bli en stor rusch dagen innan, men det har ändå underlättat jättemycket. Husfriden är definitivt värd en tusing i månaden!

Hm.. Försöker verkligen tänka ut vad vi bråka om. Vi bråkar aldrig om pengar. Och min blivande är så duktig på att hjälpa till med städning så det kan det inte vara heller. Men vi tjafsar ju ibland så nåt måste det ju vara.

 

Som Chicita har jag ett hetsigt humör så det är väl oftast jag som brusar upp över något. Min blivande sitter alldeles tyst tills jag är klar och ungefär då brukar jag har lugnat ner mig. Sen kan vi prata om det som vuxna människor :P

vi bråkar väldigt sällan men när vi gör det så är det oftas om hans mamma eller hans dotter.

vi är båda väldigt lunga i både sätt och humör, vi brusar inte upp så lätt och känner vi att det är något så pratar vi om det och vi höjer sällan rösten åt varandra.

Haha, det låter som något jag hade kunnat skriva :) 
Min blivande har nedsatt hörsel, fast inte så att han är hörselskadad eller behöver någon apparatur. 
Tidigare blev jag lite uppretad på att han inte hörde alltid och när jag upprepade mig för 3:e gången blev jag irriterad och muttrade surt att det inte var nåt. Numer så är jag ju mer van vid att han hör ju inte lika bra som alla andra, så jag tänker mig mer för och pratar så att han ser mitt ansikte, och inte spolar vatten samtidigt tex. Det gör ju att han ju hör det jag säger mycket bättre. 

Jag är hetsig, impulsiv, och får 10 nya idéer varje dag på saker jag tycker är bra. 
Han är lugn, metodisk och mer harmonisk än vad jag kanske är, haha. Men vi kompletterar varandra bra och det är sällan som vi bråkar. Ett bråk har vi haft bara 2 tillfällen vilket jag personligen tycker är rätt lite. I övrigt kan ju alla ha en dålig dag, men vi belastar inte varandra för det utan säger till istället att idag är denna dag skit, och då vet man det. Då kan man låta den andra sura ifred. Eller gaska upp den så att man börjar skratta istället. Så nej, vi bråkar nästan aldrig. Gnabbas lite på halvskoj eller så, men det är ytterst sällan som vi är osams. 

Det här kan man köra copy-paste på och applicera på oss också!

Min sambo blir sällan arg, eller i alla fall inte på mig. Däremot kan jag bli arg på honom, oftast om jag tycker att jag får ta ett för stort ansvar för hem och hushåll.
Men vi diskuterar ofta och gärna, och har inte alls samma åsikter jämt (framför allt inte på den politiska skalan...) vilket är jättekul!

Vi har nog aldrig bråkat, utan tjaffsar. knappt det heller ifs. Jag är väldigt lugn person och när det börjar hetta till blir jag tyst i ca 1 timme, därefter väljer vi att prata om det eller släppa det. Jag är väl lite konflikträdd och vill helst gå och tänka igenom vad jag vill säga innan jag skriker något. Har lärt mig göra så efter att ha blivit "knäckt" ofta i tidigare diskussioner. I vårt förhållande är det bra för då får båda en chans att fundera vad vi verkligen tycker och tänker om frågan. 

Definiera bråk? Var går gränsen med tjafs, bråk, gräl...?

 

Jag kan behöva få ur mig en massa irritation och ilska. Inte alltid så populärt. Sen finns det tillfällen där jag bara villmunhuggas men får inget respons så då måste jag provocera tills ett motstånd kommer... kvinnor är knäppa :p Men maken kan säga "vad söt du är" och då måste jag skärpa mig för att fortfarande vara arg haha "jag ska vara arg på dig", "varför då?" "ehh därför" ;)

Vi brakar generellt inte. Vi har blivit lessna pa varandra nagra ganger men da har det alltid handlat om missforstand pga bristande kommunikation och nar vi har pratat ut sa har det visat sig att det vi blev upprorda over inte existerade. Vi kan tjura lite pa varandra ibland men nar det ena ar tjurig sa forsoker den andra generellt vara extra snall for att aterstalla balansen. :)

Jag har ganska hett temperament, men det yttrar sig mest i att jag klagar till honom, och da hojer jag kanske rosten och sager arga saker, men dessa brukar aldrig vara riktade mot honom (vad jag kan komma ihag). Han ger mig ingen anledning att bli sa arg pa honom. Han ar ingen angel eller sa, men jag vet att han alltid vill mitt basta och darfor brukar det inte bli sa mycket missforstand langre. Om han sager nagot som later dubbelt sa tolkar jag det oftast pa det "basta" sattet eftersom jag vet av erfarenhet att han vill mig val.

Detta ar bade enkelt och kravande. Det ar enkelt for vi alskar varandra mest av allt, sa det ar ingen uppoffring att bry sig om varandra. Samtidigt maste man saklart valja att prioritera varandra, alltid behandla varandra med respekt, svalja sitt ego och kunna ha fel ibland. Det ar latt for oss att gora sa eftersom vart forhallande ar var hogsta prioritet for oss bada. Man maste kunna vara den som ger mest ibland utan att oroa sig for "maktbalansen", och man maste kunna ta emot utan att kanna att man maste ge exakt samma tillbaka med en gang. Vi ska vara tillsammans livet ut, sa jag litar pa att det jamnar ut sig.