Vad bråkar ni om?

Ingen av oss är särskilt hetsiga och vi har ALDRIG bråkat. Visst kan man tycka olika och diskutera eller kanske bli besvikna på varandra av olika anledningar men att skrika och tjafsa är inte vår grej. Och det verkar som att fler har det som vi..

Vi bråkar inte särskilt mycket, men ibland kan vi komma in i faser när vi är väldigt lättkränkta. Det räcker med att man glömt tvätta eller att nån glömt barnvagnen i bilen och åkt iväg med den och så tar man det som ett personligt påhopp istället för vad det är. Men det beror ofta på dagsformen hur bra man kan ta såna motgångar.

Vi bråkar väldigt sällan och är det så att vi gör det så är det för att en av oss har en dålig dag och fräser mot den andra varpå den andra blir sur för det och så gnabbas det i 10 minuter om vem som är sur. Sen kommer vi på hur dumt det är och kramas. Ganska löjligt egentligen, men i princip bråkar vi endast om att en av oss är sur på något och tar ut det över den andra, vilket inte är ok såklart även om det händer i alla relationer lite då och då. Konstigt vore annat.

Nä, vi bråkar inte heller. Bråk i min värld innebär att man har olika åsikter om något.
Däremot kan jag tycka att han slarvar med städ eller disk, men han håller ju med om att han har slarvat lite och lovar att ta tag i det. Svårt att hävda att han inte alls har slarvat när disken svämmar över, liksom...

Vi har varit gifta i nitton år och nog har vi bråkat både en och många gånger. Dock aldrig om vare sig pengar eller städning.

vi "bråkar" lite nu och då, men bara om en enda sak, och den andledningen anser jag inte vara så farlig, nämligen städning.
ingen av oss tycker om att någon berättar för än hur man ska göra, och vi gör saker i helt olika tackt, jag vill ta lite itaget, att har man skräpat ner så tar man reda på det på en gång, han väntar och väntar och väntar till det är så mycket att det tar en hel dag och då vill han även "lösa världsproblemen" den dagen, allt på en gång bara,  vilket brukar sluta med att jag får lite "småpnik" och huvudverk och gå och lägger mig då jag inte fixar det tempot, och att han tycker att jag är lat som går därifrån. Nu försöker vi dock städa varannan vecka och att den andra inte läggersig i och då funkar det fint haha ;)

Vi brukar inte 'stor bråka'.. men när vi kommer in i diskussioner så är det nästan jämt om pengar. Vi har (varit och) bott tillsammans i över 7 år, har 2 barn och nr.3 påväg.Bilar, hus.etc. så ja, 99% av de gånger vi blir 'osams' så är det över pengar.

Oj, det verkar inte som att folk bråkar alls, om man läser den här tråden. Kanske de som bråkar lite mer inte törs skriva? :) Vi bråkar definitivt mer än genomsnittet om man jämför sig med övriga talare här inne, och då menar jag höjda röster och ett och annat ord som man senare ångrar och tar tillbaka. Min fästman är känslig och tar gärna kritik (angående städning och annat) som ett personligt påhopp, men vi tränar på att bli bättre. Tror det har att göra med hur kort stubin man har. Det är påfrestande att bråka, men jag tror det finns mycket att lära och vi vill båda bli bättre på att hantera de situationer som ibland leder till bråk.

Intressant att så många inte bråkar, eller åtminstone känner behov av att uttrycka de mindre mysiga stunderna i termer av annat än just bråk.

Vi bråkar.
Grälar.
Tjaffsar.

Det mesta kan ofta kopplas till någon form av stress hos den ene eller båda. Att man helt enkelt har det jobbigt eller mår dåligt på något sätt. vi har gått igenom långa perioder av sjukdom, arbetslöshet, ekonomisk press, stor ovisshet, kamp för barn osv osv. I alla de olika sammanhangen kan man lätt se att vi lätare ryker ihop-även om rena skitsaker-när allt står på sin spets, än annars.

Jag får själv ta på mig en hel del som tveklöst kan kopplas till almanackan-när jag ibland varit en äkta häxa, får jag ofta en klarröd förklaring någon dag senare. Lika skämsigt varje gång.

Min sambo är en riktig tjurskalle som är långsint som en gammal elefant och jag har temperament som det slår gnistor om. Vi krockar i våra prioriteringar och ifrågasätter beteenden både titt och tätt-det kallar jag bråk. Oavsett om vi snäser i stressen att vi ska hinna med att passa en viss tid och står med opackad bil, eller om "någon" skitit i att städa fast vi skulle få gäster, eller vad det nu kan vara.
Dessutom har vi en pojke som just gått rätt in i puberteten, så bråkar gör vi härhemma. Ibland kan man kalal det en het diskussion. Ibland är det bara symtom på att någon behöver sova, äta eller vinna på lotto.

Viktigast av allt i min värld, är att vi inte sopar skiten under mattan OCH att vi blir sams. Och de gånger vi går över gränser och är taskiga med flit-för det gör vi-så är det viktigt att kunna be om förlåtelse.

En gång i tiden, för 14 år ssedan, packade min sambo sin väska och sa att vi var tvugna att bryta. När jag undrade varför sa han
-Något är som det inte ska-jag blir arg på dig!
-Jaha? Hade du trott att du aldrig skulle bli det eller?
-Ja. Man blir inte arg på den man älskar. Man ska vara snälla mot varandra.
-Intressant. I min värld är det så att ingen i världen blir man argare på än dem man har närmast. Det är de som skaver och nöter på en och som kommer åt ens ömtåligaste. det är dem man behöver mest. Ingen blir jag argare på än min mamma, min syster och numera min sambo och mitt barn. Och inga älskar jag mer.

I min sambos familj påstår man att man aldrig grälar. Hans föräldrar säger att de laldrig bråkat inför barnen.
Sanningen äör den att far i huset får har sina moods lite som de kommer-runt honom tassar alla då på tå tills det går över igen. när han är glad är alla glada-för det har ju han bestämt-"man ska vara glada!"
Vilket kvalificerat självbedrägeri! GISSA hur mycket undansopade känslor som knölar sig under mattorna i det hemmet! JAG får ju bråka med min sambo NU om saker han skulle ha tagit med sina föräldrar för ett halvt liv sedan!

Man får vara arg.
Man får vara upprörd.
Det gör inget om det hörs att man är det.
man måste inte skrika för att det ska vara ett bråk-de värsta konflikterna pågår under bitande tystnad har jag sett.
Man kanske inte måste gräla och bråka-men när saker kryper riktigt nära och någon kommer innanför skinnet på en, är det lätt att man i sårbarhet och skräck eller ren desperation hojtar högt eller rusar till sitt eget försvar. För att man blir rädd. För att det gör ont. För att det ibland kostar att komma riktigt nära-eller är outhärdligt när man vill men inte lyckas komma dit, dit där man verkligen når fram.

Bra skrivet som vanligt! Kan bara hålla med.

Vi bråkar ofta (iaf om man jämför med hur andra verkar ha det), ibland med flit för att den ena eller den andra behöver få ur sig något. Det går över fort och handlar sällan om några allvarligare saker, vissa skulle säkert inte kalla det för att bråka ens.
Jag är en hetsig person med kort stubin och det är min sambo med. Vi är båda envisa som synden och ibland blir det kortslutning eller tvärstopp. Då får man ta ett steg tillbaka och se hur larvigt det hela är även om det inte alltid är det lättaste. Vi har nog inget speciellt ämne som vi bråkar om, oftast är det missuppfattningar eller misstolkningar av något den andra säger eller den andras röstläge. Ibland är det städning, ibland är någon bara löjligt envis. 

För mig är det inte ett problem att "bråka", man tycker ju inte lika jämt och vi är inte ett sämre par eller olyckliga för det. Vi tar tag i våra konflikter och meningsskiljaktigheter direkt. Jag är hetsig och yvig och det är också ok. 

Jag gissar att många definerar bråk väldigt olika. Vi gapar och skriker sällan på varandra även om vi höjer rösterna och vi kastar absolut inte saker men jag väljer ändå att kalla våra "bråk" för just bråk.
 

Vi bråkar med jämna mellanrum, oftast om att den ena eller den andra tycker att man inte får tillräckligt med uppmärksamhet på det ena eller andra sättet, osv. Men det gör inte så mycket för jag har satt upp en regel att aldrig somna osams ( Det har ju lett till nattliga diskussioner ibland, men det är värt det tycker jag.) Pojkvännen min är rätt tjurskallig när vi bråkar och jag är superkänslig, men oftast så förlåter vi varandra med ett " det är inte värt det, vi älskar ju varandra" ;) 

Vi bråkar i perioder känns det som - både om pengar och städning. Maken tycker att jag gör för lite när jag är hemma och är ledig - sedan att han inte gör spec mycket när han är ledig och jag jobbar, det är ju en annan sak. Och det eviga "vi har inte råd", är jag kräktrött på. Trodde det skulle upphöra när jag avslutat min utbildning och börjat jobba, men nu är han snart pensionär med en medioker statlig pension att vänta, så nu kommer meningen fram gång efter annan igen. Trist, verkligen trist.