jag ville inte ha barn men han vill :( vad gör jag ?

Jag tycker det låter som att er egentligt enda riktigt rimliga möjlighet till gemensamma biologiska barn är nu så snart som möjligt, med hänsyn dels till vad du berättar om sjukdomen i sig, och också den behandling du har framför dig. Men också av åldersskäl-om du redan har en 7-åring, så är du ju antagligen inte 20 år, och av det skälet är det också onödigt att skjuta upp saken-det blir inte lättare att bli gravid med åren, och färska underökningar visar att par gravt överskattar chanserna och åldersgränserna. (Jag vet att det finns undantag och solskenshistorier men generellt finns klara siffror)

Det aspekter du har med att inte vilja börja om när du sedan har en tonåring, är ju också releventa-då kanske man vill börja kunna göra andra saker ihop också, med lite mer vuxna familjesemestrar osv. Jag förstår verkligen att du inte ser det som vidare lockande.

Jag förstår också hans barnlängtan. Däremot fattar jag inte alls varför det är så vanligt att man ska vänta "några år". På vaddå? Fråga honom det från mig!
På att din kropp ska bli äldre och klara graviditeter sämre?
På att dina ägg ska åldras och få lägre kvalitét (med väsentligt ökad risk för missfall, syndrom av olika slag, svår förlossning etc etc etc)
På att din sjukdom ska escalera så alltihop blir en katastrof?
På att ni ska bli äldre och därmed orka vaknätter och hela den given sämre?

Det jag räknar upp är inte tyckanden och skrämsel-det är faktiska sanningar och ren biologi. Älskar han dig och är rädd om dig, får han nog omprioritera sin önskelista lite grann. Och vill han verkligen ha ett barn, så har han nog inte råd att riskera att bli utan-för det gör han om han prompt ska vänta.

"leva mer än han gjort"?

Man slutar inte leva för att en annan människa börjar göra det!
Visst får man prioritera-precis som när man valt att ha en partner, så finns det ju fler än man själv i ekvationen. Med ett barn blir det ytterligare en-en som skiter i om man är trött eller vad det nu kan vara.

Men livet blir inte mindre och det är FAKTISKT väldigt få saker man inte fortfarande kan göra, åstadkomma, genomföra och uppleva även sedan man blivit förälder. Det handlar nog faktiskt i slutänden ofta mer om hur uppbunden man gjort sig rent ekonomiskt, med lån och sådant-för barn är fullt möjliga att at med sig ut i världen och uppleva den ihop med, om det nu är det han tycker han vill? Eller vad?

När jag ser mig omkring och får intryck av människor som tycks leva fullt ut och verkligen tar vara på sin kapacitet och sina begåvningar, eller som har den där förmågan att fånga dagen och uppleva på riktigt, så har barn eller inte inget med saken att göra. Inget! Jag tycker fanimig att det ofta är en ganska usel ursäkt från folk som inte vågar fatta de viktiga besluten-vare sig det gäller att sätta igång och våga försöka få barn, eller dra igång något annat som känns stort, läskigt och livsförändrande.

Verkligen! Och det kan jag säga dig-eller helst honom, att det skulle vilken läkare som helst som jobbar med fertilitet gärna berätta för honom!
Det är liksom inte små åsikter på det allmäna tyckarbordet, utan rent biologiska och medicinska fakta som han behöver förhålla sig till. Inte du, utan han! han HAR inte de där 5-7 åren på sig, och fattar han inte det, är det dags att låta väckarklockan ringa. Så! Utan snooze!

Hur gammal är karln?

Jag upplever väldigt satrkt att vi -både än och kvinnor faktiskt, men i kanske ändå fortfarande i synnerhet män-är helt skräckslagna inför atnken att faktiskt växa upp på allvar. På riktigt liksom.
som att allt bara är en lek och vi inte förstår att vi varit vuxna rätt länge de flesta av oss.
Barn tror jag ofta får stå som symbol för "Det Stora Allvaret" och man skämtar om Villa Volvo Och Vovve och om att livet tar slut.

Jag skulle snarare fråga mig-om det enda jag gör och njuter av är att festa, och mitt största mål är att slippa känna ansvar-vad lever jag då för ganska ynklig ursäkt till ett liv och vad gör jag då med de talanger och begåvningar jag har? Vad tillför jag till mänskligheten och vad bidrar jag med? Är det inte dags att vidga tillvaron lite då?

Att släppa in ett barn och den kärleken i sitt liv är ett sätt. Inte för alla. Men bland dem som väljer barn-och får förmånen att göra det, upplever nog ändå rätt många att livet fick mer mening -man blir viktig och spelar roll för någon annan.

Jaha du! Det är dags för en viss man att bestämma sig och reda ut vad det är han vill-och det är dessutom hög tid (med tanke på din sjukdom). Något velande med "om några år " har han inte tid med och sedan är det inte så jäkla mycket mer med det. Tuta och kör och ta chansen nu-eller låt bli, men kom då inte och gnäll längre fram! Ibland är det bara så, att man inte kan detaljstyra precis allt och man kan inte både avstå och få det man vill samtidigt. Alltså samma sak som äta kakan och ha den kvar men tvärtom.

Och som sagt var-ni har ju redan barn!  Nä, sluta feglira och våga lite, hälsar jag till din man!

Om han ska vänta tills han "känner sig redo" lär han bli utan barn. För när i helskotta känner man sig redo för det? Va? Nej. Det handlar om att våga släppa kontrollen och hoppa. Och visst förändras livet och det är stort och allt det. Men det är ju inte något som ingen någonsin gjort förut. Det hör lite till livets gång faktiskt. Och att känna en viss bävan, hör till det med! Det kanske till och med hjälper en att samla ihop sig och förbereda sig.

Han måste vända på det-vad har jag för skäl att vänta?
Om jag fick höra att vi väntar barn nu, hur skulle det kännas?
Om det inte skulle kännas som "katastrof", så vad är det att fundera över?
Och, känslorna av allvar och velande, varför skulle de förändras bara för att åren går?

Jag tror du måste ge honom en del kalla fakta och sedan en stund på sig att smälta att det faktiskt är så här det ligger till. Kanske behöver han också följa med dig och träffa din läkare-det verkar ju vara en rätt massiv behandling och jag sklle tro att ni kommer att ha nytta av ifall han fått en del direktinformation av läkaren och inte av dig-och få chans att ventliera frågor.

Jag tror det här är en rätt jobbig sits och ganska stoa svåra insikter att ta till sig för er båda två. Den här sjukdomen innebär andra faktorer i valet att bli förälder eller inte. Och tro mig, det är många som velar som fasen utan sjukdomsbild inblandat!

Jag tycker det är viktigt att ni försöker mötas och prata med vaarandra om hur ni känner, utan att gå i försvar, utan att komma med anklagelser eller hot. Undvik saker som att "isåfall lämnar jag dig" eller andra dramatiska kommentarer. De kalla fakta ni har att förhålla er till är hårda nog och det är lätt att bli rädd, känna sig trängd eller att den andre ställer omöjlga ultimatum.
Därför tycker jag du ska fila på faktadelen och inte ta de här samtalen vare sig per telefon eller när någon av er är upprörd.
Kanske boka bord på restaurnag och sätt er och låt varandra prata om saken till punkt! Säg att du förstår känslan av att kanske inte vara redo-så han känner att du inte bara avfärdar känslan, för den är ju inget konstig. Men lägg fram saken så som den är.

*Din hälsa går inte att bortse ifrån.

*Konsekvenserna av en graviditet -redan nu- måste tas med i beräkningen

*Ålder är en reell faktor för en kvinna

*Man känner sig aldrig redo, och man blir det förmodligen heller inte förrän bit för bit in i det hela. man får ta det allteftersom och göra sitt bästa och öva på det (stackars) barnet.

*Behandlignarna du står inför sätter en tydlig tidsgräns.

*Ni är redan föräldrar och lever familjeliv-det går att hämta självförtroende ur.

* Ni har inga vinster att hämta ut genom att vänta-bara risken att bli utan barn.

*Du vill inte binda upp dig till att börja om med småbarnsår så långt fram i tiden.

*Sett till hela den här bilden vill du inte ha perspektivet att vänta och se. du vill antingen "skaffa" ett barn ganska omgående, eller veta att valet är gjort att avstå.

Det är ju inte småsaker, det här, men ska ni leva ett liv tillsammans, så kommer ni att behöva kunna fatta just svåra gemensamma beslut. Det här är ett av dem. Ge honom utrymme att prata utan att du biter huvudet av honom, men var tydlig med hur du ser på saken och som sagt-ge honom lite tid att fundera och reagera, för att sedan prata om det igen. Ta det inte på telefon! Inte när han jobbar eller är upptagen med annat. Var inte helt känslomässig när du tar upp saken, utan försök prata om fakta. och håll dig lugn om det är så att du hunnit tänka längre fram än han, och han behöver en stund på sig att komma ikapp.

(jag ligger ofta långt före min sambo med saker jag vill tala om och han kan behöva flera dagar på sig att bearbeta det jag sagt innan vi kommer vidare.)