jag ville inte ha barn men han vill :( vad gör jag ?

Jag skulle pratat om det och berättat precis det där, varför du känner som du känner och anledningarna du har till att inte vänta om ni nu absolut ska ha ett barn till.
Vilka risker som kan finnas med att ni skaffar barn (det kanske blir så att han måste ta hand om barnet till 99% för att du inte klarar av att bära, byta blöjor mm mm. Är han med på det och förstår han vad det betyder i vaknätter mm?) 

jag tog upp detta igår med honom, och jar inte fått så mycket gensvar innan han for och jobbade i morse och kommer inte hem förens på torsdag kväll, jag sa precis detta och har förklarat för honom att ett barn är inte direkt så snällt som man kanske ser då man hälsa på kompisar med små barn dem skrattar inte jämt kan få kolik och vaknar konstant och kan skrika timmar, jag berättade även att han kan behöva ta hela ansvaret för barnet om de ej sker nu och jag vill inte chansa och behöva ligga i sängen 8´9 m¨nader för kroppen inte kan ta vikten med min dotter gick jag upp 28 kilo :( 

Bra, då hinner han tänka igenom det ordentligt. Förbered dig mentalt så att du orkar med en diskussion som kan bli jobbig för er båda.

ja det har jag absolut gjort, men känns lite mer som man förbereder sig på att ställa in ett bröllop för han vill vänta med barn för han vill va ego & leva mer än han gjort, och jag inte kan vänta, pga av faktiskt rätt gilltiga skäl, kan inte ta min hälsa och ha den som spel insats

Jag tycker det låter som att er egentligt enda riktigt rimliga möjlighet till gemensamma biologiska barn är nu så snart som möjligt, med hänsyn dels till vad du berättar om sjukdomen i sig, och också den behandling du har framför dig. Men också av åldersskäl-om du redan har en 7-åring, så är du ju antagligen inte 20 år, och av det skälet är det också onödigt att skjuta upp saken-det blir inte lättare att bli gravid med åren, och färska underökningar visar att par gravt överskattar chanserna och åldersgränserna. (Jag vet att det finns undantag och solskenshistorier men generellt finns klara siffror)

Det aspekter du har med att inte vilja börja om när du sedan har en tonåring, är ju också releventa-då kanske man vill börja kunna göra andra saker ihop också, med lite mer vuxna familjesemestrar osv. Jag förstår verkligen att du inte ser det som vidare lockande.

Jag förstår också hans barnlängtan. Däremot fattar jag inte alls varför det är så vanligt att man ska vänta "några år". På vaddå? Fråga honom det från mig!
På att din kropp ska bli äldre och klara graviditeter sämre?
På att dina ägg ska åldras och få lägre kvalitét (med väsentligt ökad risk för missfall, syndrom av olika slag, svår förlossning etc etc etc)
På att din sjukdom ska escalera så alltihop blir en katastrof?
På att ni ska bli äldre och därmed orka vaknätter och hela den given sämre?

Det jag räknar upp är inte tyckanden och skrämsel-det är faktiska sanningar och ren biologi. Älskar han dig och är rädd om dig, får han nog omprioritera sin önskelista lite grann. Och vill han verkligen ha ett barn, så har han nog inte råd att riskera att bli utan-för det gör han om han prompt ska vänta.

Så illa behöver det inte vara.
Och så länge ni förstår varför den andre känner som den känner, så kan ni komma fram till en lösning.
Även om ni väntar och bestämmer er för att skaffa senare så finns det inga garantier för att det blir några barn då. Du kan hamna i klimakteriet extra tidigt, eller något annat sker som gör att ni inte kan få barn.
Så han måste ju veta att även om du säger ok, vi skaffar senare. Så betyder inte det att det finns några garantier på det.

Och han måste också inse att livet inte tar slut för att man får barn... 

nej men tror inte han accepterar ett liv utan ett eget barn, 

passionsblomman, jag håller verklgen med dig till 1000 där alla säger vänta hit & dit men på vadå? fast jobb ? det är ingen garati alls  man får kciken hit & dit i dagens läge så jag tycker go 4 it, ja kommer absolut inte skaffa barn sen utan vill han ha ett blir de omg att starta med att försöka dock vill jag ej va gravid innan maj då ja har klänning och allt klart, 

Om han inte accepterar ett liv utan eget barn så får han ju acceptera att skaffa det så snart som möjligt då.
Det är enkel matematik...
Vänta - och kanske bli utan (eller som passionsblomman säger - riskera att barnet får något fel)
Skaffa snart - och minska riskerna både för barnet och dig. 

"leva mer än han gjort"?

Man slutar inte leva för att en annan människa börjar göra det!
Visst får man prioritera-precis som när man valt att ha en partner, så finns det ju fler än man själv i ekvationen. Med ett barn blir det ytterligare en-en som skiter i om man är trött eller vad det nu kan vara.

Men livet blir inte mindre och det är FAKTISKT väldigt få saker man inte fortfarande kan göra, åstadkomma, genomföra och uppleva även sedan man blivit förälder. Det handlar nog faktiskt i slutänden ofta mer om hur uppbunden man gjort sig rent ekonomiskt, med lån och sådant-för barn är fullt möjliga att at med sig ut i världen och uppleva den ihop med, om det nu är det han tycker han vill? Eller vad?

När jag ser mig omkring och får intryck av människor som tycks leva fullt ut och verkligen tar vara på sin kapacitet och sina begåvningar, eller som har den där förmågan att fånga dagen och uppleva på riktigt, så har barn eller inte inget med saken att göra. Inget! Jag tycker fanimig att det ofta är en ganska usel ursäkt från folk som inte vågar fatta de viktiga besluten-vare sig det gäller att sätta igång och våga försöka få barn, eller dra igång något annat som känns stort, läskigt och livsförändrande.