jag ville inte ha barn men han vill :( vad gör jag ?

Verkligen! Och det kan jag säga dig-eller helst honom, att det skulle vilken läkare som helst som jobbar med fertilitet gärna berätta för honom!
Det är liksom inte små åsikter på det allmäna tyckarbordet, utan rent biologiska och medicinska fakta som han behöver förhålla sig till. Inte du, utan han! han HAR inte de där 5-7 åren på sig, och fattar han inte det, är det dags att låta väckarklockan ringa. Så! Utan snooze!

ja håller med dig på allt det där med, jag vet inte riktigt vad han vill vänta på förutom fast jobb, men vi har de endå bra och bara för jobbet finns det inga garantier på att det håller ekonomiskt livet ut jag ahde sos med min dotter i 2 år och vi klarade de utan bekymmer, tufft men för henne klarar jag allt, och jag fattar inte varför han vill vänta kanske han vill kanske kunna fest a& bara va utan ansvar 

Hur gammal är karln?

Jag upplever väldigt satrkt att vi -både än och kvinnor faktiskt, men i kanske ändå fortfarande i synnerhet män-är helt skräckslagna inför atnken att faktiskt växa upp på allvar. På riktigt liksom.
som att allt bara är en lek och vi inte förstår att vi varit vuxna rätt länge de flesta av oss.
Barn tror jag ofta får stå som symbol för "Det Stora Allvaret" och man skämtar om Villa Volvo Och Vovve och om att livet tar slut.

Jag skulle snarare fråga mig-om det enda jag gör och njuter av är att festa, och mitt största mål är att slippa känna ansvar-vad lever jag då för ganska ynklig ursäkt till ett liv och vad gör jag då med de talanger och begåvningar jag har? Vad tillför jag till mänskligheten och vad bidrar jag med? Är det inte dags att vidga tillvaron lite då?

Att släppa in ett barn och den kärleken i sitt liv är ett sätt. Inte för alla. Men bland dem som väljer barn-och får förmånen att göra det, upplever nog ändå rätt många att livet fick mer mening -man blir viktig och spelar roll för någon annan.

vi båda är 26 år gammla, det skummaste av allt är att älskar min dotter och alltid leker med henne och tar henne precis som sin egen dotter sen kommer det här på allt, attt han inte vill ha nu utan kanske sen men inte nu osv osv 

Jag kan ju tycka att eftersom ni redan har ett barn (även om det är ditt) så är ni ju som inne i svängen redan och lever ett familjeliv. Klart det blir skillnad att ha en bebis jämfört med en sjuåring, men i stort menar jag. Då förstår inte jag heller vad han väntar på? Vad är det han tror han inte ska kunna göra om han får barn - för ni har ju redan barn?

den frågan har jag oxå tällt mig, det är välatt detta barn som skulle va vårat blir hemma hos oss 100% medans min ditter är halvtid med sin pappa 

Jaha du! Det är dags för en viss man att bestämma sig och reda ut vad det är han vill-och det är dessutom hög tid (med tanke på din sjukdom). Något velande med "om några år " har han inte tid med och sedan är det inte så jäkla mycket mer med det. Tuta och kör och ta chansen nu-eller låt bli, men kom då inte och gnäll längre fram! Ibland är det bara så, att man inte kan detaljstyra precis allt och man kan inte både avstå och få det man vill samtidigt. Alltså samma sak som äta kakan och ha den kvar men tvärtom.

Och som sagt var-ni har ju redan barn!  Nä, sluta feglira och våga lite, hälsar jag till din man!

ja önskar han kunde sluta vela, för pratade nyss med han i telefon om just detta och nu sa han att han kanske inte ens vill ha barn , eller ja vill men inte nu kanske aldrig är redo, va fan är de för svar lixom ? när ja upprörd som f*n sitter här och vet inte hur jag ska göra med allt för måste ge svar till läkaren om den nya medicinen i veckan och sa detta till han med , dessa stamceller kan göra att man inte kan få fler barn om d evill sej illa, så får jag det där som svar kokar lite här hemma

Om han ska vänta tills han "känner sig redo" lär han bli utan barn. För när i helskotta känner man sig redo för det? Va? Nej. Det handlar om att våga släppa kontrollen och hoppa. Och visst förändras livet och det är stort och allt det. Men det är ju inte något som ingen någonsin gjort förut. Det hör lite till livets gång faktiskt. Och att känna en viss bävan, hör till det med! Det kanske till och med hjälper en att samla ihop sig och förbereda sig.

Han måste vända på det-vad har jag för skäl att vänta?
Om jag fick höra att vi väntar barn nu, hur skulle det kännas?
Om det inte skulle kännas som "katastrof", så vad är det att fundera över?
Och, känslorna av allvar och velande, varför skulle de förändras bara för att åren går?

Jag tror du måste ge honom en del kalla fakta och sedan en stund på sig att smälta att det faktiskt är så här det ligger till. Kanske behöver han också följa med dig och träffa din läkare-det verkar ju vara en rätt massiv behandling och jag sklle tro att ni kommer att ha nytta av ifall han fått en del direktinformation av läkaren och inte av dig-och få chans att ventliera frågor.

sa exakt samma sak till honom, man är aldrig redo för barn redo blir man då barnet föds och man får det i famnen, man kan aldrig någonsin göra sig redo för nåt så stort, dessutom är inget barn sig lik, ja jag har ju sagt detta rakt ut till honom nu ov sagt att om han ej skaffar barn med mig inom 2 år så blir de inget om jag så behöver lämna honom på köpet för han vill om flera år då ja absolut ej kan så lämnar jag han direkt. jag värderar mitt välmående mer än att bli liggandes som ett kolli, 

Jag tror det här är en rätt jobbig sits och ganska stoa svåra insikter att ta till sig för er båda två. Den här sjukdomen innebär andra faktorer i valet att bli förälder eller inte. Och tro mig, det är många som velar som fasen utan sjukdomsbild inblandat!

Jag tycker det är viktigt att ni försöker mötas och prata med vaarandra om hur ni känner, utan att gå i försvar, utan att komma med anklagelser eller hot. Undvik saker som att "isåfall lämnar jag dig" eller andra dramatiska kommentarer. De kalla fakta ni har att förhålla er till är hårda nog och det är lätt att bli rädd, känna sig trängd eller att den andre ställer omöjlga ultimatum.
Därför tycker jag du ska fila på faktadelen och inte ta de här samtalen vare sig per telefon eller när någon av er är upprörd.
Kanske boka bord på restaurnag och sätt er och låt varandra prata om saken till punkt! Säg att du förstår känslan av att kanske inte vara redo-så han känner att du inte bara avfärdar känslan, för den är ju inget konstig. Men lägg fram saken så som den är.

*Din hälsa går inte att bortse ifrån.

*Konsekvenserna av en graviditet -redan nu- måste tas med i beräkningen

*Ålder är en reell faktor för en kvinna

*Man känner sig aldrig redo, och man blir det förmodligen heller inte förrän bit för bit in i det hela. man får ta det allteftersom och göra sitt bästa och öva på det (stackars) barnet.

*Behandlignarna du står inför sätter en tydlig tidsgräns.

*Ni är redan föräldrar och lever familjeliv-det går att hämta självförtroende ur.

* Ni har inga vinster att hämta ut genom att vänta-bara risken att bli utan barn.

*Du vill inte binda upp dig till att börja om med småbarnsår så långt fram i tiden.

*Sett till hela den här bilden vill du inte ha perspektivet att vänta och se. du vill antingen "skaffa" ett barn ganska omgående, eller veta att valet är gjort att avstå.

Det är ju inte småsaker, det här, men ska ni leva ett liv tillsammans, så kommer ni att behöva kunna fatta just svåra gemensamma beslut. Det här är ett av dem. Ge honom utrymme att prata utan att du biter huvudet av honom, men var tydlig med hur du ser på saken och som sagt-ge honom lite tid att fundera och reagera, för att sedan prata om det igen. Ta det inte på telefon! Inte när han jobbar eller är upptagen med annat. Var inte helt känslomässig när du tar upp saken, utan försök prata om fakta. och håll dig lugn om det är så att du hunnit tänka längre fram än han, och han behöver en stund på sig att komma ikapp.

(jag ligger ofta långt före min sambo med saker jag vill tala om och han kan behöva flera dagar på sig att bearbeta det jag sagt innan vi kommer vidare.)

Jag tror du fått bra råd - han måste förstå och ta ställning till alla de fakta om fertilitet, familjeliv, tidsperspektiv, hälsa etc som du lägger fram här. Är de lika kända och självklara för honom som de är för dig? Eller förhåller han sig bara till sin magkänsla? Förmodligen har han inte fullt ut tagit in vad de innebär och du måste lägga fram det, och sen ge honom lite tid att smälta informationen på.

Nu hör jag till de lyckliga som just fått barn, vid närmre 40, utan överjobbig graviditet eller stor stress i tillblivelsen - men det var sannerligen inte självklart för mig att det skulle bli så. Jag hade också kunnat leva lycklig även om det inte blivit så - även om bebisen nu är det viktigaste som hänt mig. Medan maken nog alltid ville ha barn mer än jag, men alltid sen - jag fick ju tala allvar med honom för ett antal år sen - berätta vad "sen" innebär för fertilitet och be honom noga tänka igenom hur mycket viktigare biologiska barn var för honom än vår relation var - för det jag ville undvika var ju att han kom på om 5-7 år att barnen var viktigare än vårt förhållande, som då hade närmat sig 20 år - och jag hade inte kunnat hindra det valet eller eg klandra honom för det. Man kan liksom inte ta bort eller räkna bort folks känslor i en så viktig fråga för hur man vill leva sitt liv.

Frågan om barn eller inte är en sorts dealbreaker för relationer - och att den ena parten får som den vill utan att den andra är med på båten gör sällan nåt bättre heller.