Skaffa inte barn för uppmärksamhetens skull !!
Ursäkta anonymiteten, jag var inte jättesmart när jag skaffade mitt nick och vissa i min närhet skulle kunna ta illa upp om de såg att jag skrev detta.
Jag gick ur gymnasiet som de flesta andra vid en ålder av 19, flyttade iväg och blev au-pair och kom sedan tillbaka till Sverige för att plugga på högskolan när jag var 21. Träffade då min nuvarade man. Kommer inte ihåg exakt när barnfrågan började poppa upp, men säg att det var efter vi hade varit ihop 2-3 år. Den främsta "tjataren" har varit min mamma som nästan har vänt på det så att det handlar om henne. Inte när tänker ni skaffa barn utan snarare när ska jag bli mormor. Vartefter tiden har gått har det vänts till nån offervariant där det nästan är synd om henne för att hon aldrig kommer att bli mormor i den här takten. Hon har i dagsläget ett par år kvar till 50 och jag har två yngre vuxna syskon så den sannolikheten är kanske inte den största. Jag är idag 27 år.
Jag blir så jäkla less på detta!! Att hela tiden behöva försvara sig! Jag tror att tjatet började, eller i alla fall pågick, under en period då både jag och min man levde på csn-lån och bodde i en etta. Vi tyckte inte att det var så himla lämpligt. Vi tror på att barnet mår bättre om vi är trygga med varandra i vår situation. I den situationen hade det verkligen inte varit fallet.
I dagsläget har vi både pluggat klart och har fasta jobb (jag fick det för ett par månader sen bara) och är nygifta. Jag fasar återigen för att tjatet ska eskalera! Det är inte det att vi inte vill ha barn, det vill vi men inte precis nu. Som läget ser ut nu har vi precis köpt lägenhet och vi vill låta ekonomin återhämta sig lite innan man ska börja lägga ut pengar på alla saker man behöver till barn. Dessutom har jag och maken kommit fram till att jag borde försöka skaffa körkort innan vi blir tre i familjen, så nu har jag precis börjat övningsköra.
Vi känner väl mest att det måste mogna fram, visst helt redo känner man sig nog inte förrän man står där med ett barn i famnen, men jag tror ändå att en viss grad av mognad måste växa fram för att det ska kännas bra. Jag borde kanske tillägga också att jag har fobi för nålar och mår illa bara av att gå in på ett sjukhus...
Fy vad gnällig jag kände mig nu... Man kan sammanfatta med att säga att jag tycker att man ska tänka sig för innan man ska skaffa barn. De är levande människor som kommer att vara beroende av en så länge att modet definitivt har hunnit förändras x antal gånger. Samtidigt tycker jag inte riktigt om de som är typ 30 och hela tiden skjuter på det för att de måste hinna en massa och livet kommer ju att ta slut när man skaffar barn, för så är det ju knappast. OBS! Det jag menar är de som har förutsättningar att kunna ta hand om ett barn men har en alldeles för stor tillförlitlighet på den biologiska förmågan.