Hoffsennanen Tottoplex skrev 2012-12-17 20:24:36 följande:
Hej tjejer!
Har inte varit inne på länge men nu får jag väl skriva av mig lite och se om ngn av er har liknande problem...
Har haft min värk, eller attacker/anfall som jag kallar det, i kanske...4 år från och till. Det kan komma på 10-15 min...känner att jag börjar få ont på vänster sida långt ner i magen...strax under midjan. Först gör det lite ont eller så jag känner av att nu kanske det är på g...sen om jag har otur så kommer sedan en sån smärta så jag hellre dör.. De kan variera i smärtsamhet....om jag nu har tur så gör det bara ont en timme eller så från och till. Om jag har otur så slutar det med att jag sitter på toa, för jag vill gärna försöka trycka ut allt som går när jag får så ont...och det brukar inte ta alltför lång tid, och har så ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Smärtan i magen är så hemsk så i sommeras, när jag kanske hade mitt värsta anfall, så kom smärtan i tre omgångar...efter varje omgång trodde jag att det var klart...tack och lov var jag hemma när det hände då jag hade så ont att jag till slut blev okontaktbar och sambon sa sen att mina ögon bara rullade när han försökte få kontakt med mig... Jag blir ofta helt kallsvettig och eftersom jag då får sånt blodtrycksfall eller va det va läkaren sa det berodde på, så känns det som att jag i ena stunden skall svimma och i andra stunden spy... När tredje attacken kom den kvällen ringde sambon ambulans.
De kom efter två timmar. Då låg jag i fosterställning i soffan och var så utmattad att jag bara ville sova. Efter ett sådant anfall känns det som att någon sparkat mig med stålhätta upprepade gånger i magen.
De tog med mig upp till akuten. Varken läkare eller sjuksköterska var intresserade av mig. Till slut kom läkaren och klämde på magen tre gånger och sen sa han att han inte kunde göra något. Sköterskan säger sen till mig att jag nästa gång skall vänta med att ringa ambulans. Jag svarade henne att hon skulle nog också ringt om hon inte fick kontakt med sin sambo.
Jag gick ut storgråtandes och så sjukt förudmjukad att jag aldrig kommer sätta min fot på den akuten igen.
Har före detta varit hos en vårdcentral 3 ggr och varje gång har jag känt att de mer tycker det är jobbigt att jag vill ha hjälp. Första gången fick jag ngr tabletter, när jag tog de vid ett anfall blev det ännu värre.
Nästa gång fick jag remiss så de röntgade magen på mig...mindre trevlig händelse.
tredje gången va jag där för ett annat ärende hos en annan doktor och han frågade hur det va med magen och jag fick då ett par andra tabletter, Egazil, som har hjälpt mig lite.
Tycker det är hemskt när läkare inte ger intrycket av att bry sig. När jag var på akuten önskar jag att jag sprutade blod för då hade de i vilket fall försökt hjälpa mig.
För nej, jag tycker det är fantastiskt kul att åka ambulans och betala 420:- eller va de va för det.
Sorry att det blev lite långt.....
Här inne får man skriva av sig hur mycket man vill! ;)
Usch, det låter inte alls kul!! Fy va trist att sjukvården bemötte dig så uselt, och väldigt tråkigt att det för det mesta brukar vara så när man söker vård för IBS och andra magbesvär...
Känner faktiskt igen mig lite i den där känslan på vänster sida rätt långt ner. Också haft ett riktigt hemskt sådant anfall, kunde inte annat än ligga i fosterställning utan att börja gråta av smärta. Mitt slutade med att jag tog en blandning av ett morfinbaserat(säger man så) preparat och två vanliga värktabletter, då blev det hanterbart iaf. Beror det på IBS?
Verkligen vilka idioter det finns även i vården, tragiskt då man faktiskt borde vara bra på att bemöta och ta hand om människor i vården. Hoppas du har bättre tur i framtiden med vården!
L och J skrev 2012-12-17 20:29:08 följande:
Hej tjejjer. Trist att fler lider men oj va skönt att veta att det inte bara e jag som har riktigt jobbiga dagar pga denna värdelösa magsjukdom. Har dessutom ett jäkla brock på matstrupen som göra att jag mår illa typ hela tiden. Fyfaaan va tröttsamt men som doktorn säger, inge kaffe ;,-( inge stress(precis typ gått in i väggen!) och tänka på vad man äter. (alldeles för envis för att äta barnmat så Nej!)
Hej! Ja, visst är det skönt att veta att man inte ensam om det! Usch då, kan man göra något åt det då? Ja, det är verkligen en dryg sjukdom det där, eller hur..? Jag/vi finns här iaf om du behöver lite stöd eller förståelse. ;)