Frustrerad över jobb och framtid

Jag ar ocksa i en liknande situation. Tog examen i Juni 2012 och har sokt jobb sedan dess. Haft lite smajobb och voluntarprojekt men inget mera. De flesta jobb som verkligen passar min utbildning och mina ambitioner ar antingen obetalda praktikplatser (som ofta anda inte leder nagonstans) eller kraver mastersexamen. Vissa jobb ar man daremot 'overkvalificerad' for, och man far dom inte for dom tror att man ska sluta sa fort man far nagot battre. Sedan skullde det ju kannas motigt att soka pa samma jobb man hade innan man skaffade sig en utbilding har kostat tid, pengar och anstrangning.

Gifter mig i Juni, och vi drommer om eget hem och barn. Blivande mannen blev av med jobbet nyligen da hans roll flyttades till ett 'skatteparadis'. Han fick nytt jobb direkt men blir kanske av med det nya ocksa eftersom foretaget ska saljas och hans roll kanske forsvinner. 

Det enda vi vill ar att forsorja oss och ha ett tryggt och stabilt familjeliv. Ar det for mkt att onska sig? Man undrar ju ibland. 

Tank inte som sa att "jag har inte betalat hyra". Jag kan ocksa kanna sa ibland, men jag och min fastman ar en familj! Om nagra ar kanske det ar han som ar arbetslos och jag som forsorjer bada. Eller sa blir nagon av oss sjuk. I en familj bar man upp varandra genom livet och raknar inte pengar. Detta kanske later lite kontroversiellt men jag tycker inte att lonearbete ar det enda viktiga. Jag skoter hushallet nu medan jag soker jobb, till exempel och min fastman alskar att komma hem till ett stadat hus och ha nagon som har tid att lyssna pa honom och spendera tid med honom. Han ar verkligen tacksam for detta och sager att han inte skulle kommit sa langt i karriaren pa sa kort tid om han inte haft mitt moraliska stod. Och i framtiden kommer jag (forhoppningsvis) att bara vara barn i magen, amma dom, vara mammaledig. (Jag bor i England, dar existerar inte pappaledighet sa det blir garanterat jag som far gora det). Det ar jatteviktigt det ocksa. Det ar inte bara pengar som raknas och du kan inte mata ditt varde och ditt bidrag till ditt forhallande i hur mycket du drar in. Jag finner i alla fall lite trost i detta - att jag kan vara viktig pa andra satt. Jag hoppas du ocksa kan gora det. I framtiden vill jag absolut ha ett 'viktigt' jobb dar jag bidrar till samhallets valbefinnande, men detta far racka for tillfallet. 

"Jag tror att i tider som dessa, är det också påtagligt att man måste kunna lägga sitt människorvärde i vem man är och hur man väljer att leva i relation till andra, än bara i vad man gör. För det är lätt att krympa ihop till ett ingentling om man lägger sitt värde i vad man gör, och så är man arbetslös eller sjukskriven.
Jag tror också att det är viktigt att prata öppet-det blir så lätt skam och skuld att bära i sin ensamhet om alla kapslar in och gömmer hur det egentligen känns och hur man mår."

Haller verkligen med om detta, Passionsblomman! 

Haller verkligen med dig (igen), Passionsblomman!

Det ar absolut inte battre i UK dar jag bor. Arbetsmarknaden ar helt sjuk. Man ska ha gjort exakt samma jobb innan och kunna allt redan annars anstaller dom inte. Jag blir uppmuntrad att soka en massa 'praktikplatser' dar man endast far lunch-pengarna betalda, trots att detta ar illegalt. For att fa 'erfarenhet'. Oftast far man anda inget jobb i slutandan, och vem kan leva pa ingenting, om man inte flyttar hem till mamma och lever som en tonaring? Min fastman kommer forlora jobbet for andra gangen pa 12 manader snart, pga omstruktureringar, vi ska gifta oss i sommar och vill ha barn efter det. Drommer om ett eget hem nagon gang i framtiden... Men hur ska man kunna bygga en framtid och en egen familj nar man inte vet om man har jobb nasta manad?