Frustrerad över jobb och framtid

Jag sitter i samma båt som dig nästan, iallafall ångestmässigt.
Jag kommer att avsluta min treåriga utbildning och få en examen i maj i år, och jag tar examen till en allt annat än lovande arbetsmarknad. Känns ganska pissigt att ha pluggat och kämpat i snart tre år och nästan veta att man kommer gå arbetslös när man är färdig.
Ångesten bara växer för varje dag som går. Jag vill ha ett fast jobb, trygghet och stabil ekonomi. Längtar dessutom efter barn, och det är ingenting som kommer hända ifall det ser ut såhär för mig.

Hoppas allting ordnar upp sig för dig och att du får ett jobb du trivs med!
2013 kanske är vårat år?

Styrkekramar till dig!

Jag ar ocksa i en liknande situation. Tog examen i Juni 2012 och har sokt jobb sedan dess. Haft lite smajobb och voluntarprojekt men inget mera. De flesta jobb som verkligen passar min utbildning och mina ambitioner ar antingen obetalda praktikplatser (som ofta anda inte leder nagonstans) eller kraver mastersexamen. Vissa jobb ar man daremot 'overkvalificerad' for, och man far dom inte for dom tror att man ska sluta sa fort man far nagot battre. Sedan skullde det ju kannas motigt att soka pa samma jobb man hade innan man skaffade sig en utbilding har kostat tid, pengar och anstrangning.

Gifter mig i Juni, och vi drommer om eget hem och barn. Blivande mannen blev av med jobbet nyligen da hans roll flyttades till ett 'skatteparadis'. Han fick nytt jobb direkt men blir kanske av med det nya ocksa eftersom foretaget ska saljas och hans roll kanske forsvinner. 

Det enda vi vill ar att forsorja oss och ha ett tryggt och stabilt familjeliv. Ar det for mkt att onska sig? Man undrar ju ibland. 

Jag längtar också efter barn, något erhört, ännu en anlednign till att jag inte vill plugga i 3 år. Jag vill inte vänta så länge på att göra familjen lite större. Ett fast jobb och en fast inkomst är allt jag önskar mig nu! Min blivande man börjar snart på ett nytt jobb, men bra betalt och han är för snäll hela tiden.. 

Jag klarar inte av att lev a på hans pengar utan måste känna att jag kan stå på egna ben och kunna bidra med pengar jag också. Nu har inte jag betalar hyra på fleramånader och jag mår jättedåligt över detta.

Ja, jag hoppas att detta är vårat år, för så mycket l'ngre står man nog inte ut!
Vad skulle ni vilja jobba med?

Kramar 

Här har vi ännu en. Gick ut skolan förra året och har sen dess inte fått något jobb och jag vet inte säkert vad jag vill bli heller. Har sökt en utbildning ändå, står dock som reserv. Känns hopplöst. Har barnlängtan precis som några av er andra sa. Sökte förskollärarutbildning, men tror inte att jag vill jobba med det egentligen. Lycka till med allt ni andra!!

Haha!
Ja, jag måste skratta lite. Inte för att det är något roligt ämne, men åt att jag själv just satt i min gamla kompistråd och skrev följande:

Skit!

Jag fick värst nyårsångesten!
Alltså, typ vad FAN ska det någonsin bli av allting och särskilt med mig?
Lite "jaha och vad har du gjort i helgen jotack ingenting av intresse för någon" upphöjt i femton miljoner.
Inte gick det att sova när de osaliga andarna vankade runt genom sinnenas alla ostädade rum. Inte var det någe kul att stiga upp heller, en massa sömnlösa timmar senare och bara högst motvilligt och en aning försent satte jag mig i bilen och gasade mig iväg till skolan.

Jag insåg när jag där öppet outade mitt ynkliga hjärta, att jag visst inte var ensam, och då kände jag mig genast mer normal. Inte för att det blir så värst mycket roligare av det, men man behöver kanske inte ringa psykakuten riktigt redan då iallafall.

Man vill ju liksom summera lite. och göra nya planer och ha nya mål. Och så så famlar man lite trött i luften och försöker greppa sin verklighet. I den gråfuktiga vinterdimman lyckas jag fånga...just ingenting.

Så, just nu och för närvarande tänker jag bara helt sonika bestämma att jag är bra och har gjort bra saker och att något säkert visst händer och plötsligt bakom nästa krök...etc och inte tänka efter så mycket och framförallt inte känna efter så noga. Streta på tills det ljusnar, ta en extra vitamin och försöka komma utanför dörren i lite dagsljus. Om det inte känns lite bättre om någon månad eller två, DÅ ringer jag kanske psykakuten. Vad tros om den planen?

Så, TS, näää du är inte ensam...i min familj slåss vi mot arbetslöshet, fysisk ohälsa, svårigheten att vara nya på liten ort (där nätverk är helt avgörande), ovisshet om konjunktur, ekonomi och inte minst vad är det man skulle velat bli egentligen? Så här en bit upp i åren, då man inte längre har alla dörrar öppna och inte kan göra precis vad man vill med livet. Det är en förtärande stress och man kan verkligen må så dåligt att man inte vet sig någon levandes råd. Men det ordnar sig. Det måste det!

Jag tror att i tider som dessa, är det också påtagligt att man måste kunna lägga sitt människorvärde i vem man är och hur man väljer att leva i relation till andra, än bara i vad man gör. För det är lätt att krympa ihop till ett ingentling om man lägger sitt värde i vad man gör, och så är man arbetslös eller sjukskriven.
Jag tror också att det är viktigt att prata öppet-det blir så lätt skam och skuld att bära i sin ensamhet om alla kapslar in och gömmer hur det egentligen känns och hur man mår.

Häng i! Håll ut! Kämpa på! Tålamodet är det bästa modet och det är ibland bara att uthärda och vägra ge sig!

Tank inte som sa att "jag har inte betalat hyra". Jag kan ocksa kanna sa ibland, men jag och min fastman ar en familj! Om nagra ar kanske det ar han som ar arbetslos och jag som forsorjer bada. Eller sa blir nagon av oss sjuk. I en familj bar man upp varandra genom livet och raknar inte pengar. Detta kanske later lite kontroversiellt men jag tycker inte att lonearbete ar det enda viktiga. Jag skoter hushallet nu medan jag soker jobb, till exempel och min fastman alskar att komma hem till ett stadat hus och ha nagon som har tid att lyssna pa honom och spendera tid med honom. Han ar verkligen tacksam for detta och sager att han inte skulle kommit sa langt i karriaren pa sa kort tid om han inte haft mitt moraliska stod. Och i framtiden kommer jag (forhoppningsvis) att bara vara barn i magen, amma dom, vara mammaledig. (Jag bor i England, dar existerar inte pappaledighet sa det blir garanterat jag som far gora det). Det ar jatteviktigt det ocksa. Det ar inte bara pengar som raknas och du kan inte mata ditt varde och ditt bidrag till ditt forhallande i hur mycket du drar in. Jag finner i alla fall lite trost i detta - att jag kan vara viktig pa andra satt. Jag hoppas du ocksa kan gora det. I framtiden vill jag absolut ha ett 'viktigt' jobb dar jag bidrar till samhallets valbefinnande, men detta far racka for tillfallet. 

"Jag tror att i tider som dessa, är det också påtagligt att man måste kunna lägga sitt människorvärde i vem man är och hur man väljer att leva i relation till andra, än bara i vad man gör. För det är lätt att krympa ihop till ett ingentling om man lägger sitt värde i vad man gör, och så är man arbetslös eller sjukskriven.
Jag tror också att det är viktigt att prata öppet-det blir så lätt skam och skuld att bära i sin ensamhet om alla kapslar in och gömmer hur det egentligen känns och hur man mår."

Haller verkligen med om detta, Passionsblomman! 

Oja! Känner verkligen igen mig i det du skriver.

Jag fyller snart 26år, jag har en dotter som är 6år gammal och en make med fast anställning. Alla vänner har jobb eller är nära på att avsluta en högeskoleutbildning, börjar bilda familj, köpa hus osv osv.

Jag har panik! Jag har inte ens fått klart gymnasiet ännu och just nu känns det som att jag drar ut på det, för vad ska jag göra sen då? Eftersom jag har familj och maken har jobb, så känns det verkligen inte aktuellt att flytta och utbildningarna som finns här på orten tilltalar mig inte alls. Då är det pendla till någon av dom närmsta städerna eller plugga på distans som gäller. Saken är dock den att jag vet inte om jag är beredd att göra det, eftersom ingen av dom utbildningar är riktigt något som intresserar mig heller. Är det verkligen värt att plugga i flera år då? Jag har absolut inte den blekaste aning om vad jag skulle vilja jobba med.

Men jobb går ju inte heller. Dels för att det är svårt för mig att jobba heltid pga att dottern har sin sjukdom. Jag är alltså 26år, utan utbildning, arbetslivserfarenhet och körkort med en liten dotter med en sjukdom som gör att jag inte kan jobba heltid och utan förvarning kan behöva vara borta i flera veckor eller till och med månader. Att jag sedan har en egen diagnos, som gör att jag emellanåt får panikångestattacker och depressioner gör ju inte saken bättre. Attraktiv på arbetsmarknaden? Nej, inte direkt.

Så.. vad gör man? Jag känner mig ju rätt värdelös för det mesta, har dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Det blir då lite till en ond cirkel. Såhär har det ju varit i flera år nu (ca 6år) utan att bli bättre, snarare tvärtom, så att hålla humöret uppe, tänka positivt och att det kommer bli bättre.. någon gång i framtiden.. ja, det är extemt svårt.

Måste bara dela med mig av min lättnad. Blev nyss antagen till mitt första val av utbildning. Blev så lättad så jag grät nästan! Då vet jag åtminstone vad jag göra med mitt liv i några år iaf! lycka till till er andra!!!

Och jag kan också dela med mig av en sak, dock ingen lättnad. Fick brev från FK idag och det ser dessvärre ut som att vi inte får vårdbidrag. Så nu kan jag varken plugga, jobba eller få en liten slant "för att ta hand om" dottern. Är det någon som har tips på hur man pratar med någon på FK utan att skrika och gråta, så tar jag tacksamt emot det!