Frustrerad över jobb och framtid

Ja här är en till som känner igen sig i det du skriver.
Jag går runt varenda dag och oroar mig för framtiden. Har just nu ett jobb som jag i höstas blev sjuk av, så har varit sjukskriven i 2 månader nu och började jobba halvtid igår men det gick inte bra alls...
Min arbetsgivare kan inte placera om mig, jag orkar inte slita ut mig mycket längre till och kan inte säga upp mig utan att jag har någonting annat. Så det känns verkligen som ett dilemma..

Har sökt en massa jobb de senaste månaderna utan resultat så jag börjar bli riktigt pressad över hur jag ska göra. Min högsta dröm är att jag bara ska få ha ett jobb som känns helt okej att gå till, helst också roligt, för det har jag aldrig någonsin haft. Vi pratar dessutom att skaffa barn men det lär det inte bli någonting av sålänge jag är kvar på mitt nuvarande fysiskt slitsamma arbete, är arbetslös eller är mitt uppe i en utbildning.

Jag har också velat en massa fram och tillbaka när det gäller studier, är rädd att kasta bort både tid och pengar på nåt som inte leder någon vart. Men idag hittade jag faktiskt och sökte till en utbildning i en närliggande stad som jag tycker verkar jätterolig och som känns lovande inför framtiden. I alla fall om man läser skolans beskrivning av utbildningen... Så nu hoppas jag innerligt att få komma in på den så att jag kan slippa mitt jobb om ca en månad!!

Över 30 och ingen utbildning. Jobbat ihjäl mig som timvikarie och är nu "utbränd" och utan jobb. Panikångest och depp, lider av att planera allt dag för dag beroendes på dagsformen. Vad fan gör man? Livet suger ibland men det går upp och ner, att ge upp är inget alternativ så man måste tillåta sig att må dåligt när man gör det för att sen kunna gå vidare. Kämpa på hörrni, det finns många som oss därute. 

Tack!! Jag önskar den känslan för er allihop! Vet hur jobbigt det kan vara! Blev sjuk av min oro för framtiden, är fortfarande det, men hoppas må bättre snart. Verkligen lycka till allihop!!! Jag håller alla tummar jag har för er alla!!

Hej hej alla deppiga.... Jag känner igen mig i mycket av det ni säger och jag har ett tips: KBT. :)
Kognitiv beteende terapi. Har funkat mycket bra för mig!! Jag slipper dagar då jag inte kan gå upp ur sängen, dagar när hjärnan skriker och paniken inte går att fly från.

KBT är inte den magiska lösningen, men det kan hjälpa till att få perspektiv på saker och ting; för jag är hemskt ledsen att behöva vara djävulens advokat, men ibland gör vi inte det lättare för oss själva.... :( Tvärtom. Vi kan ibland orsaka problemen själva eller göra dem värre än vad de behöver vara. (Självfallet är det svårt att göra ett sjukt barn friskt via tankekraft - Hur gärna vi än vill)

Men om man inte sitter i skiten (håller på att bli utkastad pga obetalda räkningen eller liknande) då har vi verkligen möjligheten att komma på vad vi vill!! :) Vad vill du göra egentligen? Är det möjligt? Hur ska du göra??
Tänk Mia Törnblom. Nästa soliga dag, gå en promenad, ta med dig kaffe/te/varm choklad och mackor, och glöm inte det viktigaste: Papper och penna  - skriv ner allt. Allt du känner, allt du vill och allt som du upplever hindrar dig.

För du KAN! Du kan ALLT! Vill du ta din familj och flytta till caribien och odla (whatever) så KAN du det!! Livet är ingen dans på rosor, men jag tror att vi ska sluta sätta upp spärrar. Tänk istället att allt är möjligt - för det är det!!

Försökte mig på lite pepp-talk i januari mörkret. Nu blir det sängen för tentaplugget väntar inte längre... (Tenta på måndag - håll tummarna för mig)

Styrkekramar all around!

Jag tycker tvärtom att det är helt okej att *inte* riktigt ha hela livet spikat framför sig. Vet man just nu inte vad man vill bli när man blir stor så kanske man kommer på det nästa år - eller i morgon. Min mamma var över femtio när hon gick en för hennes yrke ganska otippad vidareutbildning. Min bästa vän närmar sig femtio och har precis påbörjat en högskoleutbildning som hon ska gå parallellt med att jobba. Själv är jag över fyrtio och tittar fortfarande på om det finns några kurser som skulle vara kul bara för att.

Kankse blir man mer avslappnad med åren men jag tycker att det har skruvats upp så in i norden med att alla ska minsann tidigt komma på vad de vill, prestera oavbrutet på jobbet, vara lyckade i största allmänhet, ha ett skinande rent hem och ett strålande sexliv. Jösses. I alla outtalade krav och förväntningar tappar man liksom bort allt kul som händer på vägen. Små saker, det som egentligen är ens liv och det som är vardag. Tycker man att den fungerar bra och överlag är glad i sitt liv, ja då tycker jag inte att det gör så mycket om man inte riktigt kommit på vad man vill bli.

Ett jättebra råd min pappa gav oss när vi växte upp var att man skulle satsa på att hitta ett jobb som, när måndagsmorgonen kom, man tyckte var *roligt* att gå till. Den devisen lever jag efter.

Allis, du har helt rätt i det du säger. Menade inte att man måste sätta sig ner och strukturera upp hela sitt liv fram till pensionen. :) Utan kanske få inspiration och lite distans till vad man faktiskt vill göra NU. Alla har olika "mål" i livet och jag håller med om att pressen att vara perfekt hela tiden är ut-tjatad och tröttsam. (Den känns välldigt 2010, lol)

KBT- behandlingen jag själv fick genomgå öppnade mina ögon på ett fantastiskt sätt för vad som är viktigt för mig, det svåra kan ibland vara att fullfölja det man inlett. Då behöver jag inspiration och ny kraft. Som nu när jag är mitt uppe i tentaplugg som mer känns som ett oändligt glosförhör - då behöver jag gå tillbaka till "min grund" och komma ihåg vad som är viktigt samtidigt som det ger mig hopp och tillit i mig själv.

Jag själv är i enormt behov av inspiration, oavsett om den kommer från; intressanta tv serier med härliga pikar mot politiker och lobbyister eller andra med influens över världen; Museum; vänner och familj; naturen - you name it. Jag tror att det är oerhört viktigt att hålla fast vid det som gör just dig lycklig. Det behöver inte vara ett jag-glider-på-rosa-skimrande-moln-för-jag-är-så-oerhört-lycklig lycklig. :) Nära och kära och en bra bok kan ge så himla mycket lycka och glädje. I alla fall i min värld.

Om man kan upptäcka, hitta tillbaka till eller återupptäcka något som ger dig energi och inspiration, då tror jag det är lättare att klara av vardagen och pressen den kommer med. :)

Här har du en till som känner igen sig!
Jag hade ett eget företag i 7 år och kände att jag totalt tröttnat på att jobba så mkt som jag gjorde. Så jag sålde mitt företag och började en 2 årig utbildning i något helt annat. Jag trivs jättebra med min utbildning men är ändå nervös inför framtiden med jobb och så. Om 1,5 år är jag färdigutbildad och ska börja söka jobb och allt man hör på tv/radio varje dag är hur svårt det är att få jobb numera. Detta gör mig nervös.
Dessutom börjar de flesta i min närhet nu planera barn (jag är 28) och själv är jag otroligt barnsugen men vill gärna ha fast jobb och så innan.
Tänker ofta om det var dumt av mig att lämna mitt företag som var en fast inkomst och trygghet för en oviss framtid? Samtidigt som jag mår mkt bättre psykiskt nu och trivs bättre med livet.
Försöker tänka att allt löser sig ändå!

Måste lära mig hur man svarar lite tydligare :). SandraElisabet, det var inte svar på ditt inlägg utan mer som ett klumpsvar till alla ovan som oroade sig. Jag är varm förespråkare av kbt, både som en skjuts framåt och som hjälp att hitta lösningar.

Det jag mer reflekterade över var den här pressen att man ska veta vem man är så tidigt livet. Jag påbörjade min utbildning som tjugoettåring och hade en solklar idé om vad den skulle resultera i. Knappa tio år senare såg livet helt annorlunda ut, mina intressen och olika livserfarenheter hade gjort att det som först verkade toppen inte längre kändes som min grej och det är ju okej, ändra sig kan man alltid göra. Dessutom vore det rätt trist om man stagnerar....

Min föräldrageneration utbildade sig till ett yrke som de sedan jobbade med hela livet. Min generation byter i avrtfall någon gång, nästa kommer att byta flera gånger. Ingetdera är bättre eller sämre, bara olika. Men någonstans kanske vi är kvar i ett tänkande där man väldigt tidigt ska veta, trots att de premisserna inte längre är så aktuella.

Så klart jag håller med dig, kbt är jättebra :).

Att inte veta vad jag ska göra, jobba med, resten av mitt liv är helt okej. Det kan svänga och ändras och egentligen ser jag inte det som något negativt. Att inte veta vad man ska göra just nu, det är däremot inte okej. Att vakna upp på morgonen och inte veta vad man ska göra, idag, imorgon, nästa vecka, månad, år.. När man vridit och vänt på alla alternativen minst 1000ggr under dom senaste, minst, 2åren och ändå inte kommer någon vart.. Det är då det är jobbigt. Då är det väldigt svårt att komma framåt. Speciellt när det inte finns så väldigt mkt man kan påverka och göra åt saken själv...

Jag tycker om struktur i mitt liv. Jag tycker om att planera. Jag vill veta vad som komma skall och när jag inte vet det och inte kan planera för framtiden, inte ens för ett par månader fram i tiden, så mår jag sämre. Helt klart.

Och ja, det är otroligt frustrerande att höra alla runt om en som "springer förbi" med jobb och utbildningar, husköp och graviditeter.. Alla glada facebookuppdateringar om hur underbart livet är. Vilket det är, det tycker även jag, men jag önskar att det bara en endaste gång kunde vara jag som fick göra den där uppdateringen om att livet går framåt...