Frustrerad över jobb och framtid

Jag tycker tvärtom att det är helt okej att *inte* riktigt ha hela livet spikat framför sig. Vet man just nu inte vad man vill bli när man blir stor så kanske man kommer på det nästa år - eller i morgon. Min mamma var över femtio när hon gick en för hennes yrke ganska otippad vidareutbildning. Min bästa vän närmar sig femtio och har precis påbörjat en högskoleutbildning som hon ska gå parallellt med att jobba. Själv är jag över fyrtio och tittar fortfarande på om det finns några kurser som skulle vara kul bara för att.

Kankse blir man mer avslappnad med åren men jag tycker att det har skruvats upp så in i norden med att alla ska minsann tidigt komma på vad de vill, prestera oavbrutet på jobbet, vara lyckade i största allmänhet, ha ett skinande rent hem och ett strålande sexliv. Jösses. I alla outtalade krav och förväntningar tappar man liksom bort allt kul som händer på vägen. Små saker, det som egentligen är ens liv och det som är vardag. Tycker man att den fungerar bra och överlag är glad i sitt liv, ja då tycker jag inte att det gör så mycket om man inte riktigt kommit på vad man vill bli.

Ett jättebra råd min pappa gav oss när vi växte upp var att man skulle satsa på att hitta ett jobb som, när måndagsmorgonen kom, man tyckte var *roligt* att gå till. Den devisen lever jag efter.

Måste lära mig hur man svarar lite tydligare :). SandraElisabet, det var inte svar på ditt inlägg utan mer som ett klumpsvar till alla ovan som oroade sig. Jag är varm förespråkare av kbt, både som en skjuts framåt och som hjälp att hitta lösningar.

Det jag mer reflekterade över var den här pressen att man ska veta vem man är så tidigt livet. Jag påbörjade min utbildning som tjugoettåring och hade en solklar idé om vad den skulle resultera i. Knappa tio år senare såg livet helt annorlunda ut, mina intressen och olika livserfarenheter hade gjort att det som först verkade toppen inte längre kändes som min grej och det är ju okej, ändra sig kan man alltid göra. Dessutom vore det rätt trist om man stagnerar....

Min föräldrageneration utbildade sig till ett yrke som de sedan jobbade med hela livet. Min generation byter i avrtfall någon gång, nästa kommer att byta flera gånger. Ingetdera är bättre eller sämre, bara olika. Men någonstans kanske vi är kvar i ett tänkande där man väldigt tidigt ska veta, trots att de premisserna inte längre är så aktuella.

Så klart jag håller med dig, kbt är jättebra :).

Man kan söka studiemedel efter 45 men antalet veckor som beviljas sjunker med åren. Sista året man kan få studiemedel är det år man fyller 54.

Jag kan istället tycka att vi har ett extremt bra system eftersom det åtminstone i teorin öppnar för att fler än just de som har rika föräldrar har möjlighet att studera. Min grundutbildning på universitetet var på 4,5 år och för det betalade jag ingenting. Inga terminsavgifter, gratis föreläsningar etc. Hade jag velat ha samma utbildning och bott i låt säga USA så hade mina föräldrar måst spara pengar under åtskilliga år för att jag alls skulle kunna ha fått samma möjlighet. Antalet studerande som kommer in via stipendiat och liknande är försvinnande få och några idrottskvalifikationer hade jag inte kunnat stoltsera med heller.

Men sen är det ju inget tvång att allt måste handla om universitetsutbildningar. Det finns högvis med kvalificerade yrkesutbildningar där man både har större chans till jobb (och jobb som faktiskt ger justa ingångslöner) än vad en del längre universitetsutbildningar kan resultera i.

Men när det gäller utbildningssystemet i stort och hur den faktiska arbetsmarknaden ser ut så är ju glappet gigantiskt. Under flera år har gymnasieskolorna pumpat ut drösvis med medieelever där jättemånga har svårt att få jobb samtidigt som det gapat tomma stolar inom t.ex. industri och anläggningsprogrammen. Det är som om skola och arbetsliv inte riktigt har kontakt med varandra.

Du kan gå både KY och YH om du vill, de räknas som eftergymnasiala så då spelar det ingen roll om första potten är slut.

Blir det regeringsskifte nästa gång så lär skolan ändras igen. Varenda ny regering verkar känna ett inre tvång att vara framme och pilla i just skolsystemet. På senare år har det blivit en alldeles pervers del administrativa uppgifter om man får tro lärarkompisarna och just den delen skulle de nog gärna slippa.

Hoppas att du hittar något kul att plugga (om du bestämmer dig för det)! Jag är ju en sådan där som alltid sitter och tittar på nya kurser och tänker att hundrafemtio olika grejer skulle vara roligt att veta mer om fast sen blir det kanske inte så mycket mer än tittande *s*.

Och det är helt okej att vara frustrerad. Faktiskt bra att säga det också emellanåt, som en motivkt till floran av superdunderlyckade individer som inte verkar ha en dammtuss hemma. Jag tror nog att de flesta av oss har både dammtussar och frustrationer från och till. I alla fall har då jag det *s*.