Frustrerad över jobb och framtid
Oja! Känner verkligen igen mig i det du skriver.
Jag fyller snart 26år, jag har en dotter som är 6år gammal och en make med fast anställning. Alla vänner har jobb eller är nära på att avsluta en högeskoleutbildning, börjar bilda familj, köpa hus osv osv.
Jag har panik! Jag har inte ens fått klart gymnasiet ännu och just nu känns det som att jag drar ut på det, för vad ska jag göra sen då? Eftersom jag har familj och maken har jobb, så känns det verkligen inte aktuellt att flytta och utbildningarna som finns här på orten tilltalar mig inte alls. Då är det pendla till någon av dom närmsta städerna eller plugga på distans som gäller. Saken är dock den att jag vet inte om jag är beredd att göra det, eftersom ingen av dom utbildningar är riktigt något som intresserar mig heller. Är det verkligen värt att plugga i flera år då? Jag har absolut inte den blekaste aning om vad jag skulle vilja jobba med.
Men jobb går ju inte heller. Dels för att det är svårt för mig att jobba heltid pga att dottern har sin sjukdom. Jag är alltså 26år, utan utbildning, arbetslivserfarenhet och körkort med en liten dotter med en sjukdom som gör att jag inte kan jobba heltid och utan förvarning kan behöva vara borta i flera veckor eller till och med månader. Att jag sedan har en egen diagnos, som gör att jag emellanåt får panikångestattacker och depressioner gör ju inte saken bättre. Attraktiv på arbetsmarknaden? Nej, inte direkt.
Så.. vad gör man? Jag känner mig ju rätt värdelös för det mesta, har dåligt självförtroende och dålig självkänsla. Det blir då lite till en ond cirkel. Såhär har det ju varit i flera år nu (ca 6år) utan att bli bättre, snarare tvärtom, så att hålla humöret uppe, tänka positivt och att det kommer bli bättre.. någon gång i framtiden.. ja, det är extemt svårt.