Frustrerad över jobb och framtid

Haha!
Ja, jag måste skratta lite. Inte för att det är något roligt ämne, men åt att jag själv just satt i min gamla kompistråd och skrev följande:

Skit!

Jag fick värst nyårsångesten!
Alltså, typ vad FAN ska det någonsin bli av allting och särskilt med mig?
Lite "jaha och vad har du gjort i helgen jotack ingenting av intresse för någon" upphöjt i femton miljoner.
Inte gick det att sova när de osaliga andarna vankade runt genom sinnenas alla ostädade rum. Inte var det någe kul att stiga upp heller, en massa sömnlösa timmar senare och bara högst motvilligt och en aning försent satte jag mig i bilen och gasade mig iväg till skolan.

Jag insåg när jag där öppet outade mitt ynkliga hjärta, att jag visst inte var ensam, och då kände jag mig genast mer normal. Inte för att det blir så värst mycket roligare av det, men man behöver kanske inte ringa psykakuten riktigt redan då iallafall.

Man vill ju liksom summera lite. och göra nya planer och ha nya mål. Och så så famlar man lite trött i luften och försöker greppa sin verklighet. I den gråfuktiga vinterdimman lyckas jag fånga...just ingenting.

Så, just nu och för närvarande tänker jag bara helt sonika bestämma att jag är bra och har gjort bra saker och att något säkert visst händer och plötsligt bakom nästa krök...etc och inte tänka efter så mycket och framförallt inte känna efter så noga. Streta på tills det ljusnar, ta en extra vitamin och försöka komma utanför dörren i lite dagsljus. Om det inte känns lite bättre om någon månad eller två, DÅ ringer jag kanske psykakuten. Vad tros om den planen?

Så, TS, näää du är inte ensam...i min familj slåss vi mot arbetslöshet, fysisk ohälsa, svårigheten att vara nya på liten ort (där nätverk är helt avgörande), ovisshet om konjunktur, ekonomi och inte minst vad är det man skulle velat bli egentligen? Så här en bit upp i åren, då man inte längre har alla dörrar öppna och inte kan göra precis vad man vill med livet. Det är en förtärande stress och man kan verkligen må så dåligt att man inte vet sig någon levandes råd. Men det ordnar sig. Det måste det!

Jag tror att i tider som dessa, är det också påtagligt att man måste kunna lägga sitt människorvärde i vem man är och hur man väljer att leva i relation till andra, än bara i vad man gör. För det är lätt att krympa ihop till ett ingentling om man lägger sitt värde i vad man gör, och så är man arbetslös eller sjukskriven.
Jag tror också att det är viktigt att prata öppet-det blir så lätt skam och skuld att bära i sin ensamhet om alla kapslar in och gömmer hur det egentligen känns och hur man mår.

Häng i! Håll ut! Kämpa på! Tålamodet är det bästa modet och det är ibland bara att uthärda och vägra ge sig!

Allis, jag håller helt med dig om det du säger, OCh jag ser inga fel i innehållet i det SandraElisabet försöker peppa med heller, för att först klargöra det inann jag spinner vidare på vad jag själv funderar över/känner.

Dels upplever jag att stressen i att söka arbeten och inte få något-inte ens svar på sina ansökningar många gånger, är en HELT annan sak än att medan man lever allmänt inte veta vad man ska bli när man blir stor.

Dessutom ser jag ett rätt stort problem i att det i sammhället idag tar alldeles för lång tid att ens BLI stor. Dvs, jag håller med om att man inte behöver bli ett yrke och att vår identitet inte ska eller kommer att ligga i yrke och utbildning på samma sätt som förr. MEN det måste ändå gå att bli vuxen. vuxen som i att medan man funderar, kunna jobba, försörja sig, utbilda sig och fungera som självständig individ.
det är helt sjukt att folk ska bo hemma till uppåt 25 för att de inte kan få bostad eller jobb etc.

Det är också helt galet att man inte ska kunna få studielån efter 45, när nu dels arbetsmarknaden ser ut som den gör, och vi dessutom förväntas fungera i arbetslivet bra ycket längre än till 65. Då måste man kunna utbilda sig vidare och byta spår även efter 40 liksom. OCH räknas bland de sökande liiiite längre än till 35.

Som det ser ut nu, ska man antingen vara äldre (om man är under 25) eller vara ung och ändå ha samma erfarenhet som om man vore 15 år äldre. men om man ÄR 15 år äldre, då är man för gammal.

Det är idioti! man har skapat ett samhälle där de enda år som räknas är de tio mellan 25 och 35 och då ska ALLT få plats, karriär, barnafödande och rubbet! Inte så konstigt att man blir stressad!

Och jag tror faktiskt inte att de flesta just tänker "herregud jag måste bli något" med tanken att man ska varadjust det resten av livet. jag tror man undrar hur ,man ska hitta en utbildning som både är rätt för ens personlighet och talanger, så man kan trivas OCH så man kan få ett arbete. Och ska man plugga, behöver man kunna lösa allt annat, som att man vill hinna få barn, bygga upp en stabil ekonomi, kanske köpa bostad etc. det är den stressen jag uppleve att TS talar om, och som jag varje dag pratar med människor i liknande situation som jag själv också upplever.

Jag behöver inte veta för resten av mitt liv och jag deppar inte -tvärtom behöver jag använda all min förmåga till positiv livsföring, för att orka framåt. Och det gör jag! men jag är inte 20 och lite obeslutsamt osäker. Jag är 42 år med familj, huslån, och sviktande hälsa MEN drömmar och ambitioner, men utan jobb, kapital och med alldeles för många frågetecken vissa dagar. Då kan det vara skönt att få bekräftelsen att "nä, du är inte ensam" för, det är väldigt lätt att man tillslut bara ser hur välutbildade alla andra är, vilka bra jobb och höga löner de har, hur headhuntade de blir och vilka totalrenoveringar de gör samtidgt som de reser, tränar, äter hälsosamt och upplever och utövar livskvalité som bara den hela tiden. samtidigt som de är snygga, har värsta sexlivet och är nykära i sina män hela tiden OCH får precis så många barn de vill samtidigt som de gör karriär OCH är jämställt föräldralediga, lagar god mat för att de vill, inte makaroner för att de måste osv osv.

Jag tror på livet och att det ordnar sig, men en del dagar är det inte så kul. Då är det skönt att säga det. "just nu är det inte så kul". För, kan man sätta ord på sin känsla, kan man sedan bestämma vad man ska göra både med sina känslor och vidare med hela sitt liv. Medan man gör sin resa, kan det vara skönt att få vara lite uppriktig även de mindre roliga stunderna. för ibland är det förbannat tungt. Jag får faktiskt också styrka i att kunna se det-så som det är, utan att skönmåla det, och sedan dra slutsatsen att jag är stark som faktiskt klarar det. Men ibland behöver man säga även det svåra högt.

Allis, jag tycker också att studiemöjligheterna i Sverige är fantastiska jämfört med tex USA, och det gäller för övrigt hela vårt trygghetssystem med subventionerad sjukvård, föräldraledighet osv. men det finns glapp och saker som kan/behöver förbättras.
Som för mig-mina "gymnasienivåterminer" med studielån har gått åt. Jag får inte gå en KY-utbildning eller liknande med studiemedel mer. Jag måste läsa på universitetsnivå, för de terminerna är "oanvända". Det går inte att flytta över av de terminerna till annan nivå. Det är dåligt för mig, eftersom det begränsar vad jag kan läsa.

Återbetalningskraven i högre ålder är också rejält skärpta och många drar sig därför för att läsa vidare, för det blir väldigt dyrt att sedan betala tillbaka-inte minst eftersom ingångslönerna många gånger är rätt låga, så man faktiskt kanske går back genom att plugga jämfört med att stanna där man är. Fast, om man nu inte har något jobb alls, kanske man ändå måste plugga, även om man inte ser hur man ska kunna få någon vidare inkomst, så är ett jobb bättre än inget jobb.

bla bla...jag vill mest ha sagt att även om vi lever i ett förmånligt land på många sätt, kan man absolut förbättra saker så det blir lättare och enklare på många sätt. Exakt hur man ska göra det, ska bli spännande att följa idéerna om inför nästa val...

Isåfall är jag hlt felinformerad sedan tidigare, men vad jag kan läsa mig till nu efter en evighet på csn´s hemsida, verkar du ha rätt-det öppnar isåfall definitivt nya möjligheter för mig.

Jag hoppas verkligen att de kan ge lärarna lite arbetsro med det nyss införda nya systemet-oavsett vilka som ska regera. Men reglerna för återbetalning innan man är 60, tycker jag är ett exempel på en grej man lätt kan slopa utan att det drabbar någon på något sätt-bara förbättrar chanserna för inte så rika men lite äldre att studera med studiemedel.

Tack! Alltså, jag skulle förmodligen kunnat vara en sådan som var student hela livet om man bara baserar det på allt jag gärna skulle vilja veta och lära mig. De problematiska valen kommer när vetgirigheten ska kombineras med vettiga jobbutsikter och realistiska planer för hur kunskaperna ska kunna tillämpas i ett yrkesliv, antingen som egenföretagare eller anställd. Då spelar också ålder och familjesituation roll för valen-liksom hälsofaktorer. Sammantaget kan det ibland kännas aningen snårigt och lite övermäktigt att både hitta och sålla-och så ska manju se till att man har plattform och verktyg nog att också sätta planerna i verket. Det tar tid. Och när tiden går, kan man stundom drabbas av antingen panik eller total apati.
Själv är jag i en fas där jag håller ihop rätt bra, men jag vill vrkligen öppet och rakt ut säga till TS och alla andra, att jag förstår frustrationen.

Precis!

Sedan måste man kunna skilja på hur det känns och hur det är. Jag sa just till min sambo"bara för att du känner det som att det är helt hopplöst, så betyder inte det samma sak som att det är helt hopplöst." Dvs, man har sina känslor och dem kan oftast rätt lätt förstås även av andra -man är sällan så unik i dem som man tror... Men ens känslor är inte samma sak som Sanningen. som tur är, eftersom man då ju skulle var precis så värdelös, ensam och oälskbar som man i sina ynkligaste studer kanske känner sig. Det är normalt och mänskligt att känna och man behöver både identifiera vad man känner, och få lufta det. Att välja att enbart hänge sig åt sina känslor och drunkna i dem, och bitterhet eller självömkan, är något helt annat.

Oavsett hur det känns, är man tvungen att leva sin verklighet och hur man ska må i den, handlar ofta mer om hur man tar det än hur man har det, för att använda ett något klämkäckt uttryck.

Själv ska jag nu gå över och låna grannens crosstrainer, för att jag gärna vill inbilla mig att om jag rör på mig, äter regelbundet och försöker få en nypa frisk luft och lite dagsljus varje dag, så ska det hålla saker och ting på en så sund nivå som möjligt för kropp och tanke, så jag pallar trycket. Kanske bryter jag stilla ihop en annan dag, men idag är det inte den dagen.

hejja alla andra!