Min far vill föra fram mej till altaret....

Om man vill gifta sig i kyrkan tycker jag det kan vara bra att tänka efter vad det är man gör och varför. Man ber församlingen att ordna en vigselgudstjänst för en, enligt den ordning som kyrkan har. Det är alltså en gudstjänst, som prästen ansvarar för att utforma och hålla, för all del med möjlighet till input och förslag från det aktuella brudparet. Präster har i regel en tro och en övertygelse i linje med kyrkans värderingar, som det är prästens uppgift att förmedla, via ord, ritualer och symbolhandlingar.

Att en kvinna leds in av sin far och överlämnas till sin man är en symbolhandling som inte stämmer överens med kyrkans grundvärderingar.  Samtidigt har kyrkan ganska högt i tak för enskilda prästers uppfattningar i de flesta frågor. Det gör att det kan finnas enstaka präster som tycker den här symbolhandlingen är helt ok, och förmodligen ännu fler som inte orkar ta konflikten med påstridiga brudpar utan viker sig och låter dem göra som de vill även om det känns fel.

Många verkar se kyrkan som en lokal man hyr, och prästen som någon man anställer för att utföra ett jobb åt en, och tycker att kunden alltid har rätt.  På samma sätt som man kanske resonerar kring festlokalen och serveringspersonalen - vilket är mer relevant. Men kyrkan är inte en kommersiell lokal, och prästen är ingen servitör. Det är en kyrka. Där prästen håller en gudstjänst, där hen förmedlar ett kristet budskap och måste kunna stå för det som sker.

Om den vigsel man vill ha kanske egentligen inte är en kristen, svenskkyrklig gudstjänst, så går det att göra borgerliga vigslar väldigt vackra och i stort sett precis som man vill ha dem.  Det är alltid ett alternativ att överväga om man tycker det är jobbigt att prästen vill bestämma i sin egen kyrka.

Jag vill bara säga att i mitt inlägg kanske du delvis fick klä skott för tidigare brudar som i denna ständigt återkommande diskusison har gått in med attityden att jag gör som jag vill och prästen ska bara lyda. Du verkar vara en lyhörd och reflekterande person som säkert kommer att fatta ett genomtänkt beslut. Även om vi inte har samma uppfattning om allting.

För mig var det självklart att det var jag och min man som hade valt att gifta oss, våra familjer var med och var glada för vår skull, men de hade ingenting med det beslutet att göra. Jag hade dessutom inte bott hemma på över 20 år när jag gifte mig, så att jag skulle gå från en familj till en annan skulle ju inte heller stämma. Av samma anledning skulle det kännas jättekonstigt om min man hade frågat om lov att få gifta sig med mig. Det är väl mig han ska fråga och ingen annan!

Om jag var gäst på ett bröllop med brudöverlämning skulle jag bli lite illa berörd, faktiskt. Jag skulle inte säga något till brudparet för att inte dra ner stämningen och grumla deras lycka över sitt bröllop, men jag skulle kanske prata med andra gäster om det och säga att jag tyckte det var synd. Jag blir faktiskt lite ledsen när någon vill spela upp denna charad. Grejen med symbolik är att man inte kan bestämma hur andra ska upfatta den. Det spelar ingen roll om JAG inte tycker att överlämningen symboliserar just en överlämning, sannolikheten är stor att många av gästerna kommer att uppfatta det så ändå. Och det kan ju vara bra att vara medveten om.

Vad tycker din mamma om ditt val och hur manifesteras det?