Min man har erektionsproblem

Jag skulle aldrig kunna leva utan närhet. Men jag tror att det är en fråga du måste ställa dig själv. Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad är viktigt för dig?
Varflör vill han inte ta upp det med läkaren? 
Är det verkligen mer pinsamt än vad det ger som belöning!?  

Du vill ha sex. Han är rädd att inte kunna prestera (få stånd och kunna behålla det) och undvider därför allt som skulle kunna leda till sex. Ni behöver prata. Med varandra och kanske med någon annan. Erektionsproblem går i de flesta fall att få bukt på, med eller utan mediciner. Här är lite bra läsning: www.rfsu.se/sv/Sex--relationer/Sexuella-problem/Erektionsproblem/

En  bra sak att ha i huvudet när det gäller sånna här problem är att sex är inte lika med penetration, det är så otroligt mycket mer! Det kan tex vara bra att börja med att bara ligga och kramas, gosa och smekas en stund utan krav på att det ska leda till vaginalsex. Att "älska så där underbart och härligt" får kanske komma senare, börja med närhet.

På RFSU:s sajt finns mer information om detta. Bor du i Stockholm, eller nära, är det ett bra tips att kontakta RFSU-kliniken, de är mycket duktiga!

www.rfsu.se/sv/Sex--relationer/Sexteknik-och-praktik/

Min man är inte den som ligger och gosar och kramas - det är inte hans "grej".

Så säg inte att det är jag som "ställer för höga krav" när vi inte haft sex de senaste två åren...

Vilken otrevlig attityd du fick,
jag förstår att det är en känslig situation, men det finns ingen anledning att bli otrevlig när folk försöker att ge dig råd som du bett om.
självklart kan du ställa ett ultimatum, du har rätt att må bra i ditt förhållande.. 

Nästan alla problem i relationer beror på brister i kommunikationen. Du skriver att din man "antagligen" tycker att det är pinsamt att diskutera med sin läkare men det är ju egentligen inget annat än en gissning från din sida. Vill du veta vad han tycker och tänker finns det inget annat att göra än att börja prata om det.

Det är lätt att hamna i försvarsställning (som du gjorde ovan) och i helt onödiga gräl så en juste början är att gå till en familjerådgivare. Sex är så oändligt mycket mer än penetration och finns det inget kel, ingen intimitet t.ex. så kan det ha en massa andra orsaker.

Det här är lösbara problem men någonstans måste ni börja och att ta hjälp av utomstående är bra. RFSU, som föreslogs ovan,är också ett bra förslag. Eller att ni går till din mans läkare tillsammans nästa gång och pratar. Det finns en uppsjö förslag men bara ni kan bestämma vad som skulle vara bäst för er.

Lycka till!

Men alltså - jag försöker ju hela tiden prata om det. Men han vill inte prata om det. Han vill inte diskutera det, alls. För det finns enligt honom inget att diskutera.

Jag kan ju inte binda fast honom och se till att han lyssnar på det jag säger, eller hur?

Hur ska jag berätta något för en som inte lyssnar och när man försöker ta upp diskussionen lämnar rummet?

Uppenbarligen funkar inte det du testat hittills och då måste ni ju prova något nytt. Vad tror du skulle kunna funka?

Ibland måste man gå till sig själv och tänka vad vill jag? Jag hade det som du, ett äktenskap helt kärlekslöst. Ingen närkontakt överhuvudtaget, inga kramar eller gå hand i hand eller något. Min fd man kunde dock prata om det och tyckte att vi hade det bra, det var så han ville ha det.

 

Det slutade med att det dog helt, jag kunde inte se mig själv resten av livet utan en kram ens en gång. Så om han vägrar lyssna på dig kanske du måste säga vad som kanske kan hända om ni inte pratar om det. Berätta vad du vill med ert förhållande. Om han inte vill prata, med dig eller någon annan, måste du ta ställning till det. Vill du ha det så eller inte?

 

Hoppas det löser sig, hur det än blir. För mig var en skilsmässa det bästa som hänt mig, även om det är otroligt tufft att gå igenom. Även för den som väljer att lämna.

Om du ställer ett ultimatum måste du vara väldigt säker på vad du vill. Om du säger att du lämnar honom och han säger, gör det. Är du beredd på det? Kram

Jag vet precis vad du går igenom, för jag har själv gått igenom samma sak med den man jag lever med. Han hade problem med att bli hård i starten, och jag vet hur mycket det kan tära på en relation.
Han har alltid haft problem med detta och det gjorde att han var 28 år första gången han hade ett fullbordat samlag. Detta har han mått väldigt dåligt över, och han säger att jag är den enda som han pratat med detta om. 

Skillnaden mellan oss eóch er är att han ville jobba med problemet, och det gjorde vi också. Vi löste problemet genom att ta det steg för steg. Att "förspel" inte alltid var tvunget att leda till ett fullbordat samlag. De gånger det hände att han inte kunde hålla den hård under hela samlaget så avbröt vi och jag smekte honom tills han kom.
Allt handlade inte om att han skulle komma in i mig utan vi smekte varann och gjorde det skönt för varann. Tillslut så försvann hans problem och vi har inga som helst problem idag.  

Jag vet ju såklart inte om det är samma problem som ni har, kan ju hända att det är ett medicinsk problem med din man, och inte sitter i hjärnan. Men det som oroar mig för din skull är hans ovilja att jobba på det och det verkar ju heller inte som att du får någon närhet från honom. Jag tror helt enkelt du får fråga dig själv vad som är viktigt för dig. Är detta liv det liv du vill ha eller skulle ditt liv vara bättre utan honom i det. 
Jag led inte så mycket under den tiden som min kille hade problem för vi hade fortfarande en massa närhet och kunde inte hålla fingrarna från varann. Då gjorde det inte så mycket att han inte penetrerade mig.  

Hej!
Tack för de kloka svar jag fått.

Jag kan väl känna så att det kanske inte är sexet, dvs penetrationen som är det viktiga. Det går ju som sagt att ha sex på så många andra sätt. Men ibland skulle de varit skönt att bara få ha samlag.

Vi har alldeles för lite närhet. Kyssar och smek finns inte med i vår vardag.

Det är så otroligt svårt att försöka hjälpa honom när han inte vill bli hjälpt (eller vad det nu är?)

Allt hade ju underlättat om vi liksom pratat om det. Det kanske är psykologiskt problem. Men troligen ett medicinskt, pga hans diabetes.

Jag försöker inte ställa några krav, utan ta det som det kommer.

Det hade bara varit så skönt att kramas, ligga nära och pussas ibland. Det är nog det jag saknar mest.

Jag hade satt mig ner oavsett omhan vill eller ej och försökt prata om problemet. Bara för att han inte får upp den behöverväl inte det betyda att man inte kan kramas. Usch lider med dig!

Bland det värsta som finns är att minsta närheten i sin relation.

Om du har försökt med alla medel att prata med honom så hade jag nog sagt " Du vill inte lyssna och du vill inte lösa problemet. Jag behöver närhet, inte bara sex utan närhet i form av kramar och kyssar. Jag vill ha det från dig, du är min man. Jag förstår att du skämms och att det är jobbigt, men det är jobbigt för mig med. Vad kan jag göra? Vill du att vi ska gå skilda vägar för jag kan inte leva ett liv utan närhet"

 

 

 

Jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag hoppas verkligen att ni kan på ett eller annat sätt lösa det och hitta tillbaka till varandra. Jag hoppas du orkar hålla ut och tycker att det är värt smärtan att kämpa för din kärlek.

Håller tummarna för dig!

Jag hoppas att ni når varandra. Kommunikation och kunskap, det är bra saker.
Lycka till!

Du kanske kan få be om en älskare? :) Alternativet han har är ju att uppsöka en läkare! :)