fertilitetsutredning

Jag håller med Passionsblomman i precis allt hon skriver och i synnerhet det om att man vill nita folk som kommer med korkade kommentarer. Visst, folk vill väl men det blir väldigt påfrestande när man efter tio år fortfarande får höra slappna av, skaffa hund, tänk på något annat. Det man som vän behöver göra är inget annat än att finnas där, lyssna på ältandet och gråta tillsammans emellanåt. Jag körde uteslutande på att ha positiva människor omkring mig, sållade bort resten och bet av alla fjantkommentarer som den värsta attackhunden du kan tänka dig. Ren överlevnadsstrategi, fast jag uppfattades säkert som väldigt otrevlig.....

Utredningen och vilka möjligheter till hjälp som finns varierar beroende på var du bor i landet. Om du skulle höra till ett segt landsting skulle jag under alla omständigheter rekommendera dig att satsa sparpengar och göra rubbet privat. Efter väldigt, väldigt många misslyckade försök lånade jag och min fd en smärre förmögenhet och bodde periodvis i Holland där mirakelbarnet till slut blev till. Det finns många bra kliniker i Sverige också men på den tiden var holländarna långt framme i forskningen så därav vårt val. Numer tror jag att det är minst lika bra här. En bra sak är att läsa på mycket själv för att känna att man dels fattar vad läkarna pratar om, dels kan hävda sin rätt om de råkar ha missat någon liten detalj.

Och visst kan man ha ett roligt yrkesliv OCH barn, jag har båda. Mitt barn pratade mycket om syskon en period och det är för sorgligt att det inte kan bli några. Jag är ju så vansinnigt glad att han alls blev till men jag förstår att han gärna skulle vilja storebror. Hade jag fått bestämma hade det ju drällt av ungar här hemma :).