fertilitetsutredning

Hejsan och förlåt om jag "tränger mig på"! Jag sitter inte riktigt i någon situation som matchar någon av de som har beskrivits här. Visst kommentarerna man har fått genom åren har varit/är många....framför allt från min mamma. I höstas gifte jag och min man oss och sedan dess har det liksom eskalerat och det ska börja tjafsas om var och när vi ska fira Jul med barnet som inte finns etc. All denna hets får mig ibland att tänka att det kanske vore enklare att bara strunta i att skaffa barn....fast det vill jag ju inte heller.

Jag har nog ganska länge varit en av de som har skjutit det här med barn framför mig för att jag har pluggat, inte haft något jobb etc. Men nu har jag ett jobb och är gift och vi har flyttat till en större lägenhet så till hösten har vi nog tänkt att det är dags att se vad som händer om vi ger det ett försök.

Jag tror att passionsblomman sätter huvudet på spiken mer än en gång i den här tråden. För det första så tror jag att det är långt ifrån alla som är känner sig helt redo för barn och sen börjar försöka. Jag känner mig inte helt redo mentalt men jag tror inte att jag kommer att göra det förrän jag sitter med ett litet knyte i armarna.

För det andra så håller jag med och tror jag att det är viktigt  att kanske ibland i alla fall faktiskt berätta att det inte är en dans på rosor att försöka få barn. Att bara hålla det inom sig och låta det tära kan nog göra mer skada än nytta. De som blir med barn lätt har ofta en tendens att berätta det medan de som har problem inte gör det. Därmed förvrids "den officiella normen" på något vis så att det kan kännas ännu mer tabu att prata om eventuella problem....och så att de som ställer en massa frågor kanske inte fattar att det faktiskt inte går så lätt för alla. 

Lycka till TS...och ni andra!