känns som all glädje försvann...
Vi började planera vårt bröllop i november 2012 och vi ar så glada och uppspelta. Min blivande visste om att jag drömde om ett stort bröllop i slottsmiljö så redan när han friade sa han till mig att jag skulle få planera det bröllop jag verkligen ville ha. vi har den ekonomiska friheten att faktiskt kunna lägga precis det vi vill på bröllopet. jag var så ivrig att berätta för vänner och familj om våra planer och jag var så förväntansfull. Snart började vi märka att intresset inte var speciellt stort från våra familjer och vännerna lät mest stressade (många som är nyblivna föräldrar osv) över att bli bjudna.
På min sida är vi nästan "sist" ut att gifta oss så det har de senate åren varit en del bröllop men jag har varit angagerad och glad för alla mina vänner, även tärna på många av dessa bröllop. Min dröm var att kunna bjuda hela min släkt, vi är nämligen hyffsat nära, men nu verkar få av dem speciellt intresserade av att gå. När vi berättat vilket datum som är bokat fick vi mest kommentarer om att de säkert kommer regna, vara kallt eller att många är bortresta då.
Först lät vi det bara rinna av men sen blev det krångel med kyrkan vi skulle gifta oss i. Den var vårt första handsval och familjens kyrka. När jag delade med mig om detta till min familj under en söndagd middag fick jag bara höra att "det enda du pratar om är ert bröllop, finns väl viktigare saker i livet". Den kommentaren gjorde mig fruktansvärt ledsen, när min bror gifte sig ägnade hela familjen halva sommaren åt att fixa hans bröllop. Hela släkten var deltagande och det var otroligt munter och glad stämning. men nu verkar vårt bröllop bara vara till besvär och inte "passa" folk. Jag förstår att vår stora dag inte är alla andras stora dag men detta totala nollintresse är lite sårande. Frågade min syster och mamma om det ville följa med och kolla på brudklänningar och min syster svarade att hon inte hade tid (när jag inte ens satt en tid utan endast fråga om de ville, till historien hör att jag åkte med henne till danmark för att köpa hennes klänning, en resa som vi både fortfarande skrattar åt) och min tyckte att jag har så bra smak så hon tror jag klarar det själv.
Så nu börjar det kännas som att luften gått ur oss, varför vill vi lägga så mycket pengar och energi på att kunna bjuda in på bröllop när det inte verkar vara som om några egentligen vill gå. Ska man göra det man vill och bjuda på ett bröllop man vill ha men vara beredd på att folk inte kommer bry sig? Det känns inge kul längre och jag är verkligen ledsen och jag märker så tydlig att min blivande är väldigt sårad över sin familjs reaktioner. Det konsiga är att våra familjer varit så glada för vår skull tills det att vi skulle ha ett bröllop. De vill att vi gifter oss men är inte intresserade av att gå på ett bröllop till? Jag förstår inte....
Nu blev det kanske långt men jag behövde bara få skriva av mig för jag vill så gärna se fram emot och vara glad över vårt bröllop.
Kanske ska man skita i allt och bara rymma och gifta oss i hemlig och glömma drömmen om det stora bröllopet...